Tio år senare: Inget har hänt

Den 1 oktober publicerade Amnesty International och Human Rights Watch ett gemensamt uttalande där FN och de kongolesiska myndigheterna anklagas för passivitet när det gäller övergrepp i Demokratiska republiken Kongo.

artiklar | 2020-12-10
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #4/2020

Rwandiska hutuer vid Ubundu flyr den 14 mars 1997 undan Laurent Kabilas rebeller och Rwandas armé. Foto: Christophe Simon/AFP/TT

Uttalandet från Amnesty International och Human Rights Watch kom på tioårsdagen av publiceringen av FN:s ”The Congo Mapping Exercise Report”. I denna rapport från 2010 dokumenteras i detalj över 600 händelser i Kongo från 1993 till 2003.

– Underlåtenheten att inrätta adekvata mekanismer för att ge rättvisa och skadestånd har lämnat tusentals offer och deras familjer åt sitt öde, sade Deprose Muchena, chef för Amnesty i östra och södra Afrika. Konsekvensen har blivit att en omfattande straffrihet fortsätter att råda i Kongo vilket bidrar till att dödande och andra allvarliga brott fortsätter.

– Efter tio år måste de kongolesiska myndigheterna och deras internationella partners vidta seriösa åtgärder för att stärka det inhemska rättsväsendet och inrätta en internationell mekanism för att beivra tidigare och pågående brott, sade Thomas Fessy, Kongoutredare vid Human Rights Watch.

Rapporten den 1 oktober 2010 från FN:s OHCHR, Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, är en av de mest omfattande kartläggningar som gjorts av FN. Den 600-sidiga rapporten omfattar två perioder.

Efter folkmordet i Rwanda flydde de ansvariga till östra Zaire (Kongo) tillsammans med flera miljoner civila hutuer. Lägren runt Goma kontrollerades av hutumilisen. Foto: CDC/Wikimedia

Den första perioden handlar om när Rwanda, tillsammans med Uganda, hösten 1996 invaderade dåvarande Zaire. Med galjonsfiguren Laurent Kabila och den rebellrörelse, AFDL, som invasionsmakterna skapade intogs under våren 1997 huvudstaden Kinshasa och Mobutu störtades.

Laurent Kabila deltog i striderna i 1960-talets början som anhängare till Patrice Lumumba, Kongos första premiärminister. Senare ägnade han sig åt smuggling. 1996 skapade Rwanda och Uganda rebellrörelsen AFDL under Kabilas ledning. Foto: Etienne Scholasse, European Communities/Wikimedia

I östra delen av landet fanns den hutumilis som 1994 hade genomfört folkmordet i Rwanda, då cirka 800 000 människor - främst tutsier – mördades. Här fanns också flera miljoner civila hutuer.

Hutumilisen hade full kontroll över flyktinglägren och Rwandas nya ledning med nuvarande presidenten Paul Kagame i spetsen ansåg att de utgjorde ett militärt hot. Åtskilliga hundratusen hutuer flydde västerut, längre in i landet. Bland dessa fanns väpnad milis som hade deltagit i folkmordet men också många civila.

Enligt OHCHR:s rapport pågick en jakt på de flyende i månader medan humanitär hjälp till dem blockerades.

Enligt rapporten förekom talrika massakrer under jakten på hutuerna. Antalet offer uppskattas till tiotusentals människor. Många slogs ihjäl med hammare. De flesta av offren var barn, kvinnor, äldre och sjuka.

– De systematiska och omfattande attackerna innehåller sådana fördömliga inslag att de, om de prövades av en kompetent domstol, skulle kunna beskrivas som folkmord, konstaterades i rapporten.

Den andra perioden omfattar kriget 1998–2003 då Rwanda och Uganda skapade nya rebellrörelser och ett krig inleddes där åtta afrikanska stater hade soldater på kongolesisk mark. Därtill kom 21 kongolesiska rebellgrupper. Plundringen av Kongos naturtillgångar var omfattande och mängder av krigsförbrytelser begicks.

