Västpapua får löften om ökat självstyre -men många drömmer om oberoende från Indonesien

Reportage | 2001-12-28
Även publicerad i AmnestyPress #6/2001

Ett brokigt lapptäcke av bördig åkermark breder ut sig mitt i Irian Jaya, den indonesiska delen av ön Papua. Här ligger den isolerade Baliemdalen, odlad av människor i tusentals år, upptäckt av västerlänningar först 1938. Från kusterna tar det en månad genom svårforcerad djungel att nå hit om man färdas landvägen. Med flyg går det på en timme.

Här får ett par tusen turister om året närkontakt med resterna av äkta ”stenåldersliv”. De kan fotografera de äldre männen med penisskydd som enda plagg och mot betalning se stammarna utmana varandra i rituella strider, eller äta sötpotatis och sova över i byhyddorna.

Västpapua, eller Irian Jaya som det heter officiellt, har drygt två miljoner invånare. Dessa barn bor mitt i huvudstaden Jayapura.

I västerländska resereportage har det kallats Kannibaldalen eller Paradisdalen, för här tycks alla myter om människans brutala eller idylliska urtillstånd kunna appliceras. Men allt det exotiska skymmer de övergrepp som begås mot papuaner i nutiden, här och på andra platser i territoriet.

Västpapua var en holländsk koloni, och annekterades av Indonesien 1961. Efter en demokratiskt mycket tveksam ”folkomröstning” 1969 godkändes detta av FN, och Västpapua blev Irian Jaya. Sedan dess har militären härskat - med järnhand när så krävts.

De senaste åren har armén förstärkts för att stoppa de krav på självständighet som vuxit efter diktatorn Suhartos fall och sedan Östtimor blev fritt.

I 30 år har OPM och andra separatiströrelser i höglandet fört gerillakrig med hemgjorda vapen. När Västpapuas frihetskamp hamnat i medierna har det mest handlat om ”stenåldersgerillan” med pilbågar och spjut. Men nu finns dessutom civila grupper som kräver ökat självbestämmande och förespråkar demokrati med ickevåldsmetoder. Inte minst de kristna och muslimska företrädarna har blivit viktiga talesmän för mänskliga rättigheter.

Sedan de politiska aktivisterna i Papuanska presidierådet (PDP) utropade en självständig stat i huvudstaden Jayapura sommaren 2000 (vilket inte togs på allvar av andra länder än östaterna Nauru och Vanuatu i Söderhavet) beslutade den indonesiska militären i hemlighet att stoppa självständighetssträvandena - genom våld, genom att infiltrera PDP, och genom att försöka avleda internationell uppmärksamhet för frågan.

Den 6 oktober 2000 blev det våldsamma sammandrabbningar i Baliemdalens centralort Wamena. Orsaken var att polisen plötsligt attackerat de politiska samlingslokaler där ”Morgonstjärnan” hissats, flaggan som symboliserar det fria Papua.

– Vi hade flaggor överallt. Indonesiens president Wahid hade tillåtit det. Men polisen tvingade oss att ta ner dem. Då blev det bråk. Flera män sköts av polisen, berättar John Wilil, som togs till sjukstugan med skott i huvudet och ryggen.

Västpapua är en fattig del av
Indonesien, trots rikliga naturresurser.
Dessa hus ligger mitt i huvudstaden Jayapura.

Han bor i ett litet halmhus i Wamena, med flaggan uppsatt inomhus. Han har anmälningsplikt hos polisen flera gånger i veckan. Fortfarande sitter drygt 20 av dem som demonstrerade i fängelse, främst ”rebelledarna”. Människorättsorganisationer har protesterat mot hur fångarna behandlats på grund av sina politiska åsikter.

– Vi är svarta människor med krulligt hår. Vi är inte indonesier, säger John Wilil argt. I 30 år har vi fått höra av kolonisatörerna att vi är för dumma för att klara något på egen hand - men jag tror att alla papuaner stöder kraven på självständighet.

Vad han inte berättar är vad som hände efter poliskravallerna. Då vändes vreden mot de människor från Moluckerna, Sulawesi och andra överbefolkade delar av Indonesien som kommit till Wamena för att söka jobb.

I Irian Jaya svarar inflyttade indonesier för nära hälften av befolkningen och papuanerna riskerar att bli en marginaliserad minoritet i sitt eget land. Detta har lett till missämja, och i Wamena dödades drygt 20 nybyggare den 6 oktober.

Västpapuas flagga, ”Morgonstjärnan”,
är en kontroversiell symbol.
Det har varit förbjudet att hissa flaggan,
men papuanerna visar sin symbol på andra sätt.

Många menar att den indonesiska regimen skapar fler motsättningar. Militären stöder vissa gerillagrenar för att så split. Och det finns gott om episoder som vittnar om det brutala styret - som händelserna i Abepura i december 2000, då armén torterade studenter till döds, som hämnd för att gerillan hade dödat några poliser.

– Brotten mot mänskliga rättigheter har varit grövre i Västpapua än i andra provinser, med undantag för Östtimor och Aceh, menar Johannes Bonay, advokat och ordförande i människorättsorganisationen Elsham i Jayapura. Vi försöker ge juridisk hjälp till alla offer, främst civila i kläm i strider mellan gerillan och militären.

Elsham driver inte självständighetsfrågan utan kämpar för att öka respekten för mänskliga rättigheter, med ökat självbestämmande som en viktig del.

– Det är inte realistiskt att låta Västpapua bli en stat nu. Men om 25 år borde det finnas folk som är utbildade för att kunna ta hand om en stat, säger John Rumbiak, medgrundare av Elsham.

