”Nu är hon död. En man sköt henne”

Över 2 600 kvinnor har mist livet i Turkiet de senaste tio åren efter att ha slagits ihjäl av en man. Under förra året var det minst 300 mördade kvinnor. Det är alldeles för många anser en kvinnorättsorganisation som anklagar det turkiska systemet för att vara ”patriarkaliskt” och för att inte skydda kvinnor.

reportage | 2021-03-04
Av: Layal Freije
Även publicerad i AmnestyPress #1/2021
 FERIDE GENÇ. ”Det är min mans syster”, berättar Selime Altun. ”Hon sköts den dag hon sålde sin bil. Hon har en son på 5 år.”

FERIDE GENÇ. ”Det är min mans syster”, berättar Selime Altun. ”Hon sköts den dag hon sålde sin bil. Hon har en son på 5 år.” Foto: Sofia Busk

En, två, tre, fyra, fem, sex, sju… Det är svårt att räkna hur många bilder av döda kvinnor som finns på platsen i stadsdelen Kadiköy i Istanbul. Det är demonstranterna på platsen som har tagit med bilderna. De håller upp bilderna så att alla som passerar platsen kan se bilderna på de döda kvinnorna.

Det är bilder av gamla kvinnor, medelålders kvinnor, unga kvinnor. Det är bilder på kvinnor med rött hår, blont hår, brunt hår. Det är bilder på kvinnor med gröna ögon, blå ögon, bruna ögon. Bilderna visar olika kvinnor som har en sak gemensamt: De har blivit ihjälslagna av män. Och nu vill demonstranterna sörja för att kvinnorna aldrig ska bli glömda.

Det är den 22 november 2020. Om tre dagar är det 25 november, den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor. Det är därför så många kvinnor har samlats här i Kadiköy. De vill sätta fokus på hur många av dem som har upplevt, upplever eller med stor sannolikhet kommer att uppleva en eller annan form av våld från män.

Det är ingen överdrift. Enligt UN Women har 38 procent av alla kvinnor i Turkiet utsatts för antingen psykiskt eller fysiskt våld.

Acelya Sengül fann sin mor liggande i en blodpöl efter att ha skjutits av en manlig kollega.

Acelya Sengül fann sin mor liggande i en blodpöl efter att ha skjutits av en manlig kollega. Foto: Sofia Busk

Bland demonstranterna står en ung kvinna med en inramad bild. Hon håller inte upp bilden framför sig utan trycker bilden tätt intill kroppen.

Den unga kvinnan heter Acelya Sengül. Bilden hon kramar visar hennes mor Fatma.

– När det var en demonstration för kvinnor brukade hon ofta ta med mig. Hon gick upp i frågan om kvinnors rättigheter, säger Acelya Sengül. Nu är hon död. En man sköt henne.

Går man tio år tillbaka i tiden verkade det som kvinnors rättigheter i Turkiet var på frammarsch. Den turkiske presidenten, Recep Tayyip Erdoğan, och hans parti AKP, hade föresatt sig att göra något för kvinnorna. År 2012 blev Turkiet första land att skriva under Istanbulkonventionen, som också ratificerades. Istanbulkonventionen är Europarådets konvention om att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor i hemmet.

Samma år införde den turkiska regeringen den så kallade ”Protection Law”, som ska förebygga våld mot kvinnor. Ungefär vid samma tid utannonserade AKP en så kallad aktionsplan för att främja jämställdhet mellan könen.

Men Turkiet gick inte vidare. Istället gick landet tillbaka när det gäller kvinnors rättigheter. År 2014 gick president Erdoğan offentligt ut och anklagade feminister för att avvisa moderskapet. Han uttalade också att ”män och kvinnor inte kan behandlas som jämställda då det är ”onaturligt”. Två år senare, 2016, var Erdoğan ute och uppmanade kvinnor att sluta med preventivmedel. Kvinnor, som inte är mödrar är ”ofulländade”, var budskapet från presidenten. Alla kvinnor i Turkiet bör föda minst tre barn och därmed säkra den turkiska nationen.

 President Recep Tayyip Erdoğan.

