Den bortglömda krisen i Kongo drabbar kvinnor hårt

Under förra året drevs nästan ytterligare två miljoner människor på flykt undan konflikten och det fortsatta våldet i Demokratiska republiken Kongo. Siffrorna över den humanitära krisen i landet är nästan ofattbara – och allra hårdast drabbas landets kvinnor och barn.

reportage | 2018-03-09
Av: Badylon Kawanda Bakiman
 Röda Korsets hjälparbetare delar ut mat till flyktingar i ett läger i Kanzombi i Kongo.

Röda Korsets hjälparbetare delar ut mat till flyktingar i ett läger i Kanzombi i Kongo. Foto: Badylon Kawanda Bakiman/IPS

Kongo drabbades under år 2017 även av den värsta kolerakrisen på 15 år, med fler än 55 000 insjuknade och över ett tusen dödsfall. Detta samtidigt som mängder av människor dödades eller skadades i konflikten – eller föll offer för sexuella övergrepp.

Den fortsatta krisen slår särskilt hårt mot de kvinnor som fått sina hem plundrade och nedbrända och lämnats med tomma händer, och de barn som inte får möjlighet att gå i skolan och löper risk att bli värvade som soldater.

Charlotte Ukuba, 60, tvingades på flykt och befinner sig nu i Kikwit, i provinsen Kwilu i sydvästra Kongo.

– Nu bor jag utomhus med mina åtta barn. Min man mördades förra året i det våld som bröt ut i provinsen Kasai. När jag kom hit bodde vi till en början i en kyrka tillsammans med andra familjer som var på flykt. Men förra veckan blev vi utkastade av prästen. Jag har inga pengar och måste köpa kläder till mina barn, berättar hon.

Hennes äldsta dotter är sjuk i malaria.

– Vi har inga mediciner till flickan. Jag vädjar om hjälp, säger Charlotte Ukuba.

I augusti 2016 bröt våldsamheter ut i Kasai efter att en lokal milis inlett ett uppror. Sedan dess har återkommande strider rasat mellan milisgrupper och säkerhetsstyrkor, som i sin tur har utlöst nya konflikter mellan olika befolkningsgrupper.

För ett par veckor sedan dog den 47-åriga Rose Thimbangula i Kikwit. Dödsorsaken var tbc som hade förvärrats av de skador hon drabbats av efter att ha blivit utsatt för sexuellt våld. Hon hade inte råd att köpa några mediciner.

Marie Ntumbala befinner sig på flykt i Mweka i Kasai. Hon kommer från en by som ligger 15 mil bort, men tvingades fly undan våldet. Hon hade turen att träffa en lokal familj som gav henne tak över huvudet och en sovplats på golvet. Men hennes framtid är högst osäker.

– Jag kan inte besöka sjukhuset om jag skulle bli sjuk eftersom jag är helt utblottad. Regeringen måste ge hjälp till alla flyktingar i landet, säger 37-åriga Marie Ntumbala.

Kvinnliga flyktingar i Kikwit i Kongo.

Kvinnliga flyktingar i Kikwit i Kongo. Foto: Badylon Kawanda Bakiman/IPS

Hon är en av runt 4,5 miljoner internflyktingar i Kongo, den högsta siffran i Afrika. Tanken var att val skulle ha hållits i Kongo under förra året, men dessa sköts fram och ska nu enligt planerna hållas i slutet av innevarande år. Detta samtidigt som den politiska instabiliteten och striderna mellan soldater och olika milisgrupper förvärras. Det finns uppskattningsvis 120 stridande grupperingar i landet.

Humanitära organ har för år 2018 vädjat till omvärlden om det största biståndet hittills till Kongo – cirka 1,7 miljarder dollar för att kunna ge hjälp till över tio miljoner människor. Samtidigt levererades endast hälften av det nödbistånd på 812 miljoner dollar som begärdes förra året.

Brigitte Kishimana är 28 år gammal och gravid i den sjätte månaden. Hon bor i ett flyktingläger i Kalemi.

– Jag är i behov av vård, och det är flera andra gravida kvinnor i lägret också. Om de inte får vård är deras liv i fara. Förra året dog fyra flyktingkvinnor här i samband med graviditet eller förlossning, säger hon till IPS.

