Almedalen: Kvinnorna efter den arabiska våren, romers chans att få asyl, miljöpolitik i diktaturer och vad är ett vapen?

I och runt Almedalen på Gotland genomförs denna vecka omkring 1 800 seminarier och debatter. Vid sidan av mediernas koncentration på rosémingel och partiledartal sjuder det av frågor som vapenexport, asylpolitik, arabiska våren och frågor om utrikespolitikens innehåll. Amnesty Press är på plats i Visby.

Utrikespolitisk debatt på miljöpartiets dag

Amnesty Press inledde Almedalsveckan med att lyssna på utrikespolitisk debatt. Var går egentligen skiljelinjerna mellan Sveriges tre största partier? Miljöpartiet som hade sin egen dag på måndagen såg till att vi fick inte bara svaren utan en äkta politisk debatt med hätska kommentarer och humoristiska pikar.

Pernilla Stålhammar (MP) modererade Bodil Ceballos, utrikespolitisk talesman för Miljöpartiet, Ardalan Shekarabi, ledare av kriskommisionen i Socialdemokraterna och Göran Pettersson från finansutskottet (M).

Pernilla Stålhammar inledde med att fråga vad det största hotet mot Sverige och världen är i dag. Inte helt oväntat svarade Bodil Ceballos klimathotet. Ardalan Shekarabi och Göran Pettersson höll däremot med varandra om att det största hotet är de händelser som pågår som skadar demokratin i Europa och världen. Ardalan Shekarabi varnade för att Kinas framtakt fortsätter som idag så kommer det att hota den demokratiska utvecklingen i världen. Ett första steg att komma tillrätta med demokratiutvecklingen är Kina enligt honom är att vara konsekventa när vi själva pratar om mänskliga rättigheter och leva som vi lär. Den demokratiska utvecklingen går inte Miljöpartiet förbi dock.
- Jag var i Ryssland för ett tag sedan och fick veta att det största säkerhetspolitiska hotet Ryssland ser är sin egen befolkning och det är en åsikt flera länder har. De ser ju hela den arabiska våren där befolkningen reser sig, sade Bodil Ceballo.

Genom diskussionen om demokrati kom också debatten in på klimatfrågan. Göran Petterson menade att vi måste arbeta för att skapa en stor medelklass i Syd, för bara när medborgare kan bry sig om annat än mat för dagen kan de börja arbeta för ett demokratiskt samhälle kan man tillsammans arbeta för att avvärja klimathotet. Någonting Bodil Ceballos invände mot:
- Det är inte bara demokrater som arbetar för klimatet. I Vietnam och Kina lägger de en stor del av sin budget på klimatfrågan och de är inte särskilt demokratiska länder. Vi sitter i samma båt och vi måste ta krafttag tillsammans oavsett.

Ardalan Shekarabi, Göran Pettersson och Bodil Ceballos. Bilder från socialdemokraternas hemsida, regeringen.se och Bodil Ceballos bild är fotad av Fredrik Hjerling.

• Vi har ju precis har Rio +20 och det rönte väl inte så stora framgångar som vi hoppats. __Är rätt väg att gå att satsa lokalt på klimatfrågan när frågan inte kommer vidare på global nivå?, undrade Pernilla Stålhammar.
• De stora institutionerna har misslyckats i klimatpolitiken. Miljöfrågor kan ju lösas lokalt men klimatfrågan kan bara lösas globalt. Det enda vi kan göra lokalt är att producera teknik som kan användas av andra för att minska koldioxidutsläppen. Vi måste känna ödmjukhet för att vi är små i sammanhanget men vi kan påverka. Sverige har ett förtroende när vi har en dialog med resten av världen, sade Göran Pettersson.
• Jag håller inte med om att Sverige har ett förtroende, vi har haft det men det håller ni på att rasera. Det hör jag när jag talar med kollegor i andra länder. Förtroendet är lägre i både solidaritetsfrågor och klimatfrågor, sade Bodil Ceballos och vände sig mot Göran Pettersson.
• Och det är viktigt att vi jobbar även lokalt med klimatfrågan, det görs redan mycket ute i kommunerna och att det genomsyrar den lokala nivån, fortsatte hon.