President Recep Tayyip Erdoğan. Foto: Zumapress/TT

Det stannar inte här. Vid flera tillfällen har regeringen använt retorik som motarbetar den konvention som den själv har undertecknat. Senast var det sommaren 2020 när AKP:s vice ordförande Numan Kurtulmuş direkt sade att det var fel att ansluta sig till
Istanbulkonventionen. Han menade att konventionen ingår i en hbtq-agenda och att Turkiet därför borde utträda ur konventionen.

Den turkiska regeringen är medveten om det konstanta våld som kvinnor i Turkiet utsätts för. I december förra året sade Erdoğan att Istanbulkonventionen ”implementeras felaktigt” i Turkiet och att ”nödvändiga åtgärder ska vidtas för att skydda kvinnor från våld”. Några veckor tidigare skällde den turkiske inrikesministern, Süleyman Soylu, offentligt ut män i landet för hur kvinnor behandlas:

– Vad är det de försöker bevisa? Vilka känslor är det som ni försöker tillfredsställa?

Under förra året dödades omkring 300 kvinnor av män. Ett av budskapen från demonstranterna i Kadiköy var att regeringen måste göra mer för att skydda kvinnor.

Under förra året dödades omkring 300 kvinnor av män. Ett av budskapen från demonstranterna i Kadiköy var att regeringen måste göra mer för att skydda kvinnor. Foto: Sofia Busk

Den turkiska staten sänder dock ut tvetydiga signaler. Uttalandet om Istanbulkonventionen från Numan Kurtulmuş kom till exempel vid en tidpunkt när flera kvinnoorganisationer hade slagit larm om ett ökande våld mot kvinnor sedan landet stängt ner på grund av corona-pandemin.

Acelya Sengül låg och sov då hon märkte att hennes mor kom in på hennes rum och kysste henne innan hon skulle iväg. Hon bodde då i ett vitt hus på ett backkrön på den asiatiska sidan av Istanbul. På andra sidan av vägen, med en vacker utsikt över staden, var några bilar parkerade. Här stod en svartklädd man och dolde sig för dem som körde förbi. När mannen såg att Acelya Sengüls mor lämnade huset och gick ner på en stig i gräset mot gatan så sprang han fram från sitt gömställe och sköt modern.

– Jag hörde ljuden av skott och någon som ropade ”kom ner, kom ner, din mor har fallit”, berättar Acelya Sengül.

 Acelya Sengül har vigt sitt liv åt att mannen som dödade hennes mor ska få skärpt straff.

Acelya Sengül har vigt sitt liv åt att mannen som dödade hennes mor ska få skärpt straff. Foto: Sofia Busk

Hon sprang ut ur huset och fick snart syn på det som har fastnat i hennes minne. På stigen låg hennes mor i en blodpöl.

– Hon låg på marken och försökte få luft. Hon rörde huvudet mot mig och jag höll hennes hand, fortsätter Acelya Sengül. Så hörde jag henne ta sitt sista andetag.

På torget i Kadiköy torkar Acelya Sengül bort tårar:

– Han sköt henne först två gånger i sidan. För att försäkra sig om att hon var död sköt han henne ytterligare två gånger i halsen.

Mannen som sköt var arbetskollega till Fatma. Under lång tid hade Acelya Sengül hört sin mor klaga över att mannen inte utförde sina arbetsuppgifter och att Fatma tvingades göra en del av dessa. Hon gick då till chefen som dock inte gjorde något. När Fatma tog upp frågan med sin kollega kunde han inte acceptera att en kvinna tillrättavisade honom, säger Acelya Sengül.

– Han hade inte slagit ihjäl en man av dessa orsaker, anser Acelya Sengül.

Tre månader efter händelsen flyttade Acelya Sengül ut från det hus där hon hade bott hela sitt liv. Idag bor hon tillsammans med sina bröder och deras fruar. Det var hårt att flytta, berättar hon. Hennes avlidne far hade byggt huset och hon hade älskat att bo där. Efter mordet klarade hon inte längre av att gå ner för den stig där hon såg sin mor dö.

– I mina drömmar hör jag ljudet av en pistol som avlossas och jag ser blod, säger hon.

Mannen som sköt greps och fick i första instans livstids fängelse. Efter överklagan sänktes straffet till 18 års fängelse, vilket upprör Acelya Sengül. Hon fruktar att mannen kommer friges i förtid. Nu har hon sagt upp sig från sitt arbete på en förskola och ägnar hela sin tid åt att mördaren ska få livstidsdomen i högre rätt. Hon har dock inget förtroende för rättsväsendet i Turkiet när det gäller att döma våldsamma män.