Striderna har fortsatt i landet och FN:s migrationsorganisation IOM uppger att tillbakadragandet av biståndspersonal från flera regioner har lett till att många grupper blivit ännu mer sårbara.

IOM arbetar bland annat med att ge hjälp till en del av de många kvinnor som fallit offer för det omfattande sexuella våld som plågar Kongo. Jean-Claude Bashirahishize vid IOM säger till IPS att det finns kulturella tabun som gör att det är svårt för kvinnor att tala om sina traumatiska upplevelser.

– Krisen i Kongo har under de senaste två åren ökat exponentiellt, säger Jan Egeland, generalsekreterare för Norska flyktingrådet, till IPS.

Han säger att striderna som pågår i dag skiljer sig från tidigare konflikter i landet.

– Regioner som tidigare var fredliga och stabila, som regionen Grand Kasai och Tanganyika är numera konflikthärdar där våld mellan olika grupper har lett till att hundratusentals människor drivits på flykt.

Enligt Jan Egeland leder konflikterna i Kongo till att hela regionen kan hamna i en humanitär kris – eftersom tiotusentals människor tvingats på flykt till grannländer som Uganda, Burundi, Tanzania och Zambia.

– De humanitära behoven ökar explosionsartat och hjälpinsatserna räcker inte för att täcka de växande behoven, säger Jan Egeland.

Han uppmanar det internationella samfundet att prioritera den humanitära kris som pågår och som drabbat många miljontals människor.

– I annat fall kommer konsekvenserna att bli ödesdigra för landet och möjligen även för regionen.

Badylon Kawanda Bakiman
IPS/ Kikwit, Kongo

Många döda i Ituri

Närmare 50 000 människor har flytt från Ituri-regionen i nordöstra Kongo till Uganda de senaste veckorna. Över 100 000 personer rapporteras ha flytt inom Ituri, rapporterade nyhetsbyrån IRIN den 8 mars.

Personer ur befolkningsgruppen Lendu anklagas för att gått till attack mot personer från Hema-folket och Bagagere-gruppen och många människor ska ha dödats.

Ituri var 1999-2003 platsen för våldsamma strider mellan milisgrupper från Lendu och Hema. Det beräknas att omkring 55 000 personer dödades under den perioden. År 2003 skickade EU en specialstyrka, ledd av Frankrike där även svenska specialförband ingick, i Operation Artemis för att stoppa massakrer på civila och stärka FN-styrkan.

Flera milisledare från Ituri har senare åtalats i ICC, internationella brottmålsdomstolen, i Haag.

De senaste åren har det varit relativt lugnt i Ituri när det gäller interna motsättningar men en ugandisk rebellgrupp, ADF, har anklagats för att ha mördat hundratals personer. Även kongolesisk militär anklagas för delaktighet i massakrerna på civila kongoleser.

FN-styrkan i Kongo har också drabbats av angrepp och den 7 december 2017 dödades 14 FN-soldater från Tanzania medan 44 sårades i den värsta attacken mot FN på länge. ADF anklagades för att ha legat bakom attacken.

Ulf B Andersson

Läs också

DR Congo: UN warns of spike in displacement amid funding shortfall (UN News 9 mars 2018)

Two million children in Congo at risk of starvation, U.N. warns (Reuters 9 mars 2018)

New York Times: Militias are burning villages (New York Times 8 mars 2018)

Våld mot civila ökar kraftigt i Kongo (Norsk flyktinghjälp 28 februari 2018)

'We are overwhelmed,' senior refugee official says of east Congo crisis (14 februari 2018)

Bakgrund/ Konflikten i Kongo

Afrika delas upp i Berlin.

Afrika delas upp i Berlin. Foto: Gartenlaube 1884/Deutsche-schutzgebiete.de/Wikimedia

Bakgrunden till dagens konflikter kan sökas tillbaka till 1800-talet. När dåtidens europeiska stormakter samlades till konferens i Berlin 1884-1885 delades Afrika upp, ibland med karta och linjal. Den belgiske kungen Leopold II:s krav på Kongobäckenet erkändes och 1885 utropades fristaten Kongo ledd av kungen själv. Hans personliga fristat expanderade och lade under sig delar som idag utgör Demokratiska republiken Kongo. Massmord och fruktansvärda övergrepp på befolkningen skapade en världsomfattande proteströrelse mot Leopolds vanstyre.