Ulf B Andersson

Bakgrund/ Konflikten i Kongo

Afrika delas upp i Berlin. Foto: Gartenlaube 1884/Deutsche-schutzgebiete.de/Wikimedia

Bakgrunden till dagens konflikter kan sökas tillbaka till 1800-talet. När dåtidens europeiska stormakter samlades till konferens i Berlin 1884-1885 delades Afrika upp, ibland med karta och linjal. Den belgiske kungen Leopold II:s krav på Kongobäckenet erkändes och 1885 utropades fristaten Kongo ledd av kungen själv. Hans personliga fristat expanderade och lade under sig delar som idag utgör Demokratiska republiken Kongo. Massmord och fruktansvärda övergrepp på befolkningen skapade en världsomfattande proteströrelse mot Leopolds vanstyre.

År 1998 kom den amerikanske författaren Adam Hochschild med ”Kung Leopolds vålnad” som blev en internationell bestseller.

Idag betraktas kung Leopolds Kongo som platsen för ett folkmord vid förra sekelskiftet och det beräknas att miljoner kongoleser dukade under när de skulle förse den belgiska kolonialmakten med Kongos naturrikedomar.

Harold MacMillan höll tal i Kapstaden om ”förändringens vind” i Afrika. Foto: Vivienne (Florence Mellish Entwistle) /Wikimedia

År 1908 övertog den belgiska staten Kongo och efter Tysklands nederlag i första världskriget delade segrarmakterna upp de tyska kolonierna i världen. Belgien tilldelades då också Rwanda och Burundi. Belgiens kolonialpolitik innehöll inga planer på självständighet och så sent som 1955 var den officiella politiken att Kongo under en 30-årsperiod skulle få ökat självstyre. Politiken inriktades på att utvinna naturresurserna och belgiska plantageägare och gruvbolag hade ljusa tider.

I slutet av 1950-talet växte kraven runt om i Afrika på självständighet och de flesta kolonialmakter började inse att tiderna hade förändrats. Den 3 februari 1960 höll den brittiske premiärministern Harold MacMillan sitt klassiska tal om ”Wind of change” vid ett besök i Kapstaden i Sydafrika.

Föregående år hade Belgien till sist insett att även Kongo måste förberedas för självständighet. Val hölls där Patrice Lumumbas MNC blev en stark kraft. Den 30 juni 1960 skulle den nya staten utropas med Lumumba som regeringschef och rivalen Joseph Kasavubu som president.

Självständighetsceremonin i Léopoldville (nuvarande Kinshasa) blev fylld av verbal dramatik. Den belgiske kungen Baudouin höll ett tal där han beskrev slutet på kolonialväldet som en kulmen på en belgisk ”civiliserande mission” som hade inletts av den geniale Leopold II i fristaten Kongo. Det självständiga Kongos förste premiärminister, Patrice Lumumba, svarade med ett oplanerat tal som var en skarp vidräkning med belgisk kolonialism och kongolesernas lidande under det belgiska styret. Hela ceremonin sändes direkt i radio i både Kongo och Belgien.

Belgien lämnar Kongo. Här är med självständighetsceremonin i Léopoldville 30 juni 1960. Foto: Congopresse photo (1960): Léopoldville.Wikimedia

Det dröjde bara några dagar innan Kongokrisen var ett faktum. Delar av armén gjorde myteri, våldsamheter bröt ut på flera håll och belgare började fly. Den belgiska kolonialismen ersattes av nykolonialism när provinsen Katanga, under ledning av Moise Tshombe, bröts loss för att skydda de belgiska kopparbolagen.

Kongo vädjade till FN om stöd och säkerhetsrådet beslöt att skicka soldater. Det blev upptakten till ett FN-engagemang som pågick till 1964. Svenska soldater skickades ut i strid och svenska stridsflygplan, ”Flygande tunnan”, anföll i Katanga.