– Han kommer att kunna krama sina barn igen men jag kommer aldrig mer få krama min mor, konstaterar Acelya Sengül.

Under de senaste tio åren har över 2 600 kvinnor dödats i Turkiet i samband med manligt våld i Turkiet, enligt en sammanställning som kvinnoorganisationen ”We will Stop Femicide Platform” har gjort. De samlar in och analyserar data om våld mot kvinnor. Under många år har den turkiska regeringen inte offentliggjort statistik över hur många kvinnor som varje år mister livet på grund av mäns våld. Idag har dock regeringen börjat publicera statistik över kvinnliga offer.

Melek Önder från "We Will Stop Femicide Platform" var med och arrangerade demonstrationen i Kadiköy. Varje månad offentliggör plattformen antalet dödade kvinnor.

Melek Önder från "We Will Stop Femicide Platform" var med och arrangerade demonstrationen i Kadiköy. Varje månad offentliggör plattformen antalet dödade kvinnor. Foto: Sofia Busk

– Vi samlar också in data över vad vi kallar ”misstänkta händelser”. Det handlar om kvinnor som har dött men där det inte är bevisat att det handlar om våld från män, säger Melek Önder, som är representant för plattformen.

Under 2020 beräknar plattformen att 300 kvinnor dödades och att det var 171 misstänkta dödsfall.

– I några fall har det senare bevisats att kvinnans dödsfall berodde på våld, förklarar Melek Önder.

Hon är enig med Acelya Sengül att när det gäller mord och våld mot kvinnor så är det inte alltid som rättsväsendet i Turkiet dömer rättfärdigt. Melek Önder kallar hela det turkiska systemet för ”patriarkaliskt”:

– Vi har sett flera exempel där det juridiska systemet inte använder sin makt för att skydda kvinnor. Det finns exempel där män som ställs inför rätta för mord eller våld mot kvinnor kan få en mildare dom om de säger att de älskar kvinnorna.

 HELIN PALANDÖKEN. Nihats 17-åriga dotter (bilden) hade avvisat en man. En dag kom han till hennes gymnasium och sköt henne.

HELIN PALANDÖKEN. Nihats 17-åriga dotter (bilden) hade avvisat en man. En dag kom han till hennes gymnasium och sköt henne. Foto: Sofia Busk

Det är dock inte så att alla män slipper undan när en kvinna slås ihjäl, förklarar Melek Önder. Om ett fall får täckning i medierna och offentlig uppmärksamhet så är möjligheten större att mannen får ett hårt straff. Men om fallet inte får uppmärksamhet så kan mannen slippa undan med några få år i fängelse.

Och det är ett problem, anser Melek Önder:

– Om straffen inte är hårda kan män tänka att det är lätt att slå ihjäl en kvinna.

Det gör inte situationen bättre för kvinnor att det är sällsynt att de vänder sig till polisen för att få hjälp. Hos de turkiska kvinnorättsorganisationerna finns exempel på att kvinnor har blivit avvisade hos polisen när de har sökt skydd på en station efter en våldshändelse. Poliser ber antingen kvinnan att gå hem igen eller ringer till männen och berättar var kvinnor har gömt sig.

Vid flera tillfällen har det lett till att kvinnor sedan har dödats.

– Om regeringen och myndigheterna beslutade att de vill stoppa mord på kvinnor, och inte tolerera våld mot kvinnor, så skulle polisens uppförande förändras. Men det är ett politiskt val att inte göra något. Det ger mannen makt och så kan han göra det han vill, säger Melek Önder.

CEYDA YÜKSEL. ”Hon älskade djur”, berättar Melissa om sin kusin (bilden). Hon blev dödad av en man när hon skulle överlämna en hundvalp som mannen skulle adoptera.

CEYDA YÜKSEL. ”Hon älskade djur”, berättar Melissa om sin kusin (bilden). Hon blev dödad av en man när hon skulle överlämna en hundvalp som mannen skulle adoptera. Foto: Sofia Busk

Det är en av anledningarna till att hennes organisation har arrangerat demonstrationen i Kadiköy. En gång för alla vill de få regeringen att förstå att den har svikit dem till fördel för våldsbenägna män som kan hota, slå och döda kvinnor bara för att de kan. Och för att rättsväsendet allt för ofta hjälper dem att slippa undan.

