Asylrätten i fokus

reportage | 2006-04-22

Den 21 april höll Amnesty en välbesökt heldagskonferens med flyktingtema. Omkring 300 personer kom till Handelshögskolan i Göteborg för att få veta mer om flyktingars villkor. Amnesty Press bevakade dagens olika föredrag.

”Kunskap motverkar främlingsfientlighet”

Ilska och uppgivenhet. Det var känslor som Christine Pamp, ordförande för Amnestys svenska sektion, gav uttryck för när hon inledde Amnestys flyktingkonferens som hölls i Göteborg på fredagen.

  • Vi som lever i överflöd i Sverige skyddar oss bakom allt högre murar och anser att vi inte har plats eller råd att dela med oss till människor som flyr, sade Christine Pamp med en röst som tydligt speglade vad hon tycker om sådana åsikter.

Men, påpekade hon, åsikter kan förändras.
- Att fly är inget man väljer som till exempel karriärssteg, det är en sista utväg för att man inte har något annat val. Men det är inte alla som vet om att det fungerar så, menade Christine Pamp.
Amnesty, som i årtionden arbetat för att människor inte ska behöva återvända till länder där de riskerar att utsättas för övergrepp, spelar en viktig roll när det gäller att sprida information om flyktingars villkor.

  • Kunskap motverkar främlingsfientlighet, fastslog Christine Pamp.
    Och genom en ökad kunskap om flyktingars situation hoppas hon att fler och fler ska förstå att det inte finns några ursäkter för att låta bli att hjälpa.

  • Vi är alla dropparna som tillsammans urholkar stenen. Många har sagt att jag är naiv, men jag tror faktiskt att det är möjligt att förändra världen, avslutade Christine Pamp.

Välbeskökt flyktingkonferens i Göteborg.

Text: Lisa Nordenhem, praktikant Amnesty Press
Bild: Agnes Franzén, praktikant Amnesty Press

Internflyktingarna blir fler

Hur ser den globala flyktingsituationen ut idag? Under Amnestys flyktingkonferens gav Karin Davin från FN:s flyktingorgan UNHCR en snabb överblick av läget.

UNHCR, som finns i 116 länder och samarbetar med 500 frivilligorganisationer, har ungefär 19 miljoner människor under sitt beskydd. Under 2005 sjönk antalet flyktingar globalt sett, men som flyktingar räknas bara de som har lämnat sitt hemland. Antalet internflyktingar däremot, det vill säga personer på flykt som inte har passerat en internationell gräns, ökade.

Enligt Röda Korsets uppskattningar befinner sig 40 miljoner människor på flykt idag och av dessa är cirka 25 miljoner interna flyktingar.

  • Asien är den kontinent som hyser flest flyktingar. EU tog under 2005 emot 46 procent färre asylsökande än under 2001, berättade Karin Davin.
    Det land som bidragit med flest flyktingar i världen är Afghanistan. Människor har flytt därifrån på grund av den politiska situationen, ockupation, krig, naturkatastrofer och förekomsten av ständiga brott mot de mänskliga rättigheterna. På senare år har situationen delvis förbättrats i Afghanistan och drygt 3,5 miljoner flyktingar har återvänt.

  • Det första parlamentsvalet i Afghanistan på över 30 år, som hölls i september 2005, var ett viktigt steg i positiv riktning. Men utvecklingen i landet går långsamt, konstaterade Karin Davin.
    Bristen på säkerhet är ett av de största problemen som återstår i Afghanistan. De senaste åren har, förutom civila, även hjälparbetare från bland annat UNHCR och Röda Korset mördats.

Karin Davin från UNHCR berättade om den globala flyktingsituationen.

Förutom Afghanistan tog Karin Davin upp Irak som ett exempel på ett land med en flyktingsituation som varat länge. Att flyktingsituationer världen över varar under långa tidsperioder är inget ovanligt, enligt Karin Davin:
- Flyktingläger tenderar att permanentas. UNHCR måste försöka ägna mer arbete åt att lösa det problemet. 5,7 miljoner av världens flyktingar har levt mer än fem år i flyktingläger.

Text: Lisa Nordenhem
Bild: Agnes Franzén

”Flyktingrätten är en mänsklig rättighet”

Programmet var späckat och många olika perspektiv togs upp. Ett av förmiddagens pass hade ”förföljelse” som tema. Personliga erfarenheter av flykt fick utrymme i exempelvis talet av Jasenko Selimovic, chef för Radioteatern vid Sveriges Radio. Ett tal som bemöttes med rungande applåder.

  • Flykten är ett svart hål. Den är det vallösa valet av överlevnad. Förlusten av mänsklig värdighet, sade Jasenko Selimovic när han talade under parollen ”En personlig betraktelse”. På ett känsloladdat sätt talade han i egenskap av ”intellektuell flykting” som han titulerade sig själv- utifrån sina erfarenheter från kriget i Jugoslavien och sin flykt från Bosnien för drygt 14 år sedan. Jasenko Selimovic betonade vikten av ett aktivt och moraliskt ansvar och hur viktig medvetenheten och individualiteten är.
  • Brott mot mänskliga rättigheter begås med förnuftet. Kom ihåg att det moraliska ansvaret är personligt. Det kan inte överlåtas för det finns ingen kollektiv försäkring mot amoralen, sade han och framhöll att man inte heller fick glömma att tystnad är en form av ord liksom passivitet är en akt.

