Venezuela: Bön för de fängslade

Rädslan har tagit ett stadigt grepp om Venezuela. Dagen efter valet i somras utbröt massprotester och President Nicolás Maduro som utropats till vinnare anklagades för att ha stulit valet. Svaret blev brutalt: en klappjakt på ”terrorister” och ”förrädare”. Sedan dess har tusentals gripits, torterats och många hålls fortfarande fängslade. Amnesty Press har pratat med deras anhöriga.

Anhöriga utanför Tocuyitofängelset. Trots riskerna organiserar de demonstrationer både utanför fängelset och i huvudstaden. Foto: Daniel Hernández

Varje dag står Sara utanför fängelsemurarna fram till skymningen. Hon vill träffa sin son. Eller i alla fall få svar på varför han är fängslad. Sonen är en av nästan två tusen venezuelaner som sitter i fängelse på politiska grunder. Majoriteten arresterades efter presidentvalet den 28 juli. Bland dem finns barn, journalister, politiska ledare och även advokater till de fängslade. En del greps för att de protesterade mot valresultatet. Andra vet inte varför de greps.

– De tog honom för att de kände för det, säger Sara om dagen då hennes 18-årige son fördes iväg.

Venezuelas demokrati har befunnit sig i en nedåtgående spiral i decennier. Nicolás Maduro kom till makten 2013, efter att president Hugo Chávez dött i cancer. Sedan dess har den ekonomiska och demokratiska krisen i landet fördjupats ytterligare i rask takt. Valfusk, kriser, repression – och sanktioner från USA och EU – har paralyserat nationen. Idag lever fyra av fem invånare i fattigdom, trots att landet har världens största oljereserver. Massprotester har ersatts av massflykt från landet under de senaste tio åren.

Efter valet den 28 juli utbröt omfattande protester i Venezuela Foto: Daniel Hernández

Inför årets val hoppades ändå många att Maduros dagar var räknade. Oppositionsledaren Edmundo González Urrutia ledde stort i opinionsmätningarna. Entusiasmen förbyttes i ilska när Maduro utropade sig själv till segrare på valnatten. Gatorna fylldes snart av demonstranter. ”Valfusk!” ropade de, rev ner hans valaffischer och tände eld på dem. I Saras hemstad, Valencia, brände demonstranterna dessutom ner sju polisstationer, ett statligt apotek och en staty av Maduros föregångare Hugo Chávez.

Hennes son deltog inte i protesterna, menar Sara. Han arbetade som vanligt med att baka tårtor i familjens konditori. Efter två dagar, när protesterna börjat lägga sig, begav han sig ut för att tanka sin motorcykel.

– Han tappade sin keps på marken. När han stannade för att ta upp den omringades han av poliser. De täckte hans huvud med hans egen t-shirt. ”Natten är lång”, sa de och tog honom med sig, berättar Sara.

Varje gång när det börjar skymma om kvällen ser hon den scenen framför sig. Vägen hem är kantad av poliser som står och stirrar på henne. Ibland med kikare. Skräcken gör att hon får svårt att andas och gå samtidigt.

– Vem ska kämpa för min pojke om de fängslar mig också?

Sara vill inte visa sitt ansikte eftersom hon är rädd att gripas. Och då finns ingen som kan kämpa för sonen. Foto: Daniel Hernández

En nattsvart mardröm kallar hon tiden efter gripandet. Hon berättar att sonen först fördes till en polisstation, sedan tillbringade flera dagar i häkte. Sara fick reda på var han befann sig av en slump.

– Det var tack vare en granne. Våra söner gick i samma klass och hennes son arbetar som polis. Han hade sett min son på polis stationen och ringt sin mamma i smyg. Hon kom förbi och berättade vad som hänt.

Maduros svar på protesterna var brutalt. Blodiga konfrontationer mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor resulterade i flera döda. Över 2 000 människor greps. President Maduro uppmanade sina anhängare att ange oppositionella via en särskild mobilapp. Han hånade demonstranter i direktsändning genom att sjunga: ”Tun tun, no seas llorón, tú te vas a Tocorón.” (”Knack, knack, var ingen lipsill, du ska till Tocorónfängelset”). Melodin var tagen från en venezuelansk julsång som handlar om oväntat besök.

President Nicolás Maduro anklagar de som protesterar för terrorism. Foto: Yuri Cortez/AFP/TT

”Operation tun tun” blev ett begrepp för massarresteringarna som följde. Maduro sa i ett tv-sänt tal den 2 augusti att regeringen höll på att förbereda två högsäkerhetsfäng elser, Tocorón och Tocuyito, för att få plats med ”alla terrorister". Gatorna blev allt tystare. Människor stannade inomhus av rädsla för att bli gripna. Butiker och restau ranger stängde. Saras son fördes till Tocuyito, ett av landets mest ökända fängelser, som ligger utanför Valencia. När hon tittar upp mot den höga muren tänker hon på alla de hårdkokta brottslingar som finns där innanför. Tänk om de gör illa hennes spinkiga tonåring? Hon berättar att han såg skrämd ut båda gångerna hon fick besöka honom.