I främsta ledet på platsen i Kadiköy finns Münnevver Kizil i en dunjacka mot kylan. Den 39-åriga kvinnan knyter handen och ropar högt om det system hon är arg på.
15 år har gått sedan Münnevver Kizil första gången upplevde våld från en partner. Hennes man, som hon varit gift med i sju månader, blev rasande då hon spillde varmt vatten på hans fot när hon serverade te. Hon var gravid med sin dotter. Våldet pågick i sju år innan Münnevver Kizil tog mod till sig och lämnade mannen.

I samband med skilsmässan mötte hon en annan man som också var våldsam. Hon valde att lämna honom efter ett och ett halvt år. Det var 2013 och sedan dess har han inte låtit henne vara i fred, säger hon.

 AYSUN YILDRIM. 2018 blev Hüsnniyes Yildirms dotter (bilden) knuffad ut från ett fönster. Ännu vet man inte vem som gjorde det: ”Varje gång jag besöker hennes grav berättar jag för henne att jag kämpar för hennes rättigheter.

AYSUN YILDRIM. 2018 blev Hüsnniyes Yildirms dotter (bilden) knuffad ut från ett fönster. Ännu vet man inte vem som gjorde det: ”Varje gång jag besöker hennes grav berättar jag för henne att jag kämpar för hennes rättigheter. Foto: Sofia Busk

Han har använt bilder av henne och skapat falska profiler på sociala medier där han ber hennes vänner om pengar. Han har anslutit olagliga ledningar till hennes lägenhet och klagat till kommunen så hon har fått böter. Han har slagit henne och försökt kväva henne. Han har försökt köra över henne med bil och har hotat henne med pistol, berättar Münnevver Kizil.

– Jag kan bli en av de kvinnor som blir dödad imorgon utan att någon gör något åt det, säger hon med glansiga ögon. Jag har varit deprimerad och har försökt begå självmord.

”Jag kämpar för kvinnors rättigheter och rätten att leva fritt”, säger  Münnevver Kizil, 39.

”Jag kämpar för kvinnors rättigheter och rätten att leva fritt”, säger Münnevver Kizil, 39. Foto: Sofia Busk

Hon har anlitat en advokat som har startat flera rättssaker mot hennes ex-partner. Några har tagits upp i rätten men många anmälningar har avvisats vilket gör henne frustrerad.

I sju år har hon levt med honom som en skugga som följer henne. Och hon känner inte att rättssystemet förstår vad hon genomlever.

Det är därför hon står med en knuten näve vid demonstrationen i Kadiköy. Hon vill inte finna sig i att bli behandlad på det här sättet av män.

– Ingen kvinna förtjänar att bli utsatt för våld. Kvinnor ska ha ett självständigt liv. Ett värdigt liv. Jag kämpar för rätten att leva fritt, säger Münnevver Kizil. Jag kämpar för ett slut på den här mardrömmen.

Det är det som alla demonstranterna i Kadiköy kämpar för. I den kalla blåsten vill de visa för dem som seglar, kör eller går förbi att de kämpar för sin rätt att leva fritt, utan våld. Och för ett system som säkrar att det inte blir fler kvinnor som slutar som de på bilderna.

Text: Layal Freije
layal.freije1@gmail.com

Foto: Sofia Busk
sofiabusk@gmail.com

Fotnot: Denna artikel publiceras också i danska Amnestys tidning. Översättning: Ulf B Andersson.

Fakta/Om kvinnor i Turkiet

  • Fyra av tio kvinnor utsätts för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld.
  • Tre av tio kvinnor har gift sig innan 18-årsdagen.
  • 48 procent av flickorna som har gift sig innan 18 år utsätts för våld.
  • Endast en av tio kvinnor som utsätts för våld vänder sig till en institution för hjälp.
  • 90 procent av offren för människohandel i Turkiet är kvinnor.