Jasenko Selimovic vävde in sina personliga erfarenheter i talet.

Tyngdpunkten i Jasenko Selimovics tal låg också vid att man måste minnas och att man inte får glömma. Han uppmanade publiken att lyssna på flyktingar, för de har någonting att berätta för oss:
- Glöm inte de glömda, låt detta vara enerverande, farligt och upprörande. De har ingen annan än oss. Minnet är 99 procent glömska, men det är inte det som vi kommer ihåg som räknas, utan det vi inte kommer att glömma - så glöm inte, sade Jasenko Selimovic.

Direkt efter detta mer personliga inslag på konferensen fick publiken ställa om sig till ett mer rättsligt perspektiv på flyktingfrågan. Om ”Förföljelse och flyktingskap” talade Dick Clomén och Ingrid Schiöler från Röda Korset. Med utgångspunkt i FN:s flyktingkonvention från 1951 försökte Dick Clomén reda ut begreppet förföljelse och definiera termen flykting samt förklara vad som driver människor på flykt. Han angav flera orsaker som krig, svält, katastrofer eller att individer förföljs, men allt detta bottnar i bristen på mänskliga rättigheter. Och flyktingrätten är en mänsklig rättighet.

Nyckelfrasen i begreppet flykting är ”välgrundad fruktan för förföljelse”. Men vad innebär förföljelse? Det är ett begrepp som enligt Dick Clomén bör utvidgas och han ville lägga tonvikten vid den personliga upplevelsen:
- När man känner en fruktan då är man förföljd. Men alla kränkningar av mänskliga rättigheter är inte förföljelse, personen måste själv uppleva att han eller hon varit utsatt för skada.

Men sedan ligger definitionen utav förföljelsen hos den stat som ska bedöma när någon söker asyl.
Bedömningen görs bland annat utifrån de egna erfarenheterna och exempelvis Amnestys rapporter, och här betonade Dick Clomén att mångfalden i källorna är viktig. Flyktingkonventionen, som är till för att ge människor ett så bra skydd som möjligt, var när den kom till efter andra världskriget en produkt av sin tid.
- Tanken bakom konventionen är att den ska vara ett levande instrument och förändras med tiden. Som alla andra konventioner ska den tolkas dynamiskt och i Sverige har vi haft en snäv tolkning av begreppet flykting, sade han.

Förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning är exempelvis en färsk stadga i tolkningen av vem som kan klassas som flykting. Nu kan en flicka som riskerat tvångsgifte, och som om hon återvänder hem riskerar övergrepp, få flyktingstatus. Något som enligt Dick Clomén är bra, fast han anser att den tolkningen kom till sent.

Dick Clomén anser att Sverige har haft en snäv tolkning av begreppet flykting.

Ytterligare ett steg i processen att bedöma fruktan för förföljelse är om personen som söker asyl har möjlighet till skydd i hemlandet?
- Kan man gå till polisen eller till domstol och anmäla ett brott? Men erfarenheten säger att rättsinstanserna ofta själva har kränkt eller kommer att kränka det ytterligare. Och en person som inte har vågat anmäla ifrågasätts, det har vi sett här på Röda korset, sade Dick Clomén.

Det handlar om principen ”benefit of the doubt” (tvivelmålets fördel) där de som bedömer hur välgrundad en persons fruktan är sätter den i relation till vad personen minns eller berättar. En grundförutsättning för att göra det är att man befinner sig utanför sitt hemland. Men enligt Dick Clomén uppskattar Röda korset att 40 miljoner människor är på flykt i världen och 25 miljoner av dem är internflyktingar. Alltså diskrimineras de direkt, eftersom det är först när en person som är på flykt passerar gränsen till ett annat land som han eller hon blir flykting.

Romers rättigheter låg i fokus för Ingrid Schiölers tal. Hon talade om romernas utsatthet som grupp och att deras asylskäl ofta glöms bort, eftersom de bedöms som en kollektiv grupp i stället för att ses som individer.
- Den förföljelse som romer utsätts för i dag i många länder är en sorgens och lidandets historia, och det är viktigt att uppmärksamma, sade hon.

Ingrid Schiöler talade bland annat om förföljelsen av romer i det forna Jugoslavien. Ett exempel på ett romskt öde handlade om en bosnisk-romsk familj som hade flytt till Italien. Efter att ha varit internerade i ett husvagnsläger utvisades 2001 totalt 56 personer till Sarajevo. Den nämnda familjen hade flera barn, bland annat en baby som var yngre än tre månader och en dotter med Downs syndrom och hjärtfel. Väl tillbaka i hemlandet tvingades de att leva under hemska omständigheter:
de bodde i tält och skjul och de hade inte tillgång till adekvat medicinsk vård, de attackerades bland annat av lokalbefolkningen, de försökte försörja sig genom att plocka skräp och tigga och de utsattes hela tiden för hot och våld. Fallet gick till Europadomstolen, eftersom det stred mot konventionen bland annat genom den kollektiva utvisningen och hälsorisken som de utsattes för. Italienska staten fick annullera utvisningen och betala ett skadestånd på 161.293 euro.