– Jag ville krama om honom men vi fick inte röra vid varandra. Han hade blivit så mager. Skinn och ben. Jag försökte hålla skenet uppe för hans skull. Sedan grät jag hela natten, säger hon.

Sonen har fortfarande varken fått ta del av formella anklagelser eller träffa en försvarare. Enligt lag skulle han ha frisläppts i september, då tidsfristen för utredning och åtal gick ut. I stället sitter han kvar utan att veta vad han väntar på. All oro gör att Sara har svårt att arbeta. Utan sonens hjälp på konditoriet har hon fått anställa extra personal. Hon vet inte hur länge hon har råd eller hur hon ska kunna försörja sina två yngre barn. Hennes situation är långt ifrån unik. Venezuelas politiska fångar är oftast män och inte sällan familjeförsörjare. Många av dem kommer från fattiga förhållanden. När de frihetsberövas är det därför vanligt att hela familjen hamnar i ekonomisk kris.

Det berättar restaurangarbetaren Isbelis, vars make fängslades tillsammans med Saras son. Hon lärde känna Sara och andra kvinnor i samma situation utanför fängelset Tocuyito. De stod där tillsammans, dag ut och dag in, i väntan på information om vadsom helst: en besökstid, ett datum för rätttegång. Snart upptäckte Isbelis att många av dem hade svårt att försörja sig.

– De har inte tid att jobba längre efter som engagemanget för de fängslade tar så mycket tid. En stor del av familjerna bor dessutom i andra delar av landet och måste resa långt. Vissa sover på gatan eftersom de inte har råd att resa fram och tillbaka, säger hon.

Isbelis Robles gråter medan hon ber för sin fängslade partner. Hon har inte fått träffa sin sambo Jormar sedan han greps. Foto: Daniel Hernández

Isbelis leder idag en grupp bestående av henne själv, Sara och 101 andra anhöriga till personer som fängslats av politiska skäl efter presidentvalet. De hjälper varandra med mat och pengar till transport. De som bor nära Tocuyito lånar ut badrum och ibland sängplats till dem som rest långväga.

– Många har inte råd att köpa vita skjortor och sandaler, som vi måste ha under fängelsets besöksdagar, så vi lånar av varandra, säger hon.

Däremellan ber de tillsammans, gråter, pratar och tröstar varandra. De som är på plats vid fängelset delar relevant information med de övriga via en krypterad app. Sådan information kan till exempel handla om polisnärvaro: ”Mycket polis och colectivos (regeringsmilis) omkring fängelset idag. Varning!”.

I ett land där journalister utövar självcensur för att undgå hot och gripanden, innebär anhöriggruppen en unik möjlighet till uppdateringar och nyheter. Få av medlemmarna vill ställa upp på intervju. Ännu färre vill ställa upp med sina namn. Sara heter till exempel något annat egentligen. Det gör inte Isbelis. Hennes namn är Isbelis Robles och hon är 35 år. Hon visar gärna sitt ansikte på bild. Eller bilder av sin fängslade sambo, Jormar Andrés. Hon säger till de andra kvinnorna: ”Ni ska inte vara rädda för att säga sanningen för vi har inte gjort något fel”. Men alla är rädda. Vittnena är rädda, advokaterna är rädda, berättar hon.

– Ingen vågar vittna till Jormars fördel. En av hans advokater sa: ”Det finns inget annat att göra än att be till Gud”. Han sa att han fått order om att inte hjälpa oss.

Människorättsorganisationen Foro Penalls orförande Alfredo Penal Foto: Foro Penal

Människorättsorganisationen Foro Penal är den enda som idag arbetar aktivt med Venezuelas politiska fångar. De förser familjerna med information, hjälper ibland till med logistik och har anmält fallen till Internationella brottmålsdomstolen och FN. Däremot får de inte försvara de frihets berövade i rätten, enligt Foro Penals ordförande Alfredo Romero.

– Endast offentliga försvarare är tillåtna. De är bakbundna av regeringens instruktioner och hot. Representanter för staten har sagt att alla de gripna är terrorister, något som helt strider mot oskuldspresumtionen, säger Alfredo Romero.

Förra året besökte han Stockholm för att ta emot pris som Årets människorättsförsvarare av organisationen Civil Rights Defenders. Då var han glad över uppmärksamheten det medförde. Han berättade gärna om sitt arbete inför medier och i form av föreläsningar. Nu arbetar han till stor del i det fördolda. Han befinner sig ofta på hemlig plats, medveten om att hans egna dagar i frihet kan vara räknade. För dem som fängslats ser det mörkt ut.

Enligt Alfredo Romero har mindre än fem procent av Venezuelas politiska fångar, inklusive de som greps för flera år sedan, fått en dom. Majoriteten sitter kvar utan rättegång och trots att åtalsfristen gått ut. Foro Penal får inte besöka fångarna men misstänker att de utsätts för tortyr och svält.