Källa: UN Women

Turkiet

Huvudstad: Ankara
Politik: Sedan 2002 har AKP, Rättvise- och utvecklingspartiet, styrt Turkiet. Partiet leds av Recep Tayyip Erdoğan som också är landets president sedan 2014. Han anklagas för ett auktoritärt styre. Ett försök till militärkupp 2016 har lett till storskaliga utrensningar av offentliganställda, godtyckliga fängslanden och tvivelaktiga rättegångar.

Yta: 783 356 km 2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 83,2 miljoner.

Läs också

Karla blev mördad för att hon var kvinna — kräv rättvisa för hennes familj! (svenska Amnestys kampanj i samband med 8 mars 2021)

5 anledningar till varför du måste stå upp mot könsbaserat våld mot kvinnor (svenska Amnesty 3 mars 2021)

Läs mer om Turkiet från Amnesty Press

Rättegången fortsätter i Turkiet (26 februari 2020)

13 år sedan Hrant Dink mördades: ”Det är inte försent att skämmas” (21 januari 2020)

Flyktingar från Syrien – brickor i Erdoğans maktspel (10 december 2019)

Omvalet i Istanbul på söndag väcker nytt hopp i Turkiets demokratirörelse (21 juni 2019)

Turkiet: ”Det mest skrämmande är oförutsägbarheten” (28 maj 2019)

Minnet av Hrant Dink lever – Mordet i Istanbul som världen inte har glömt (22 januari 2019)

Mellan förtvivlan och glimtar av hopp i Erdoğans Turkiet (21 november 2018)

Taner Kılıç fri mot borgen (27 augusti 2018)

Turkiet och Ungern angår oss alla (26 augusti 2018)

Turkiets ödesval – har oppositionen en chans mot Erdoğan? (21 juni 2018)

Turkiet: Hårdare tag från omvärlden eller fortsatt dialog? (27 april 2018)

Erdoğans Turkiet: Inget hopp om ljuspunkter (29 mars 2018)

Istanbul: Tusentals hyllade minnet av den mördade redaktören Hrant Dink (20 januari 2018)

En lång dag i Istanbul (21 november – även i nummer 4/2018)

MR-DAGARNA2017: Feminister under hot i Turkiet (12 november 2017)

”Jag kan inte se något alternativ till Erdoğan” (20 september 2017)

”Turkiet är inte Erdoğan” (8 september 2017)

Turkiet: Vad kan göras för att stoppa utvecklingen? (17 augusti 2017)

Rädslan sprider sig i Turkiet (Krönika av Bitte Hammargren 12 juni 2017 – även i nummer 2/2017)

Minnet av Hrant Dink lever (15 februari 2017- även i nr 1/2017)

Can Dündar: Erdoğan har EU-ledarna på knä (23 december 2016)

Krigets återkomst (nummer 3/2016)

BOKMÄSSAN2016: Turkiets längtan till det som en gång var (30 september 2016)

Hon var på seminarium i Stockholm – nu är Sebnem Korur Fincanci häktad i Turkiet (23 juni 2016)

Prideparad förbjuds i Istanbul – Amnesty uppmanar till protester (18 juni 2016)

PRESSFRIHETENS DAG 2016: Turkiets journalister under allt hårdare tryck (3 maj 2016)

Turkiet: 2 000 rättsfall mot personer som anklagas för att ha skymfat Erdoğan (26 april 2016)

Turkiet dränker Edens lustgård (2 oktober 2015 , även i nummer 3/2015)

Turkiet stängde grinden vid manifestation för yttrandefrihet (25 april 2016)

Vart är Turkiet på väg? (nummer 1/2016)

Nio år sedan Hrant Dink mördades: 2 000 i minnesmanifestation i Istanbul (19 januari 2016)

Turkiet inför 100-årsminnet av folkmordet (23 april 2015)

Kurder vill leda kampen för ett mer demokratiskt Turkiet - Amnesty Press rapporterar från Diyarbakir (5 mars 2013)

Jag bokar nästa resa till Istanbul (27 november 2012)

Åter till 1915 (2 augusti 2012)

Yttrandefriheten sitter trångt i Erdogans Turkiet - ”70 journalister och författare fängslade” (15 juni 2011)

När bokstaven W blir en fråga om mänskliga rättigheter (6 oktober 2009)

Kampen för pressfrihet i Turkiet (5 juli 2007)

reportage | 2021-03-04
Av: Layal Freije
Även publicerad i AmnestyPress #1/2021