Ardalan Shekarabi menade att det lokala miljöengagemanget som faktiskt finns i Sverige och lokalt inte syns:
- Ställer man sig på stadsgården en morgon i Stockholm och tittar på trafiken är det ju inte direkt det lokala miljöengagemanget man ser. Man ser människor ensamma i stadsjeepar. Det finns en samhällsutveckling där vi blir mer och mer bilburna, där vi förväntas handla i köpcentrum och arbeta långt bort från våra hem.
- Våra kommunalpolitiker bör syssla med deras huvuduppgifter, skola och omsorg. De ska inte sitta och bry sig om komplicerade FN-frågor. Jobba lokalt – ja, jobba inom kommunen med detta – nej, sade Göran Pettersson.
- Den här uppdelningen mellan globalt och kommunalt är omodern. Det är frågor som påverkar oss dagligen, och kommer att påverka oss ännu mer i framtiden, menade Ardalan Shekarabi.

I dagens frågebatteri fanns också frågan om att skapa en grön fond som ska hjälpa utvecklingsländer att klimatanpassa sig. Den sittande regeringen vill finansiera denna fond med biståndspengar, motståndare till detta menar att detta måste få egna medel. Klimatfrågan ska inte blandas ihop med bistånd.
- I slutändan när man gör de här åtgärderna spelar det ingen roll från vilken rad i statsbudgeten man tar pengarna, sade Göran Pettersson.
- Jag håller inte med. Det handlar inte om ett klimatbistånd, det handlar om insatser för att rätta till det vi har ställ till med i väst, svarade Bodil Cellabos.
- Det här är ju tyvärr ingen nyhet, ska den sittande regeringen fortsätta såhär kommer snart statsrådens resor att finansieras med biståndspengar. Vi går mot en utveckling där vi belastar biståndsbudgeten med allt annat än den är till för, sade Ardalan Shekarabi.

I skuggan av Saudiaffären diskuterades också Sveriges vapenexport. När det uppdagades att myndigheten Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, samarbetade med kungadömet Saudiarabien för att bygga en vapenfabrik blossade vapenexportfrågan upp på allvar. Sittande regering försvarar fortfarande beslutet och Socialdemokraterna visar inget intresse av att riva upp beslutet om de vinner nästa val.
- Vi behöver inte förlora många arbetstillfällen men vi måste ställa om vår industri och tillverka annat än vapen. Men som ett första led måste vi komma tillrätta med att vi säljer vapen till diktaturer, sade Bodil Cellabos.
- Om man lyssnar på Bodil låter det som att vapenproduktionen är en statsindustri som man kan ställa om med ett riksdagsbeslut men det är privata aktörer som jobbar under väldigt reglerade förhållanden. När man kommer till kritan: säkerhetspolitiken är inte den mest idealistiska branschen. Man tittar på de stora problemområdena i mellanöstern så ser man att halva Europa exporterar ändå vapen dit. Det är för att man backar lite från kartan och tittar på vilka som balanserar vilka och hur ser det ut i de andra länderna. Säkerhetspolitik är till syvende och sist realpolitik och då blir det stora skillnader mellan två realpolitiska partier Socialdemokraterna och Moderaterna. MP har ju inte suttit i regeringsställning och har inte tvingats ta den här sortens beslut, sade Göran Pettersson.

• Vi har haft fred i 200 år för att Sverige har varit alliansfria och haft ett eget försvar. Ska vi ha ett eget försvar behöver vi en vapenindustri, ska vi ha en vapenindustri så måste vi exportera vapen. Det är den logiska linjen, men det kommer ju fram problem när man exporterar. Socialdemokraterna har tagit ställning för att det åtminstone ska bli svårare att exportera till icke-demokratiska länder, sade Ardalan Shekarabi.
• Man vet ju inte hur det ser ut om tio år i ett land man exporterar till. Hur många trodde till exempel att Mali som var en demokrati skulle vara i den situation de är i idag? Det är ju faktiskt våra vapen som används i konflikter, sade Bodil Cellabos och syftade till militärkuppen som genomfördes i Mali den 22 mars i år som ledde till att den demokratiskt valde presidenten avsattes.

Text: Yvette Lindholm

Debatt om svensk vapenexport

Våren 2012 har innehållit svenska planer på en vapenfabrik i Saudiarabien, TeliaSoneras samarbete med diktaturer i Vitryssland och Centralasien och förhandlingar rörande ett internationellt vapenhandelsavtalet i FN, Arms Trade Treaty__, ATT. Vapenhandel har och fortsätter vara ett ämne som diskuteras även under Almedalsveckan 2012.