FN:s generalsekreterare, svensken Dag Hammarskjöld, försökte balansera mellan stormakternas intressen. Han dog den 18 september 1961 under inflygning till Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia) inför ett hemligt möte med Tshombe. Omständigheterna kring flygkraschen har aldrig klarlagts och nu, 56 år senare, pågår en ny utredning i FN där uppgifterna om att planet sköts ned utreds.

Patrice Lumumba grips i december 1960. Foto: Universal Studios/Wikimedia

De politiska motsättningarna bland de kongolesiska politikerna ledde till att Lumumba sparkades som premiärminister och i december 1960 greps han och överlämnades till Katanga. Den 17 januari 1961 mördades han av gendarmer från Katanga och belgiska officerare.
Graden av inblandning från USA och Belgien i mordet är fortfarande föremål för forskning och debatt.

År 1964 gav Tshombe upp och Katanga blev åter en del av Kongo. Som motprestation utnämnde president Kasavubu Tshombe till premiärminister. Ett år senare tog Joseph Mobutu makten i en kupp och styrde sedan fram till 1997. Tshombe flydde till Francos Spanien men hamnade i husarrest i Algeriet 1967, där han avled 1969, sedan hans flygplan hade kapats.

Joseph Mobutu besöker USA:s president Richard Nixon 1973. Foto: Kightlinger, Jack E/ National Archives and Records Administration/Wikimedia

Under Mobutus 32-åriga styre blev presidenten en av världens rikaste män genom den kleptokrati som kännetecknade hans styre. Befolkningen fick se sin levnadsstandard sjunka till under nivån om rådde 1960. Landet döptes om till Zaire och var nära allierat med USA, Kina, Rumänien under Nicolae Ceauşescu, Frankrike och Nordkorea.

År 1994 skulle folkmordet i Rwanda snart påverka utvecklingen i Zaire (Kongo). Efter cirka 100 dagar hade upp till 900 000 tutsier och moderata hutuer mördats av de hutu-extremister som hade kontrollen i Rwanda. När den tutsi-dominerade upprorsrörelsen RPF, som år 1990 hade gått in i landet från Uganda, sommaren 1994 lyckades vinna inbördeskriget flydde de ansvariga för folkmordet över gränsen till Zaire. De följdes av flera miljoner civila som bodde i gigantiska läger vid gränsen till Rwanda. Hutu-extremisterna fortsatte göra räder in i Rwanda och RPF under ledning av Paul Kagame (numera Rwandas president) beslöt sig för att göra sig av med problemet.

Tillsammans med Ugandas president Yoweri Museveni beslöt Kagame att ta kontroll över Zaire. För detta behövdes en kongolesisk galjonsfigur. Valet blev Laurent Kabila. Han hade tillhört Patrice Lumumbas politiska ungdomsgren i början av 1960-talet och ledde sedan ett litet marxistiskt parti som 1965 fortsatte kampen nära gränsen till Tanzania. Den kubanske revolutionären Che Guevara anslöt sig 1965 men blev föga imponerad av Kabila och lämnade besviken Kongo. Laurent Kabila var sedan ett bortglömt namn under flera årtionden.

I oktober 1996 klev han dock fram som ledare för ADFL, Alliansen av demokratiska styrkor för befrielse av Kongo-Zaire. Med hjälp av Rwandas och Ugandas arméer hade ADFL snart erövrat mark. Hutu-flyktingarna från Rwanda jagades skoningslöst av RPF och tiotusentals mördades medan andra hutuer valde att återvända till Rwanda.
Laurent Kabila tågade in i Kinshasa den 20 maj 1997 och Mobutus styre var över. Landet döptes om till Demokratiska republiken Kongo.