År 1998 kom den amerikanske författaren Adam Hochschild med ”Kung Leopolds vålnad” som blev en internationell bestseller.

Idag betraktas kung Leopolds Kongo som platsen för ett folkmord vid förra sekelskiftet och det beräknas att miljoner kongoleser dukade under när de skulle förse den belgiska kolonialmakten med Kongos naturrikedomar.

 Harold MacMillan höll tal i Kapstaden om ”förändringens vind” i Afrika.

Harold MacMillan höll tal i Kapstaden om ”förändringens vind” i Afrika. Foto: Vivienne (Florence Mellish Entwistle) /Wikimedia

År 1908 övertog den belgiska staten Kongo och efter Tysklands nederlag i första världskriget delade segrarmakterna upp de tyska kolonierna i världen. Belgien tilldelades då också Rwanda och Burundi. Belgiens kolonialpolitik innehöll inga planer på självständighet och så sent som 1955 var den officiella politiken att Kongo under en 30-årsperiod skulle få ökat självstyre. Politiken inriktades på att utvinna naturresurserna och belgiska plantageägare och gruvbolag hade ljusa tider.

I slutet av 1950-talet växte kraven runt om i Afrika på självständighet och de flesta kolonialmakter började inse att tiderna hade förändrats. Den 3 februari 1960 höll den brittiske premiärministern Harold MacMillan sitt klassiska tal om ”Wind of change” vid ett besök i Kapstaden i Sydafrika.

Föregående år hade Belgien till sist insett att även Kongo måste förberedas för självständighet. Val hölls där Patrice Lumumbas MNC blev en stark kraft. Den 30 juni 1960 skulle den nya staten utropas med Lumumba som regeringschef och rivalen Joseph Kasavubu som president.

Självständighetsceremonin i Léopoldville (nuvarande Kinshasa) blev fylld av verbal dramatik. Den belgiske kungen Baudouin höll ett tal där han beskrev slutet på kolonialväldet som en kulmen på en belgisk ”civiliserande mission” som hade inletts av den geniale Leopold II i fristaten Kongo. Det självständiga Kongos förste premiärminister, Patrice Lumumba, svarade med ett oplanerat tal som var en skarp vidräkning med belgisk kolonialism och kongolesernas lidande under det belgiska styret. Hela ceremonin sändes direkt i radio i både Kongo och Belgien.

Belgien lämnar Kongo. Här är med självständighetsceremonin i Léopoldville 30 juni 1960.

Belgien lämnar Kongo. Här är med självständighetsceremonin i Léopoldville 30 juni 1960. Foto: Congopresse photo (1960): Léopoldville.Wikimedia

Det dröjde bara några dagar innan Kongokrisen var ett faktum. Delar av armén gjorde myteri, våldsamheter bröt ut på flera håll och belgare började fly. Den belgiska kolonialismen ersattes av nykolonialism när provinsen Katanga, under ledning av Moise Tshombe, bröts loss för att skydda de belgiska kopparbolagen.

Kongo vädjade till FN om stöd och säkerhetsrådet beslöt att skicka soldater. Det blev upptakten till ett FN-engagemang som pågick till 1964. Svenska soldater skickades ut i strid och svenska stridsflygplan, ”Flygande tunnan”, anföll i Katanga.

FN:s generalsekreterare, svensken Dag Hammarskjöld, försökte balansera mellan stormakternas intressen. Han dog den 18 september 1961 under inflygning till Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia) inför ett hemligt möte med Tshombe. Omständigheterna kring flygkraschen har aldrig klarlagts och nu, 56 år senare, pågår en ny utredning i FN där uppgifterna om att planet sköts ned utreds.

 Patrice Lumumba grips i december 1960.

Patrice Lumumba grips i december 1960. Foto: Universal Studios/Wikimedia

De politiska motsättningarna bland de kongolesiska politikerna ledde till att Lumumba sparkades som premiärminister och i december 1960 greps han och överlämnades till Katanga. Den 17 januari 1961 mördades han av gendarmer från Katanga och belgiska officerare.
Graden av inblandning från USA och Belgien i mordet är fortfarande föremål för forskning och debatt.

