Ett rotlöst kringflackande

Maryse Condé
Tills vattnet stiger
Leopard förlag
Översättning: Helena Böhme

Maryse Condé skildrar i sin senaste roman ”Tills vattnet stiger” ett kringflackande liv mellan olika kontinenter. Det handlar om en inre rotlöshet.

Förlaget Leopard har i höst gett ut ytterligare en bok av den karibiske författaren Maryse Condé. Uppvuxen på Guadeloupe, i den fransk-karibiska övärlden, men sedan en längre tid bosatt i New York där hon är verksam som professor vid Columbia University, har Condé blivit en litterär auktoritet på ämnet postkolonialism.

I Tills vattnet stiger slängs läsaren omedelbart in i en stormhärjad natt på Guadeloupe. Förlossningsläkaren Babakar sover en orolig sömn och väcks plötsligt av dörrklockan. En bit bort från huset där han bor, i ett arbetsläger för landsflyktiga haitier, håller en ung kvinna på att föda barn. Hennes följeslagare Movar skyndar tillsammans med Babakar dit för att hjälpa henne, men det är för sent. Kvinnan påträffas död i barnsäng, hon har förlorat mycket blod, men till världen har hon ändå hunnit frambringa ett liten skrikande dotter. Synen griper tag i Babakar och han bestämmer sig för att han omöjligt kan fortsätta i livet utan det föräldralösa barnet.

Den avlidne moderns följeslagare Movar blir också kvar vid barnets sida. Och som om han vore tvungen, att bekänna eller bara dela med sig av inför dessa nya personer, lägger Babakar fram sin berättelse. Han föds och växer upp i Mali av en mor från Guadeloupe med blåa ögon och en aktad ämbetsman till far, som ung beger han sig till Kanada för att studera medicin, sedan till Éburnéa, en påhittad huvudstad i något afrikanskt land, där han tar anställning på en förlossningsklinik. Det blir inbördeskrig och Babakar måste välja sida om han ska bli kvar i landet. Från den stunden tycks inget längre spela någon roll då våld och olycka tornar upp sig som mörka moln framför honom vart än han vänder sig.

Som flera andra av Condés romanfigurer bär Babakar på ett förflutet som har forslat honom mellan olika kontinenter. Det rör sig då alltså inte om ett lustfyllt äventyr, genomlevt av en kosmopolitisk epikuré på väg mellan gränser. Hans kringflackande yttrar sig snarare patologiskt, som ett symptom för en inre rotlöshet, och som ibland väcker en rent av livsfarlig misstänksamhet bland de människor som råkar hans väg. I drömmarna besöks han av sin döda mor med de blåa ögonen. Hennes utfall påminner om dem hos en grekisk gud, ibland grymma och ibland omtänksamma. Oavsett är hon det enda återkommande inslaget i hans brokiga liv och det blir på hennes inrådan som han till sist ger sig av till Guadeloupe, där hon en gång växte upp.

I Tills vattnet stiger visar Maryse Condé med stilsäker prosa att den mening med tillvaron som ibland kan verka så frånvarande eller så omöjlig, ibland kräver stora uppoffranden för att finna. Att våra egna öden alltid är avhängiga andras och att vi därför alltid måste tillåta varandra att få berätta. För Babakar blir det flickan som han räddar från hennes avlidna moder. Hon tvingar honom att minnas men också att inte resignera för de nya utmaningar som ständigt avlöser varandra för den som väljer att fortsätta leva med och för någon annan.
Helena Böhme har så vitt jag kan se lyckats väl i sin översättning från franska.

Martin Karlsson
[email protected]