Ingrid Schiöler var också noga med att lyfta fram andra områden där romer förföljs, särskilt i Bulgarien och Rumänien. I Rumänien, som har störst romsk befolkning av alla länder i Europa - mer än två miljoner och där romerna befinner sig längst ner på samhällsstegen. Ingrid Schiöler berättade också att uppskattningsvis 70-80 procent av romerna saknar arbete i Rumänien och att gatubarnen till största delen är romska. I en opinionsundersökning i Bulgarien sade 80 procent av de tillfrågade att de ville se romerna fördrivna.

Men även i de nya EU-länderna Tjeckien, Slovakien och Ungern finns färska rapporter om diskriminering av romer. Human Rights Watch hade följt upp ett flertal fall där romska kvinnor tvångsteriliserats.

Ingrid Schiöler talade om romernas problem med att få asyl.

Det är dock inte bara länderna i Östeuropa som har gjort sig skyldiga till förföljelse av romer. Publiken fick sig en historisk överblick av romernas utsatta position i Sverige. Gustav Vasa ville fördriva zigenarna, som man sade förr, ur landet. Hans son, Johan III förnyade bestämmelserna om fördrivningen av romer. 1914 kom en ny raslag i Sverige som innebar invandringförbud för romer och det gällde fram till 1954. Ingrid Schiöler belyste även förintelsen av romer under andra världskriget under vilket kanske 500 000 till en miljon romer avrättades.

Från historia till nutid - romerna är fortfarande oerhört utsatta, enligt Ingrid Schiöler. Och asylfrågan är ett stort problem, eftersom många romer som sökt asyl i västländer inte har fått det. Deras trovärdighet ifrågasätts, eftersom många romer inte berättar vad som hänt dem. Till exempel är det en skam att prata om sexuella övergrepp som romsk kvinna.
- De kan inte själva ange datum, de vet inte resvägen, många är analfabeter och de vågar inte berätta. De säger det som är socialt önskvärt, exempelvis att de kan arbeta. Även om de fysiska och psykiska övergreppen lämnat spår, sade Ingrid Schiöler.

Efter sina respektive föredrag fick de två representanterna från Röda korset från konferenciern en fråga om vad de skulle vilja ha förändring i svensk flyktingpolitik.

  • Att fler människor ska få stanna i Sverige och få skydd här, önskade Ingrid Schiöler.

Dick Clomén ansåg att det faktum att andra aktörer än staten kan utöva förföljelse inte tas på tillräckligt stort allvar. Och han poängterade att:
- Flyktingkonventionen är en MR-konvention. Det är en grund, om staten inte tillgodoser det här skyddet då är det ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Text: Agnes Franzén
Bild: Lisa Nordenhem

När en en hel by utplånas

Sjuksköterskan Bo Hansson, från Läkare utan gränser, delgav publiken sina färska erfarenheter från arbetet med flyktingar i Darfur-området i Sudan. Sedan 2003 pågår ett inbördeskrig i Darfur, en konflikt mellan arabiska nomader och afrikanska jordbrukare som handlar om tillgången till vatten och odlingsmark.

  • 1,8 miljoner befinner sig på flykt inom landet och 220 000 har flytt till Tchad. Sedan finns det ytterligare 1,5 miljoner människor som är i behov av matdistributioner, förklarade Bo Hansson.

Dessa siffror fick ansikten när han visade fotografier på storbildsskärm föreställande gråtande barn och mödrar framför nerbrända hus, människor med skrämda ögon som sett för mycket. På en av bilderna fanns en kvinna ridande på en åsna i öknen tillsammans med två små barn i knäet.
- Kvinnor som hon var en vanlig syn i Darfur. Hon hade varit ute i flera dagar och letat efter resten av sin familj, kommenterade Bo Hansson.

Enligt honom händer det ofta att familjemedlemmar kommer ifrån varandra i samband med flykten. Läkare utan gränser hjälper till att hitta försvunna familjemedlemmar. Organisationen försöker kartlägga hur många som är på flykt, var de befinner sig och hur deras behov kan fyllas. Främst är det hälso- och sjukvård som Läkare utan gränser bistår med.

Bo Hansson reste till Labado i södra Darfur, en stad som brändes ner i en attack med understöd från regeringen. De flesta av stadens 40 000 invånare flydde, ett okänt antal dog och endast ett fåtal blev kvar i närområdet. Arbetet med att ta reda på vart en hel befolkning tagit vägen var ingen lätt uppgift:
- Flyktingarna hamnar ofta i rebellkontrollerade områden eller i stora läger i närheten av större byar som kontrolleras av regeringen. Där riskerar kvinnor att våldtas och både män och kvinnor riskerar att skjutas. Vissa läger attackeras och stängs för internationella organisationer.

Bo Hansson har arbetat för Läkare utan gränser i Darfur.

Ansvaret för de här så kallade internflyktingarna vilar på landets egen regering och ofta är det samma regering vars handlande har drivit dessa människor på flykt. Internflyktingar uppfyller inte FN:s villkor för flyktingstatus eftersom de inte har passerat en internationell gräns och därför har de inte samma rätt till skydd och humanitär hjälp.

  • För mig som sjuksköterska är de här människorna inget annat än flyktingar, jag har ju följt deras flykt. Det är konstigt att man ska skilja på flyktingar på grund av en gräns, menade Bo Hansson.

