Mexico City då och nu

I ”Prärievargen i Mexico City” berättar Ulrika Hembjer om Nezahualcóyotl, ett slumområde i Mexiko City, och utvecklingen i den mexikanska huvudstaden från 1970-talet och fram till idag.

Foto: Periferi

Bok: Prärievargen i Mexico City
Författare: Ulrika Hembjer
Förlag: Periferi

Ulrika Hembjer kom i slutet på 1970-talet som tjugoåring till Mexiko för att gå på konstakademi. Genom sin dåvarande pojkvän kom hon att under en period bo i Nezahualcóyotl, även förkortat till Neza, ett av de då största slumområdena i Mexico City. Nezahualcóyotl betyder den fastande prärievargen och har sitt namn efter en aztekisk kung på 1400-talet. I det lilla huset bodde även pojkvännens nio föräldralösa syskon. Under vistelsen i Neza började Ulrika Hembjer dokumentera livet där och fortsatte att återvända dit även sedan hon hade lämnat Mexiko för fortsatta studier i Sverige.

I reportage- och fotoboken ”Prärievargen i Mexico City” skildrar Hembjer livet i Neza och människorna hon levde med och träffade då och hur Neza gått från att vara ett slumområde i utkanten av Mexico City till att bli en egen stad där förhållandena förbättrats för invånarna. Hon berättar också om den utveckling som skett i Mexiko Citys stadskärna.

Som i många andra stora städer har stadskärnan varit ganska förslummad och bebotts av fattiga människor som där kunnat hitta billigt boende och en möjlighet att via för det mesta informell ekonomi försörja sig hjälpligt. Men investerare och myndigheter har sett en möjlighet att rusta upp och tjäna pengar vilket lett till tvångsvräkningar och andra övergrepp och en allt större korruption.

Boken är uppdelad i korta kapitel och med många foton som inleds med berättelserna om några av syskonen i familjen hon bodde hos och vad som hänt dem och hur de upplevde sin barndom. Trots svåra omständigheter tycks de flesta av dem ha klarat sig hyggligt i livet. Det jag kan sakna i deras berättelser är hur de upplevde att en ”gringa”, vilket ju måste ha varit något väldigt ovanligt i slutet på 1970-talet, kom och bodde och levde med dem.

I bokens senare del skildras i lite mera närtid kampen för rätten till ett värdigt boende i Mexico Citys centrum och de starka kvinnor och män som vågar ta striden för den rätten. Den tar också upp korruptionen och det utbredda våldet.

Boken har dock tyvärr en del brister i mitt tycke. Skildringarna blir lite väl fragmentariska ibland och en hel del upprepningar sker i texten.

Andrea Bodekull
[email protected]

Fotnot: En kortare version publiceras också i nummer 2/2022.