Delat land. Kongo 2001 då rebellgrupper och utländska arméer delade landet. Foto: Don-kun, Uwe Dedering/ Wikimedia

Sommaren 1998 kom nästa fas i det kongolesiska dramat. Kabila beordrade Rwandas och Ugandas arméer att lämna landet. Rwanda misslyckades att ta kontroll över Kinshasa och Kabila begärde militärt stöd från Namibia, Zimbabwe och Angola. De kommande åren skulle nio afrikanska länder vara involverade i det som brukar kallas ”Afrikas världskrig”. Ett 20-tal rebellgrupper, många av dem skapade av Rwanda och Uganda för att ge legitimitet åt inblandningen, var aktiva och när Rwanda och Uganda blev oense utkämpade deras arméer reguljära slag inne i Kongo. En viktig drivkraft i kriget var kontrollen över Kongos rika naturtillgångar.

År 2002 slöts ett fredsavtal där maktdelning och val var viktiga delar liksom att alla utländska styrkor skulle lämna Kongo. Då hade Laurent Kabila i januari 2001 mördats av sin livvakt. Sonen Joseph Kabila tog över makten.

Freden har dock inte kommit till Kongo. I de östra delarna har otaliga rebellgrupper, däribland FDLR, arvtagarna till hutu-extremisterna 1994, fortsatt sin verksamhet. Massakrer fortsätter att drabba bybor trots att världens största FN-styrka, Monusco, finns på plats med cirka 22 000 soldater civila och poliser. Läget är fortsatt instabilt och den 28 september skickade FN-förstärkningar till Uvira efter rapporter om nya strider.

I slutet av 2012 lyckades rebellgruppen M23 överraskande inta miljonstaden Goma i östra Kongo. Här är M23-soldater när de lämnar staden. Foto: Gabe Joselow/ Wikimedia

Norska flyktingrådet rapporterade den 24 maj 2017 att 920 000 människor under 2016 tvingades på flykt i Kongo, vilket var det högsta antalet flyktingar i något land under förra året.

I Kasai har läget förvärrats och konflikten där har fått ökad uppmärksamhet i Sverige efter att den svenska FN-utredaren Zaida Catalán mördades den 12 mars i år tillsammans med sin kollega Michael Sharp. Utredningen har omgärdats med många frågetecken.
FN har hittat åtskilliga massgravar i Kasai.

I Kongo är det också inrikespolitisk kris sedan det presidentval som skulle ha hållits förra året har skjutits upp. Många bedömare misstänker att Joseph Kabila tänker fortsätta som president.

9 oktober 2017. ADF, en rebellgrupp med rötter i Uganda, har gått till attack och dödat 20 civila och två FN-soldater i Mamundioma i Kongo. Foto: MONUSCO/Force

Konflikten i Kongo sedan 1996 brukar benämnas som den blodigaste i världen sedan andra världskriget. Siffrorna över antalet döda, som brukar variera mellan tre och fem miljoner, är dock omdiskuterade och osäkra. De flesta offren har inte dödats i krigshandlingar eller militära övergrepp utan har dött av svält eller sjukdomar där väpnade konflikter räknas som grundorsak till dödsfallen. Massakrer och sexuella övergrepp som har använts som vapen i krigföringen har ibland lett till stor internationell uppmärksamhet men ingenting tyder på att en bestående fred och säkerhet inom är nära en nära framtid.

Ulf B Andersson
(24 oktober 2017)

Läs mer om Demokratiska republiken Kongo från Amnesty Press

Imponerande bok om olöst mord (18 februari 2020)

ICC: Bosco Ntaganda dömd för mord, våldtäkter, slaveri i Kongo (8 juli 2019)

Valet i Kongo blev ingen framgång för kvinnorna (4 mars 2019)

Liten chans för Kongo (31 augusti 2018 – också i nummer 3/2018)

Politisk och humanitär kris i Kongo (25 april 2018)

Den bortglömda krisen i Kongo drabbar kvinnor hårt (9 mars 2018)

Tomma ord i Kongos gruvor (28 februari – också i nummer 1/2018)

Årets Per Anger-pristagare: ”Jag kan inte backa nu” (24 oktober 2017)

Konferens på Södertörn: ”Yttrandefriheten måste ständigt försvaras” (17 oktober 2016)

En farlig konflikt (1 juli 2016 – även i nummer 2/2016)