Han berättade att det är geografiskt omöjligt för merparten av flyktingarna från Darfur att ta sig över gränsen till grannlandet Tchad. Det blir helt enkelt för många frontlinjer att korsa i ett område som motsvarar Frankrike i yta.
- Vid varje frontlinje våldtas kvinnor och folk blir skjutna av rebeller. Området befinner sig i kaos, sade Bo Hansson.

Text: Lisa Nordenhem
Bild: Agnes Franzén

Rapport från två syriska livsöden

Två av de mest gripande historierna som återgavs på flyktingkonferensen stod Emad Azzouz och Fateh Jamus för. Båda två kommer från Syrien och tillhör det kommunistiska oppositionspartiet PCA. Under 1980-talet utsattes de för förföljelse av regeringen och tvingades gå under jord i flera år. Skillnaden mellan de två männens upplevelser är att Emad Azzouz lyckades fly till Sverige medan Fateh Jamus greps.

  • Vi drev länge partiets verksamhet i det dolda, men det blev ett liv fyllt av farhågor. Regeringen eftersökte även våra anhöriga och till slut gick det så långt att de inte vågade kännas vid en. Då tordes inte ens de närmaste släktingarna öppna dörren för en, sade Fateh Jamus.

Efter sex år under jord hamnade Fateh Jamus i fängelse. Fängelseåren innebar ständig fysisk misshandel där tortyrmetoder såsom elchocker och upphängning på krokar användes:
- Jag dog tusentals gånger i fängelset. Men till slut hittade jag ett sätt att anpassa mig, annars hade jag aldrig klarat mig.

Fateh Jamus levde för de små glädjestunderna när han någon lyckades få ett brev från familjen insmugglat i fängelset eller en liten chokladbit. Eller den gången han kom åt en radio och fick höra att Amnesty visste var han fanns. Hans tankar flög ofta utanför fängelsemurarna, men uppvaknandet till den hårda verkligheten innanför murarna kändes alltid lika brutalt.

Emad Azzouz (t.v.) och Fateh Jamus (längst t.h.) talade om sina erfarenheter av politisk förföljelse i Syrien. Gohoran Merivan (mitten) tolkade.

Idag kan Fateh Jamus fortfarande inte riktigt förstå att han är fri efter drygt 18 år i fängelse.
- Här i Europa har man nått långt med demokratin. Syrien däremot är fortfarande en mörk fläck på vår jord när det gäller mänskliga rättigheter. Där förtrycks rättigheterna för att hålla människorna kuvade. Det är en regim som monopoliserar makten och en sådan regering får sin näring från förtryck.

Emad Azzouz, som till skillnad från Fateh Jamus lyckades fly från Syrien, har bott i Sverige sedan 1990. Han försökte stanna i sitt hemland in i det längsta, men till sist blev situationen ohållbar.
- Det blev en svår och krånglig resa, men jag är tacksam för alla goda människor som ställde upp och hjälpte mig, sammanfattade Emad Azzouz.

Text: Lisa Nordenhem
Bild: Agnes Franzén

”Det är migranterna som får betala priset”

När publiken återkommit efter lunch fick de till efterrätt ett utdrag ur pjäsen
”Turister och parasiter” som just nu spelas på Angereds teater i Göteborg. Något som till en början i programmet såg ut att vara ett vanligt föredrag i samma ton som resten av konferensen, blev en överraskande och uppfriskande fläkt.

En mobiltelefon kan vara bra att ha när man riskerar att gripas!

In på scenen kom en kvinna och släpade på en stor plastkasse. Efter att ha hälsat på publiken började hon ur sin stora bag plocka fram varor samtidigt som hon i bästa parodisk anda gav publiken råd om hur man bäst är förberedd när man inte vet vad som väntar under dagen. När man inte vet om man får komma förbi grindvakterna vid muren, eller när man inte vet om eller när man blir gripen. Skådespelerskan som gestaltade den palestinska kvinnan hade med sig ett helt överlevnadskit som kan behövas när man bor på en plats där ens rörelsefrihet är starkt begränsad.

Tre flaskor vatten- man vet aldrig hur länge man får stå där i solen, ibland är det en timme och ibland en hel dag. Nästa mycket viktiga sak att ta med sig: en mobiltelefon- ”för om de tar er måste ni kunna ringa hem så de inte blir mer oroliga”. Sedan är det också viktigt att klä sig rätt, för även om det kan vara 40 grader varmt på dagen så kan termometern sjunka ända ner till noll grader på natten.

Något som gladde denna palestinska dam var dock att på nätet kunde de i alla fall röra sig alldeles fritt. Och hon hade chattat med en tysk kille som hade varit lite uttråkad, för att han inte hade något att kämpa för, vilket ju var väldigt tråkigt för honom. I Palestina däremot har de massor att kämpa för. Och, om man mot all förmodan skulle känna sig uttråkad, ja då kan man gå ner i dalen där de skjuter efter en, efter bara några minuter.
- Hoppas ni ska trivas riktigt bra här i Palestina!

Från teater om allvar till allvar på riktigt. Till ”Poängen med EU, vad gäller migration och asyl”, som Gregor Noll, från juridiska fakulteten vid Lunds universitet, talade om. Under sitt föredrag berörde Gregor Noll frågor som: Vem i EU ska ta ansvar? Och varför finns dessa asylregler? Hur tar sig en person som är i behov av skydd in i EU? Som asylsökande från ett land utanför EU:s gränser är det inte lätt att ta sig in. Enligt Gregor Noll är EU en apparat av migrationskontroll och asylrätten har en marginell roll i unionen.
- EU som aktör kontrollerar människors rörelse och sätter stopp för den. Poängen med EU är inte att jobba för mänskliga rättigheter och flyktingskydd, sade Gregor Noll och gick in på en historisk skiss över EU:s historia.

