Stark debutfilm om terrorns inferno i Belfast 1971

Belfast 1971. En stad där bilarna brinner på gatorna, bombattentat dödar och det finns många skäl att döda en brittisk soldat. Yann Demange har gjort en imponerade långfilmsdebut med ” '71 ” där soldaten Gary Hook lämnas kvar av sina kamrater i en stad där hatet har slagit rot.

Jack O'Connell spelar soldaten Gary som jagas i Belfast. Foto: NonStop Entertainment

Film: '71
Regi: Yann Demange
Skådespelare: Jack O'Connell, Richard Dormer, Sam Reid och David Wilmot
Land: Storbritannien
Längd: 99 minuter

Den 12 september avled den nordirländske politikern Ian Paisley i en ålder av 88 år. I över 60 år hade han spelat en viktig roll i Nordirland och företrätt den lojalistiska sida som hissade Union Jack och hatade den irländska flaggan. Paisleys hat mot katoliker var så starkt att han som ledamot av Europaparlamentet avbröt påven Johannes Paulus vid dennes besök och vrålade ”Jag fördömer er som Antikrist”.

Varje sommar runt 12 juli hålls parader i nordirländska städer för att fira slaget vid Boyne då Vilhelm av Oranien och en protestantisk här år 1690 besegrade den katolske kungen Jakob II av England. Under årtionden har paraderna rutinmässigt i kravaller. Förra året utsträcktes kravallsäsongen och inleddes redan i början av året då lojalistgäng startade kravaller i nordirländska städer i protest mot beslutet i Stormont, det nordirländska parlamentet, att ändra 1906 års beslut om att Union Jack ska hissas varje dag. De nya reglerna sade att den brittiska flaggan bara ska hissas 18 dagar per år, samma antal dagar som på andra brittiska regeringsbyggnader.

Protesterna fortsatte månad efter månad och förra sommarens paradsäsong blev också våldsam, både den 12 juli och den 10 augusti då republikaner demonstrerade på årsdagen av massinterneringen av påstådda IRA-män 1971. Interneringspolitiken hade beslutats av unionistiska politiker som fick stöd av den brittiske premiärministern Edward Heath. Vem som helst kunde gripas och hållas internerad på obestämd tid utan rättegång.

Scenerna när brittiska soldater gjorde massvep för att föra bort de gripna till interneringsläger blev en propagandaseger för IRA, den irländska republikanska armén, som vid denna tid ännu var relativt svag. För många katoliker blev dagarna i augusti 1971 det slutgiltiga tecknet på att förhandlingar med det protestantiska styret och den brittiska regeringen var meningslösa. Det som britterna döpte till ”The Troubles” pågick i tre decennier, skördade nästan 2 000 civila dödsoffer och cirka 1 500 döda bland de stridande parterna och totalt närmare 50 000 skadade, innan Långfredagsavtalet ingicks år 1998 och blev grunden för fred. Till sist gick till och med Ian Paisleys unionistparti med på att samregera med Sinn Fein, det parti som var det väpnade IRA:s politiska gren.

Flera generationer hade präglats av en brutal vardag där städer var delade, människor mördades på sekteristisk grund och taggtråd, brinnande barrikader och pansarvagnar fanns i gatubilden och bombattentat kunde inträffa var och när som helst.

30 år av våld hade kunnat undvikas om inte unionisterna, med Ian Paisley som militant språkrör, till varje pris vägrat göra eftergifter mot den katolska befolkningsgrupp som sedan Irlands självständighet på 1920-talet hade betraktats som andra klassens medborgare i de sex grevskapen på norra delen av ön. När Nicra, en civil medborgarrättsrörelse, 1968 med den amerikanska medborgarrättsrörelsen som förebild, försökte organisera civila protester för att skapa ett Nordirland med lika rättigheter för alla medborgare möttes de av ett brutalt våld. Polisen i Nordirland, RUC, bestod nästan enbart av protestanter och bilderna den 5 oktober 1968 när RUC klubbade ned och grep demonstranter från Nicra, inklusive parlamentsledamöter, spreds över hela världen och Ian Paisley blev känd som unionisten som med Guds påstådda stöd sade nej till alla eftergifter.

I augusti 1969 fick konflikten en ny dimension när Ian Paisley begärde att unionisterna skulle få marschera genom katolska bostadsområden i Londonderry. Under några dagars oroligheter dödades åtta personer, närmare tusen personer skadades och en etnisk rensning av bostadsområden i Londonderry och Belfast drev cirka 1 500 katolska familjer och 300 protestantiska familjer på flykt. Kampen mellan RUC och unionisterna å ena sidan och republikaner, där även IRA deltog, skapade stor upprördhet i Irland. Bilderna på brinnande katolska bostadshus och flyende familjer fick premiärministern Jack Lynch att kräva att FN skulle skicka en fredsbevarande styrka och Irlands armé förberedde en militär humanitär intervention i Nordirland som dock avblåstes.

I London beslöts nu att för första gången skicka armésoldater till Nordirland och denna gång hälsades de av den katolska befolkningen med blommor. Den brittiska armén sågs som räddare undan terrorn från RUC och de hatade B Specials, protestantiska reservpoliser som under 1920-talets krig hade använt hårdhänta metoder, och som nu återigen sattes in för att stärka RUC.