År 1964 gav Tshombe upp och Katanga blev åter en del av Kongo. Som motprestation utnämnde president Kasavubu Tshombe till premiärminister. Ett år senare tog Joseph Mobutu makten i en kupp och styrde sedan fram till 1997. Tshombe flydde till Francos Spanien men hamnade i husarrest i Algeriet 1967, där han avled 1969, sedan hans flygplan hade kapats.

Joseph Mobutu besöker USA:s president Richard Nixon 1973.

Joseph Mobutu besöker USA:s president Richard Nixon 1973. Foto: Kightlinger, Jack E/ National Archives and Records Administration/Wikimedia

Under Mobutus 32-åriga styre blev presidenten en av världens rikaste män genom den kleptokrati som kännetecknade hans styre. Befolkningen fick se sin levnadsstandard sjunka till under nivån om rådde 1960. Landet döptes om till Zaire och var nära allierat med USA, Kina, Rumänien under Nicolae Ceauşescu, Frankrike och Nordkorea.

År 1994 skulle folkmordet i Rwanda snart påverka utvecklingen i Zaire (Kongo). Efter cirka 100 dagar hade upp till 900 000 tutsier och moderata hutuer mördats av de hutu-extremister som hade kontrollen i Rwanda. När den tutsi-dominerade upprorsrörelsen RPF, som år 1990 hade gått in i landet från Uganda, sommaren 1994 lyckades vinna inbördeskriget flydde de ansvariga för folkmordet över gränsen till Zaire. De följdes av flera miljoner civila som bodde i gigantiska läger vid gränsen till Rwanda. Hutu-extremisterna fortsatte göra räder in i Rwanda och RPF under ledning av Paul Kagame (numera Rwandas president) beslöt sig för att göra sig av med problemet.

Tillsammans med Ugandas president Yoweri Museveni beslöt Kagame att ta kontroll över Zaire. För detta behövdes en kongolesisk galjonsfigur. Valet blev Laurent Kabila. Han hade tillhört Patrice Lumumbas politiska ungdomsgren i början av 1960-talet och ledde sedan ett litet marxistiskt parti som 1965 fortsatte kampen nära gränsen till Tanzania. Den kubanske revolutionären Che Guevara anslöt sig 1965 men blev föga imponerad av Kabila och lämnade besviken Kongo. Laurent Kabila var sedan ett bortglömt namn under flera årtionden.

I oktober 1996 klev han dock fram som ledare för ADFL, Alliansen av demokratiska styrkor för befrielse av Kongo-Zaire. Med hjälp av Rwandas och Ugandas arméer hade ADFL snart erövrat mark. Hutu-flyktingarna från Rwanda jagades skoningslöst av RPF och tiotusentals mördades medan andra hutuer valde att återvända till Rwanda.
Laurent Kabila tågade in i Kinshasa den 20 maj 1997 och Mobutus styre var över. Landet döptes om till Demokratiska republiken Kongo.

 Delat land. Kongo 2001 då rebellgrupper och utländska arméer delade landet.

Delat land. Kongo 2001 då rebellgrupper och utländska arméer delade landet. Foto: Don-kun, Uwe Dedering/ Wikimedia

Sommaren 1998 kom nästa fas i det kongolesiska dramat. Kabila beordrade Rwandas och Ugandas arméer att lämna landet. Rwanda misslyckades att ta kontroll över Kinshasa och Kabila begärde militärt stöd från Namibia, Zimbabwe och Angola. De kommande åren skulle nio afrikanska länder vara involverade i det som brukar kallas ”Afrikas världskrig”. Ett 20-tal rebellgrupper, många av dem skapade av Rwanda och Uganda för att ge legitimitet åt inblandningen, var aktiva och när Rwanda och Uganda blev oense utkämpade deras arméer reguljära slag inne i Kongo. En viktig drivkraft i kriget var kontrollen över Kongos rika naturtillgångar.

År 2002 slöts ett fredsavtal där maktdelning och val var viktiga delar liksom att alla utländska styrkor skulle lämna Kongo. Då hade Laurent Kabila i januari 2001 mördats av sin livvakt. Sonen Joseph Kabila tog över makten.