Inom EU fanns det mandat att skapa en inre marknad med fri rörlighet, men bara för dess medborgare. Men från att riva inre gränser har EU gått till att sätta upp skarpare yttre gränser. Metaforiskt beskrev han det på följande vis:
- Man har plockat bort stenar från inre murar och lägger dem på en yttre mur. Priset för den inre marknaden är bland annat att det har blivit svårare för asylsökande.

Så i stället för inre gränser har gränskontrollen inom EU förflyttats till flygplatser och ambassader, utanför EU. Virtuella gränser har upprättats genom att det finns databaser där fingeravtryck av vissa grupper lagras som gör det lättare att kontrollera personer som skulle kunna skapa problem i EU.
Vad gäller flyktingpolitiken kan EU-staterna inte bedriva egen politik längre, utan asylrätten ligger under en gemensam migrationskontroll. Och flyktingars ursprungländer sätts på en viseringslista, vilket innebär att visumtvång råder. EU-länderna är sedan mycket restriktiva när man beviljar visum till personer från dessa länder då man befarar att personerna ska ”hoppa av” och söka asyl. EU har också infört sanktioner mot transportföretag och lagen har skärpts för att de inte ska transportera personer som inte har visering.
Om företagen transporterar in personer med skyddsbehov, men utan papper, riskerar de böter som kan ligga på 80- 90 000 kronor per transporterad person. Sett ur det ekonomiska perspektivet vågar de inte ta risken.

Gregor Noll frågade sig vem i EU som ska ta ansvaret för flyktingarna.

EU:s medlemsstater är dessutom skyldiga att följa Dublinförordningen, det vill säga, att stater är skyldiga att skydda sina gränser. Som exempel nämnde Gregor Noll Italien. Om de personer som först kommer till Italien och sedan tar sig vidare inom EU för att de vill få sitt ärende prövat i exempelvis Sverige då ska dessa personer sändas tillbaka till Italien. För om Italien ej klarar av att skydda sina gränser då får de finna sig i att ta ansvar för de personer som tagit sig in där, även om de inte vill söka asyl i just Italien, kanske för att de har sina landsmän i något annat EU-land.

Ytterligare en faktor som försvårar för flyktingar att ta sig in i EU är så kallade återtagandeavtal med ursprungslandet.
- Ibland gillar inte ursprungsländer att EU återför dess medborgare. Många är beroende av att de som migrerat skickar pengar tillbaka till de sina och på det sättet bidrar till landets ekonomi. Därför vill de inte samarbeta, sade Gregor Noll.

Men enligt honom pressar EU ursprungsländerna att skriva på för då är de förpliktade att ta emot personer som skickas tillbaka. Det blir svårt för enstaka länder i syd som inte kan stå emot EU:s med 25 länder. Som situationen ser ut nu tror Gregor Noll att flyktingar även i fortsättningen kommer tvingas att ta stora risker under flykten, särskilt när de smugglas.

Gregor Noll efterlyste en diskussion och frågade sig vad som kan göras åt asylpolitiken i EU? Vad skulle hända om man vände på steken? Ponera att allt skulle släppas fritt och gränser skulle öppnas på vid gavel, ja då skulle mycket sättas på spel och välfärdsstater i Europa riskeras. Det var inte ett alternativ som han förespråkade. Men han ville upplysa publiken om de förslag som lagts fram inom EU:s ramar. Exempelvis kom Storbritannien med ett lagförslag 2003 som inbegrep begreppet ”outsourcing” vilket innebär att stora transitläger skulle skapas i ursprungsområdena utanför EU:s gränser dit alla asylsökande inom EU skulle skickas. Motsatsen skulle vara ”insourcing” då fler skulle tas in.
- Den här krisen har varit med oss sedan Berlinmurens fall. Personer i behov av skydd kan inte ta sig till EU, sade Gregor Noll.

Sist på temat Europa kom turen till människosmugglingen, då forskaren Shahram Khosravi som är knuten till Ceifo (Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer) vid Stockholm universitet, under rubriken ”Människosmuggling-aktörer och gränser” med humoristisk klang levererade en del nya perspektiv på det här fenomenet. Shahram Khosravi ville argumentera mot dem som demoniserar människosmugglingen och som inledning delade han med sig av en anekdot. Det var en människosmugglare som satt i fängelse som han hade talat med och som sagt att ”Moses var den förste människosmugglaren i historien”.

  • Om vi skapar myter kring det här fenomenet skapar vi fel bild av det, sade Shahram Khosravi som själv en gång blev smugglad från Iran genom fem länder.

Shahram Khosravi ville nyansera bilden av människosmuggling.