– Vi har tyvärr en tradition av blodiga stamstrider. Nu gäller det att bygga upp en demokratisk kultur och kommunikation mellan olika stammar, säger han. Men vi vill också ha upp frågan på dagordningen: Papua borde aldrig ha tillåtits bli indonesiskt när Holland lämnade regionen.

John Rumbiak är Västpapuas internationellt mest kände aktivist. Under hösten besökte han bland annat Australien, Storbritannien, Holland och USA för att öka förståelsen för situationen i Västpapua.

– Efter den 11 september uppfattas även vi människorättsaktivister som terrorister. Militären har definitivt blivit mer repressiv i Papua sedan dess, sade han i New York den 7 november. Jag tycker att väst hycklar som stöder president Megawati samtidigt som arresteringar och polisvåld mot papuaner tillåts fortsätta.

Indonesiska staten visar hur man
”civiliserar” de primitiva papuanerna.

I slutet av oktober i år varnade president Megawati för ”balkanisering”, ett sönderfall av Indonesien. Ett självständigt Papua skulle vara ett stort avbräck för såväl landets ekonomi som dess politiska prestige. Men parlamentet i Jakarta röstade samtidigt för en lag som från januari nästa år kommer att ge Irian Jaya ökad autonomi. 70-80 procent av inkomsterna från skogshuggning, fiske, samt de rika olje- och gruvfyndigheterna ska stanna i området och invånarna får rätten att åter använda flaggan och namnet (Väst)papua.

Denna ”speciella autonomi”, som även getts Aceh, är till för att få papuanerna att acceptera att förbli indonesiska medborgare. Men trots att PDP bidragit till förslaget lär många papuaner förbli skeptiska.

– När papuaner träffas talar vi bara om frihet. Då menar jag en egen stat, säger Augustha Kopeuw, som jobbar med en kvinnoorganisation i Jayapura.

– Jag känner mig verkligen som papuanska, förklarar hon bestämt och talar om papuanska danser, musik och sånger. Nu bestäms allt centralt i Jakarta, de frågar aldrig oss vad vi tycker. Om de frågar struntar de i vad vi svarar, det gäller även den speciella autonomin. Politikerna delar ut pengar, men låter bli att bygga upp nyttiga institutioner.

John Rumbiak reser runt världen
för att väcka stöd för Västpapua.
De senaste åren har en "papuansk" identitet börjat växa fram och komplettera individers identitet med någon av Papuas drygt 250 stammar.

Men vad skulle hända med miljonen icke-papuaner i den stat Augustha Kopeuw drömmer om? Händelsen i Wamena i fjol visar på de motsättningar som finns. Hon tvekar lite, och säger sedan vad hon tycker:
– Många av dem har kommit hit bara för att tjäna pengar. De som har bott här längre än 25 år eller är födda här ska få välja om de vill bo kvar eller flytta. Vi tar gärna emot duktiga människor, men bara om de vill göra något för Papua.

Text och bild: Gunilla Kinn

Freeport- gruvbolaget som vill vara kvar
Det amerikanska gruvbolaget Freeport är en viktig anledning till att Jakarta inte vill ge papuanerna självständighet. 1965 - fyra år innan FN hade godkänt Indonesiens annektering - gav diktatorn Suharto bolaget rättigheterna att utvinna koppar och guld i Västpapua. Sedan dess har bolaget varit den största enskilda skattebetalaren i Indonesien.

Kring gruvorna Erstberg och Grasberg och samhället Timika har Freeport byggt upp en egen infrastruktur, och fungerar i praktiken som lokal ”stat”. Bolaget har fått mycket kritik från miljö- och människorättsorganisationer för sin rovdrift på naturen, och för hur Kamorro- och Amungmefolken som bor i gruvans närområde behandlats. När den indonesiska militären slagit till mot dem har Freeport blundat.

De senaste åren har Freeport dock på allvar engagerat sig i lokalbefolkningens ekonomiska och sociala rättigheter, och kan idag kritiseras för att ösa pengar över utvecklingsprojekt - kanske för att ”köpa” lugn och ro för det närmaste halvseklets utvinning.

Västpapua har också stora gas- och oljefyndigheter, som BP, Argo Mining och andra bolag vill utvinna.

Text: Gunilla Kinn

Västpapua:
Självständighetsledare mördad

På kvällen den 10 november ringde chauffören Aristoteles Masoka till Yaneke Eluay och berättade att bilen han kört hade stoppats av några personer som var icke-papuaner och att Theys Eluay hade förts bort på vägen mellan huvudstaden Jayapura och Sentai. Samtalet bröts och chauffören är saknad.

Nästa dag återfanns Theys Eluays kropp i en ravin. Mördarna hade försökt få det att se ut som en bilolycka, men lokala medier rapporterade att Eluays hade utsatts för tortyr och troligen hade strypts.

Amnesty International fördömde mordet och uppmanade den indonesiska regeringen att omedelbart inleda en ”trovärdig och opartisk undersökning” för att ställa de skyldiga inför rätta.

Theys Eluay var vid sin död ordförande i Papuan Presidium Council, som sommaren 2000 utropade Västpapuas självständighet. De indonesiska myndigheterna inledde en rättslig process mot Eluay och andra ledande självständighetsförespråkare.

Theys Eluay var en kontroversiell person. 1969, när Indonesien genomförde en tvivelaktig folkomröstning, stödde han annekteringen som gjorde området till den indonesiska provinsen Irian Jaya. 1998 bröt han dock med Indonesien och några dagar före sin död hade han avfärdat det indonesiska parlamentets beslut att ge begränsat självstyre åt Irian Jaya som otillräckligt.

- Ulf B Andersson

Reportage | 2001-12-28
Även publicerad i AmnestyPress #6/2001