Freden har dock inte kommit till Kongo. I de östra delarna har otaliga rebellgrupper, däribland FDLR, arvtagarna till hutu-extremisterna 1994, fortsatt sin verksamhet. Massakrer fortsätter att drabba bybor trots att världens största FN-styrka, Monusco, finns på plats med cirka 22 000 soldater civila och poliser. Läget är fortsatt instabilt och den 28 september skickade FN-förstärkningar till Uvira efter rapporter om nya strider.

 I slutet av 2012 lyckades rebellgruppen M23 överraskande inta miljonstaden Goma i östra Kongo. Här är M23-soldater när de lämnar staden.

I slutet av 2012 lyckades rebellgruppen M23 överraskande inta miljonstaden Goma i östra Kongo. Här är M23-soldater när de lämnar staden. Foto: Gabe Joselow/ Wikimedia

Norska flyktingrådet rapporterade den 24 maj 2017 att 920 000 människor under 2016 tvingades på flykt i Kongo, vilket var det högsta antalet flyktingar i något land under förra året.

I Kasai har läget förvärrats och konflikten där har fått ökad uppmärksamhet i Sverige efter att den svenska FN-utredaren Zaida Catalán mördades den 12 mars i år tillsammans med sin kollega Michael Sharp. Utredningen har omgärdats med många frågetecken.
FN har hittat åtskilliga massgravar i Kasai.

I Kongo är det också inrikespolitisk kris sedan det presidentval som skulle ha hållits 2016 har skjutits upp. Många bedömare misstänker att Joseph Kabila tänker fortsätta som president.

9 oktober 2017. ADF, en rebellgrupp med rötter i Uganda, har gått till attack och dödat 20 civila och två FN-soldater i Mamundioma i Kongo.

9 oktober 2017. ADF, en rebellgrupp med rötter i Uganda, har gått till attack och dödat 20 civila och två FN-soldater i Mamundioma i Kongo. Foto: MONUSCO/Force

Konflikten i Kongo sedan 1996 brukar benämnas som den blodigaste i världen sedan andra världskriget. Siffrorna över antalet döda, som brukar variera mellan tre och fem miljoner, är dock omdiskuterade och osäkra. De flesta offren har inte dödats i krigshandlingar eller militära övergrepp utan har dött av svält eller sjukdomar där väpnade konflikter räknas som grundorsak till dödsfallen. Massakrer och sexuella övergrepp som har använts som vapen i krigföringen har ibland lett till stor internationell uppmärksamhet men ingenting tyder på att en bestående fred och säkerhet inom är nära en nära framtid.

Ulf B Andersson (24 oktober 2017)

Läs mer om Kongo från Amnesty Press

Tomma ord i Kongos gruvor (28 februari – också i nummer 1/2018)

Årets Per Anger-pristagare: ”Jag kan inte backa nu” (24 oktober 2017)

En farlig konflikt (1 juli 2016 – även i nummer 2/2016)

Richard Mosses bild av konflikten i östra Kongo (13 april 2015)

Mathieu Ngudjolo Chui frikänd av ICC (3 mars 2015)

Denis Mukwege – doktorn som vägrar låta sig tystas (20 juni 2014 – även i nummer 2/2014)

Denis Mukwege – han sprider hopp i mörkrets hjärta (21 juni 2014)

8 mars i Göteborg: Utsålt när Amnesty firade på Världskulturmuséet (14 mars 2013)

Amnesty Press i östra Kongo: Ständigt på flykt i en konflikt utan slut (26 januari)

Rwanda och Uganda utpekas (Amnesty Press nummer 4/2012)

De glömda offren för sexuellt våld (Amnesty Press nummer 1/2012)

"Kvinnor möter sina offer varje dag" (20 december 2011)

Våldtäkt som överlevnadsstrategi i Kongo – intervju med Maria Eriksson Baaz (1 mars 2011)

Åter till Kongo (Ledare i nummer 3/2010)

Plundrat land och våldtagna kvinnor- Hur stoppas katastrofen Kongo? (6 april 2009)

En av vår tids största mänskliga tragedier (23 september 2003 – även i nummer 3/2003)

reportage | 2018-03-09
Av: Badylon Kawanda Bakiman