Enligt honom blandas begreppen ”trafficking”och ”människosmuggling” ofta ihop. Därför klargjorde han begreppen. När en person låter sig smugglas finns ett samtycke med i bilden, när det kommer till trafficking handlar det om tvång. Traffickingen har en skuldfälla, medan smugglingen som betalas kontant är avslutad när personen väl är framme vid slutdestinationen. Den som smugglas har dessutom en viss kontroll över sin rörelse, det saknar traffickingoffret, som utsätts för exploatering. I smugglingen köper man en tjänst, därefter transporteras man, men utan något mottagande vid slutdestinationen. För de som utsätts för trafficking börjar processen med utnyttjande vid ankomsten.

Vid smuggling avgör storleken på summan var man hamnar. Själv hade Shahram Khosravi inte lika mycket pengar som sin kompis vid smugglingstillfället och kompisen är nu i Toronto, medan han är i Sverige. Då hade Shahram Khosravi Holland och Sverige att välja emellan. Han valde Holland, men smugglaren hörde av sig och sade att polisen skulle kontrollera just den flygningen så antingen skulle han få vänta ett tag eller så kunde han åka till Sverige.

Ytterligare en skillnad mellan människosmugglingen och traffickingen är att den senare har funnits hela tiden i form av slaveriet under kolonialmakternas tid. Dagens människosmuggling kan gå till på följande sätt: Om exempelvis en iranier vill ta sig till Sverige så finns det kanske en lokal smugglare som tar honom till gränsen. Därefter tar en transitguide över som för personen till Istanbul, exempelvis, sedan tar en mellanhand över – som ordnar mat och boende och sist kommer skurken, han eller hon som skickar personen till ett tredje land i Västeuropa.
- Den farligaste gränsen blir då från Turkiet till EU. Dyrare och farligare, sade Shahram Khosravi.

Han betonade dock att det är migranterna som får betala priset. De förlorar ibland sina liv. Sedan 1994 finns mer än 6 400 dokumenterade dödsfall av personer som försökt ta sig till Europa.
- Det blir 1,6 personer per dag, sade Shahram Khosravi.

Han berättade om en idé som International centre for Migration Policy Development hade kommit med: att EU-stater ska konkurrera med människorsmugglare! Detta utlöste skrattsalvor bland konferensdeltagarna. Hela idén byggde på att en person i exempelvis Iran, som skulle vilja komma till EU, erlägger en summa på kanske 3 000 dollar, vilket skulle ge honom eller henne ett visum i tre års tid. Skulle personen missköta sig under sin vistelse skulle han eller hon kunna skickas tillbaka till Iran.

Det var en uppmuntrad publik som lämnade salen för kaffepaus.

Text: Agnes Franzén
Bild: Lisa Nordenhem

Läs mer om:

"Varför ska inte vem som helst få bo i Sverige?"

Asyl

European Council on Refugees and Exiles

”Barsk påminnelse”

Ett exempel på hur svårt det kan vara för flyktingar att ta sig in i Europa kommer från de spanska enklaverna Ceuta och Melilla i Marocko. George Joseph från biståndsorganisationen Caritas berättade om det som kallas Dödens staket och som omsluter de spanska områdena.
- Det förekommer omfattande militärt våld längs dessa gränser. Afrikanska flyktingar, som försökt ta sig in i Europa via Spanien, har dödats när de försökt ta sig över staketen. Men istället för att se till de grundläggande orsakerna bakom migrationen har EU koncentrerat sig på att höja murarna för flyktingarna. Det är en barsk påminnelse om att EU endast erbjuder små medel för att få tillträde till Europa, menade George Joseph.

Text: Lisa Nordenhem

Migrationsverket lyssnar inte längre på Amnesty

Sveriges flyktingpolitik har blivit hårdare. Det konstaterade Bo Lindblom som i flera decennier har arbetat för flyktingars rättigheter inom Amnesty.

Under 1970-talet, då Sverige tog emot ett stort antal flyktingar från latinamerikanska länder, hade Amnesty ett ganska gott samarbete med dåvarande Invandrarverket. Det var då ytterst ovanligt att Invandrarverket lät avvisa personer som enligt Amnestys bedömning löpte allvarlig risk att fängslas, torteras eller avrättas vid återkomsten till hemlandet.
- Men sedan början av 1990-talet har det här gradvis försämrats. Vi har nu hamnat i en situation där de asylsökande bemöts med största möjliga misstro, sade Bo Lindblom på Amnestys flyktingkonferens i Göteborg.

Enligt Bo Lindblom ifrågasätter man i Sverige numera allt som ifrågasättas kan när det gäller flyktingar. Tillhör personen som flytt verkligen den hemliga organisation han eller hon hänvisar till? Har flykten gått till så som det sägs? Blev han eller hon verkligen hotad? Men om dessa drabbade personer vänder sig till en nationell människorättsorganisation eller till en advokat, istället för till myndigheterna, blir de oftast trodda.

Bo Lindblom förklarade:
- När uppgiften vidarebefodras till Amnesty blir de fortfarande trodda, särskilt om det finns vad som inom Amnesty kallas ”a consistent pattern of human rights violations”, alltså ett genomgående mönster av övergrepp i landet. De som utsätts för hot och förföljelse kan sällan eller aldrig visa upp några bevis för att de har fått telefonsamtal med anonyma dödshot. De har inte fått något kvitto på att de suttit arresterade för förhör hos polisen eller säkerhetstjänsten. Men de blir trodda på sitt ord eftersom alla vet vad som brukar hända.

"De asylsökande bemöts idag med största möjliga misstro", sade Bo Lindblom från Amnesty.