Isbelis har endast fått tala med sin sambo per telefon. Båda gångerna har han försäkrat henne om att han behandlas väl. Han har varit kortfattad och nervös. Isbelis känner att någon står bredvid honom, nå gon som dikterar vad han ska säga.

– Efter 19 år tillsammans vet jag när han inte talar sanning, säger hon.

Sedan Jormar Andrés fördes bort från hemmet den 2 augusti har hans äldre barn, 12, 14 och 18 år, ofta gråtit över honom. Den yngsta, som är fyra år, tror att han är på arbetsresa. ”Kan vi inte be chefen att ge pappa ledigt så att han kan komma hem?” frågar hon ibland. Isbelis svarar att pappa är alldeles för långt bort.

Att ha familjemedlemmar ”långt bort” är ett bekant begrepp för många venezuelanska barn. Minst en femtedel av befolkningen har lämnat landet de senaste tio åren. Migrationen förväntas nu öka ytterligare, driven av fattigdom, politisk förföljelse och uppgivenhet om landets framtid. Allt tyder på att Maduro kommer att inleda en tredje mandatperiod i januari nästa år.

Oppositionsledaren Edmundo González Urrutia har tvingats lämna landet, och befinner sig nu i Spanien. Foto: Daniel Hernández

En av dem som flytt landet är oppositionspolitikern Edmundo González, som många anser vara presidentvalets verkliga segrare. Han sökte asyl i Spanien efter att en arresteringsorder utfärdats mot honom i början av september. Med hans sorti berättar de fängslades anhöriga om en ännu större känsla av ensamhet. Det känns som att de bara har varandra.

Men så plötsligt, den 15 och 16 november, släpps totalt 225 politiska fångar runt om i landet. Statsåklagaren säger i ett uttalande att besluten grundat sig på ”ny bevisning”. Alfredo Romero, från Foro Penal, menar dock att regeringen friger fångar sporadiskt som en del av ett ”smutsigt spel”. – Internationellt presenteras det som en eftergift, en humanitär gest. Men i själva verket ingår det i en strategi, där frigivanden används i utbyte mot politiska fördelar - särskilt utländskt stöd till regeringen.

Sara och Isbelis var utanför Tocuyitos fängelseport. De väntade båda dagarna. Isbelis säger att hon räknade till 37 personer, 34 på lördagen och tre på söndagen, som kom ut från fängelset. Sara säger att varje gång porten öppnades bad hon till Gud om att det skulle vara hennes son. De blev båda besvikna.

– Jag hoppas på att vakna upp ur den här mardrömmen snart. Bara vakna och finna min son hemma i sitt rum, säger Sara.

Linnea Fehrm är frilansjournalist som tidigare gjort reportage i Venezuela. På grund av situationen i landet har inte har intervjuer i det här reportaget gjorts via telefonappar och med visst stöd av lokala journalister.

Invånare i en av Caracas kåkstäder har satt upp skyltar med orden "hopp", "försoning", “rötter" och "återuppbyggnad". Foto: Daniel Hernández

FAKTA

HUGO CHÁVEZ ARVTAGARE Under sin tid som facklig ledare var Nicolás Maduro en högljudd anhängare av socialistledaren Hugo Chávez, som kom till makten 1999. Nicolás Maduro arbetade som utrikesminister under sex år i Hugo Chávez regering och blev sedan hans vicepresident. När Hugo Chávez dog i sviterna av cancer 2013 tog Maduro över makten. De två valse grar som han haft sedan dess har inte erkänts av oppositionen. Landet har varit belagt med sanktioner från bland annat USA och EU sedan 2017.

OPERATION KNACK KNACK Den 30 juli uppmanade Maduro sina anhängare att via appen VenApp lämna information om personer som "hotat eller attackerat folket," så att regeringen kan “vidta åtgärder”. Enligt FN-rapportö rer har många av arresteringarna genomförts under "Operation tun tun", där personer som kritiserat regeringen plötsligt får besök av säkerhetsstyrkor.

VALFUSK? Den 13 oktober hävdade oppositionskandidaten Edmundo González att han vann valet över sittande president Nicolás Maduro med över 70 procent av rösterna. Landets regeringsvänliga valkommission påstod dock att presidenten fått 51 procent av rösterna. Detta ger Maduro en tredje mandatperiod på sex år, med start den 10 januari 2025. EU, USA, FN och flera latinamerikanska länder, exempelvis Brasilien, Chile och Mexiko har ifrågasatt Maduros segeranspråk eftersom röstdata inte har redovisats i sin helhet. USA:s utrikesminister Anthony Blinken har omnämnt Edmundo González president-elect, vald president.

AMNESTYRAPPORT Amnesty International har dokumenterat hur barn gripits efter protesterna. Av 198 barn som arresterats hålls minst 69 fortfarande frihetsberövade. Researchen visar även att barn utsatts för tortyr och behandlats illa.

LÄS MER: Utomrättsliga avrättningar i Venezuela, 2019

Tortyr och godtyckliga fängslanden – så möts oppositionen i Venezuela (24 januari 2019)

Vägen till ”La Tumba” (24 januari 2019)