En hatisk folkmassa tar ut sin ilska på illa förberedda brittiska soldater. Foto: NonStop Entertainment

Det är i denna kaotiska och våldsamma period som långfilmsdebutanten Yann Demange placerar sin film '71, en mardrömslik skräckhistoria om den brittiske soldaten Gary Hook (Jack O'Connell) som jagas i ett klaustrofobiskt Belfast, återskapat i brittiska Yorkshire.

Konflikten i Nordirland har tidigare förtjänstfullt skildrats i ett antal filmer som belyst konflikten både ur dokumentär synvinkel, som ”Bloody Sunday” (2002) eller i fiktionens form som ”The Crying Game” (1992) och ”Boxaren” (1997).

Yann Demange har valt att låta en brittisk soldat vara en huvudperson som tillsammans med soldatkamrater istället för att hamna på en brittisk bas i det kalla krigets Tyskland nu ska åka på uppdrag i sitt eget hemland. Nordirland 1971 är dock långtifrån fallskärmsjägarnas trygghet på sin basi i Yorkshire.

Under ledning av en sympatisk löjtnant, Armitage, (Sam Reid) kommer soldaterna till ett Belfast, där en soldat försöker lugna kollegorna med att förra året kastade brudarna inbjudande trosor efter de brittiska soldaterna.

De får en kort politisk resumé; lojalister (protestanter) mot nationalister/republikaner (katoliker), där IRA har delats i två fraktioner; officiella IRA och provisoriska IRA och så en förklaring att Falls Road är gränsen mellan nationalistiska katoliker och lojalistiska protestanter. Yann Demange använder denna scen på ett finurligt sätt där filmpubliken ges ett sammanhang att placera fiktionen i samtidigt som han ger oss möjlighet att förstå hur en enskild soldat kan uppleva sitt uppdrag.

Soldaternas första uppdrag blir att bistå den civila polisen RUC och den naive Armitage beslutar att då behövs inga hjälmar, bara baskrar. Utan att ens ha stadskartor anländer soldaterna till en stad i krig, allt starkt skildrat i effektfulla bilder. Bussar brinner på öde gator utan gatuskyltar och RUC uppträder med brutal hänsynslöshet mot civila i sin jakt på vapen. Snart står Gary Hook och hans kamrater mot en hatisk katolsk folkmassa; kvinnor, män och barn skriker ut sitt hat, ett hat som hämtat sin näring ur århundranden av brittiskt förtryck och sedan årtionden som förtryckt minoritet i unionisternas Ulster.

Gary Hook hamnar i en mardröm i en främmande stad när hans soldatgrupp drar sig tillbaka efter att en av hans kollegor dödats av republikanerna och så följer den dramatiska flykten för att rädda livet. Han lyckas ta sig över till den protestantiska sidan där han möter en ung pojke som bedyrar sin lojalitet med den brittiska armén och samtidigt spyr ut sitt hat mot ”fenier” (de irländska katoliker som på 1800-talet arbetade för Irlands självständighet från Storbritannien) och talar om att döda republikanerna en gång för alla.

Yann Demange för också in en ofta bortglömd del av ”The Troubles”; den brittiska arméns smutsiga operationer genom det diffusa MRF. Kapten Brownings (Sean Harris) roll i filmen är skoningslöst avslöjande. Här är man beredd att offra vem som helst för att slå mot IRA till och med egna bombattentat som ska smutskasta IRA. Detaljer kring MRF:s verksamhet fortsätter att avslöjas i verkligheten och skapar nya krav på utredningar av hur denna hemliga styrka kunde tillåtas mörda civila.

Trots att många år har gått sedan konfliktens värsta år kommer ständigt nya avslöjanden om vad som hände i Nordirland. Amnesty International tillhör de organisationer som har krävt att alla sidors agerande en gång för alla ska utredas för att offren ska få möjlighet till upprättelse.

Den vanlige soldaten Gary Hook har skickats ut på ett uppdrag där många vill se honom död. I denna film finns ingen heroism eller försonande kring det krig som fördes i Belfast. Barnen ärvde hatet från sina föräldrar, tonåringar var beredda att mörda, kvinnorna stod bakom sina män som på pubar och i hemliga rum bestämde vem som skulle dö och varken officiella IRA eller provisoriska IRA var enligt Yann Demange främmande för oheliga allianser, till och med med britterna. Den ende person som står för något sunt förnuft är Eamon (Richard Dormer), en luttrad läkare på den republikanska sidan, som hatar armén men vars läkaretik gör att han är villig att ge Gary vård och gömma honom undan de som vill döda honom.

Yann Demanges film är skickligt uppbyggd med en stegrad spänning. Han har valt att spegla Nordirlandkonflikten ur en enskild soldats synvinkel och väcker därmed frågor också kring den enskilde soldatens roll också i vår tids konflikter. Samtidigt är jakten på Gary placerad och daterad i ett skede av konflikten på Nordirland där Yann Demange visar hur ideal förvrids när våldet har satt sina klor i en befolkning som har haft så svårt att frigöra sig från vad sm hände vid Boyne 1690.

Ulf B Andersson