Nu för tiden hjälper det inte längre hur starka skäl Amnesty än tar fram för att en avvisningshotad familj eller person ska få stanna. Bo Lindblom är trött på att försöka förstå hur Migrationsverket och svenska politiker resonerar och han känner flera som har lagt av med sitt arbete för flyktingar eftersom de inte orkar längre.
- Hur argumenterar man mot ett resonemang som man från början till slut upplever som både korkat, inhumant och cyniskt, undrade han uppgivet.

Bo Lindblom gav flyktingkonferensens publik två mycket talande exempel på detta resonemang. Det ena gällde en ung västafrikan som hade lyckats rymma från ett fångläger sedan han hade anordnat en fredlig demonstration för ett demokratiskt oppositionsparti. Migrationsverket ifrågasatte hans identitet eftersom polisen i hemlandet hade lagt beslag på hans pass och han hade lämnat landet illegalt. Flyktingarbetarna på Amnesty lyckades få fram mannens id-kort, hans körkort, hans betyg från gymnasiet och från agronomutbildningen och foto av hela avgångsklassen samt intyg från hans föräldrar och från hans styvbror som redan bodde i Sverige. Ändå hjälpte det inte. Så länge det inte fanns något pass att visa upp ansågs han inte ha styrkt sin identitet och Utlänningsnämnden fastställde att han skulle avvisas.

Det andra exemplet gällde en ung man från Kamerun som gift sig med en svensk kvinna. Han hade lyckats uppehålla sig i Sverige under flera år och när avvisningen närmade sig hade han tack vare giftermålet med en svensk medborgare rätt att vistas i Sverige. Men då var han först tvungen att ansöka om familjeåterförening med sin svenska maka, vilket måste göras från hemlandet. Eftersom Migrationsverket insåg att han skulle fängslas om han skickades tillbaka till Kamerun beslutade man att sända honom till Elfenbenskusten så att han därifrån skulle kunna ansöka om att få komma till Sverige.

Men så bröt inbördeskrig ut i Elfenbenskusten och Angola övervägdes som ett alternativ. Det visade sig dock att flygbiljetten till Angola var i dyraste laget varför man beslutade att skicka honom till Zimbabwe. Det unga paret undrade hur länge han skulle tvingas vänta i Zimbabwe, där det politiska läget är ytterst ostabilt och det råder katastrofal arbetslöshet, och fick veta att det kunde ta upp till sex månader innan handlingarna var klara.
- Då skrev jag ett brev till Sveriges utomordentliga ambassadör i Zimbabwe, Kristina Svensson, och förklarade vad som hade hänt. Hon tycktes dela min uppfattning att det här är ovanligt dumt, så hon ordnade så att det unga paret var tillbaka i Göteborg efter bara en vecka, sade Bo Lindblom.

Hans båda exempel från svensk flyktingpolitik lockade publiken till många skratt åt det absurda i berättelserna. Tyvärr finns det, enligt Bo Lindblom, ingen möjlighet till att utkräva ansvar från politikerna eftersom de alltid hänvisar till att de inte kan eller vill diskutera enskilda fall.
- Men ytterst består allt förtryck av en mängd enskilda fall, och utan att se på konsekvenserna av enskilda fall kan man aldrig få en begriplig bild av hur lagar och regler faktiskt fungerar i praktiken, menade han.

Detta försvårar naturligtvis flyktingarbetarnas villkor.
- Vi ligger under med 10-0 från början och vi upplever allt tal om en generös flyktingpolitik som en grov cynism, suckade Bo Lindblom. Det kan vara en felsyn, för vi möter sällan dem som verkligen får stanna, men vi vet för mycket om de allvarliga fall som förnekas rätten till asyl och om de öden som väntar dem i hemlandet. Det är, kan man säga, nackdelen med att arbeta med enskilda fall.

Text: Lisa Nordenhem
Bild: Agnes Franzén

Barbro Holmberg: Vi ska ta emot fler kvotflyktingar

Amnestys MR-konferens om asylrätt och flyktingskap avslutades på fredagseftermiddagen med ett samtal. Migrationsminister Barbro Holmberg lovade att Sverige ska ta emot fler kvotflyktingar. Juristen Gregor Noll försökte förgäves få svar på frågan hur asylsökande ska kunna ta sig in till EU för att söka asyl.

Det fanns några punkter där deltagarna var överens. Det nya systemet med domstolsprövning, som började gälla 31 mars då utlänningsnämnden lades ned, välkomnades.
Länder som har domstolsprövning innebär större möjligheter för den asylsökande att få en rättvis prövning.
- I Storbritannien, som inte kan beskyllas för att ha en liberal flyktingpolitik, spelar domstolarna en stor roll, påpekade Gregor Noll.
Mauricio Rojas från folkpartiet, som också vill lägga ned Migrationsverket, menade att den närmaste tiden får utvisa vilka konsekvenser den nya utlänningslagen får för asylsökandes möjligheter att få stanna.

Mauricio Rojas, Lars Olsson, Gregor Noll och Barbro Holmberg i samtal.

Barbro Holmberg pekade på att 45 procent av de som söker asyl får stanna i Sverige. Och nu kommer själva flyktingbegreppet att förändras:
- Vi har fört in kön och sexuell läggning.
Kritikerna menar dock att detta har dröjt mycket länge. Och kritikerna pekar på att det är mycket få personer som får stanna av flyktingsskäl.
Mauricio Rojas från folkpartiet var mycket kritisk mot att Sverige endast tagit emot 1 100 av de 1 700 kvotflyktingar som Sverige har lovat att ta emot.
- Vi borde kunna ta emot många fler, sade han. Siffran borde lätt kunna höjas till 5 000.
Kvotflyktingar är personer som av FN:s flyktingkommissariat har fått status som flyktingar och väntar på att ett land kan ta emot dem. Barbro Holmberg lovade att arbeta för att den kvot Sverige har åtagit sig ska fyllas. Och hon betonade att hon i internationella sammanhang driver frågan om att flera länder ska ta emot kvotflyktingar.
- Det är skandal att det bara är 15 länder som tar emot kvotflyktingar, sade Barbro Holmberg. Och det är bara sex länder av 25 inom EU som tar emot kvotflyktingar. Jag tycker att Sverige bör kunna höja sin kvot trots att vi ligger högst i Europa, och därigenom tar vårt ansvar.

Gregor Noll var mycket kritisk mot EU:s flyktingpolitik.

Barbro Holmberg pekade på att antalet flyktingar enligt UNHCR:s senaste rapporter är nere på sin lägsta nivå på 25 år. Drygt nio miljoner personer lever som flyktinga, det vill säga de har passerat en internationell gräns. Trots att även antalet interna konflikter har minskat, med fredsavtal i till exempel Liberia, södra Sudan, Angola och Demokratiska republiken Kongo, är antalet interna flyktingar mycket högt, cirka 25 miljoner. Barbro Holmberg pekade på vikten av att UNHCR också arbetar för internflyktingar.
- UNHCR har dock stora ekonomiska problem och det är viktigt att länderna tar sitt ekonomiska ansvar.

Gregor Noll pekade på att många idag söker sig till EU av olika skäl. EU för en restriktiv migrationspolitik, som i praktiken innebär att asylsökande förnekas möjligheten att söka asyl.
- Går det att legalt komma in i Europa utan att riskera livet, undrade Lars Olsson, samtalets moderator.
Barbro Holmberg pekade på att 75 procent av världens asylsökande söker sig till Europa.
- Sverige är världens sjunde största mottagarland och det finns ingen total gräns från Europas sida mot omvärlden, sade ministern. Men det är viktigt att vi inte blandar ihop asyl och migration.
Gregor Noll efterlyste möjligheter för asylsökande att kunna ansöka på ett EU-lands ambassad, men fick inget gehör för den idén.

Mauricio Rojas välkomnade Spaniens legalisering av papperslösa.

Samtalet kom också att handla om migrationspolitiken. Mauricio Rojas välkomnade att Spanien förra året legaliserade över 650 000 papperslösa invandrare. Han pekade på att länder som USA och Italien drar stor nytta av ”illegala” invandrare. Samtidigt pekade han på att det finns ett stort behov av arbetskraftsinvandring i både EU och Nordamerika, men att detta också kan leda till spänningar och stärka främlingsfientliga krafter.
Barbro Holmberg pekade på att cirka tre procent av jordens befolkning idag, cirka 200 miljoner människor, är migranter. Hon berättade att hon besökte Kina för två veckor sedan och där beräknas 150 miljoner människor vara i rörelse från landsbygden till städerna vid kusten. Hon varnade också för att ”brain-drain”, det vill säga att utbildade människor flyttar från fattiga länder är ett verkligt problem:
- Idag flyttar nästan alla läkare och sjuksköterskor från Sydafrika till mer välavlönade jobb i Europa eller Kanada. Det innebär sedan att en stor del av den afrikanska kontinenten dräneras på läkare som flyttar till Sydafrika. Att öppna gränser för arbetskraftsinvandring löser inte hela problemet.
Mauricio Rojas betonade att fattigdomen i tredje världen måste bekämpas genom ekonomisk utveckling. Och han angrep den ”kriminella” franska jordbrukspolitiken, som Sverige genom medlemskapet i EU sedan 1994 nu tvingas anpassa sig till.
Och flyktingkrisen i Darfur i västra Sudan kan bara lösas genom en humanitär intervention underströk Mauricio Rojas.

Gregor Noll och Barbro Holmberg var sällan överens.

Samtalet kom delvis att röra sig på olika plan som aldrig möttes. För Mauricio Rojas var en liberal invandringspolitik, där de rika länderna erkänner arbetskraftsbehovet, ett sätt att lösa problemen. Barbro Holmberg avvisade anklagelserna om en inhuman flyktingpolitik medan Gregor Noll försökte få svar på frågan hur asylsökande utanför EU:s murar överhuvudtaget ska kunna få sitt skyddsbehov prövat.

Amnestys generalsekreterare Carl Söderbergh sammanfattade Amnestys MR-konferens med att bland annat påminna om hur banbrytande formuleringen ”välgrundad fruktan för förföljelse” var när den skrivs in i flyktingkonventionen 1951.
- Jag är naiv optimist, men jag tycker att vi ska lämna den här aulan och komma ihåg Genèvekonventionen.

Text:Ulf B Andersson
Bild: KarlJohan Bernhardsson

Läs mer: Amnestys specialsida om konferensen om asyl och flyktingskap. Här finns bland annat en del av konferensens tal i sin helhet.

reportage | 2006-04-22