Försvarspolitisk Arena 2012 bjöd under tisdagen in till ett seminarium med rubriken; Vad är ett vapen? En bred panel bestående av Andreas Ekman Duse, Generaldirektör på Inspektionen av strategiska produkter (ISP), Allan Widman (FP), Anna-Lena Sörensson (S), Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, Maja Åberg, lobbysamordnare på Amnesty, Bertil Hellström, stabschef på Saabs centrala marknadsavdelning delade med sig av sina åsikter rörande svensk krigsmaterielexport. Ordet vapen använts inte i den svenska lagstiftningen rörande vapenexport. Produkterna benämns istället som krigsmateriell. Krigsmateriell delas in i två kategorier, krigsmateriell för strid och övrig krigsmateriell. I takt med att vapen industrin blir allt mer högteknologisk så klassas en allt större del av krigsmaterielexporten som övrig krigsmateriel. Det gäller exempelvis övervakningssystem.

Freudiansk felstavning?

ISP är den myndighet som tillhandahåller exporttillstånd av krigsmateriell och dess generaldirektör, Andreas Ekman Duse, anser att det är viktigt att Sverige exporterar krigsmateriell så som övervakningssystem till länder för att säkerställa en positiv demokratiskt utveckling:- Vi måste kunna exportera övervakningssystem till länder även fast de inte anses vara demokratiska. Detta för att ge länderna en chans att bemöta sina interna hot och fortsätta utvecklas. Det kan gälla hot som exempelvis pirater och organiserad brottslighet.

Maja Åberg tog upp affären år 2010 då Sverige var nära att sälja ett havsövervakningssystem till den dåvarande regimen i Libyen, en affär som aldrig blev av:

Maja Åberg tillsammans med Anna-Lena Sörensson (S) och Anders Lindberg (Aftonbladet).

• Den libyska regimen lovade att använda systemet för att hjälpa flyktingar vilket vi vet att de inte hade något egentligt intresse av. Det är ointressant vad ett vapen heter, det intressanta är huruvida produkten kan bidra till kränkningar av mänskliga rättigheter. Sverige har en hård lagstiftning när det kommer till vapenexport. Så om man bara följer den kan vi i större grad motverka att svenska produkter bidrar till kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Text och bild: Jacob Bomgren

Delade meningar om svensk vapenexport (Amnesty 24 februari 2012)

Oreglerad vapenhandel - snart ett minne blott? (Amnesty 4 maj 2012)

Efter arabiska våren – hur går det med kvinnornas rättigheter?

Säkerhetspolitiskt sommartorg använde på tisdagen en timme för att klargöra kvinnors läge när den arabiska våren sägs vara på väg mot höst medan medborgarna röstar och politiska partier tar form. Kvinnorna och frågan om kvinnors rättigheter har fått mindre och mindre plats i offentligheten i den politiska maktkamp som nu pågår.

Redan i den arabiska vårens inledning höjdes röster från väst som varnade för att de folkliga resningarna skulle kunna resultera i att muslimska politiker skulle ta kvinnors rättigheter tillbaka till medeltiden.

Nu gnuggar de händerna när muslimska brödraskapet och salafisterna vinner valen i Egypten, parlamentsledamöter föreslår att giftermålsåldern ska sänkas till tolv år för egyptiska kvinnor och i parlamentet har det till och med funnits röster som vill ge män rätt att ha sex med sin döda hustru. Oron är stor för vad som händer i resten av Mellanöstern och Nordafrika. Men hur är läget för kvinnorna egentligen? Och vad händer nu? På plats för att svara var Hana Al-Khamri, journalist från Jemen och Marwa Sharafeldin, aktivist och forskare från Egypten. Även Gunilla Carlsson, biståndsminister och Fredrik Uggla från SIDA, var på plats för att förklara vad Sverige kan tillföra till kvinnors rättigheter. Annika Flensburg från Kvinna till Kvinna modererade seminariet Arabic spring – backlash for women?

Demonstration mot militären vid Tahrir-torget i Kairo 18 november 2011. Foto: Andrea Bodekull/AI

Hana Al-Khamri ansåg att i Jemen är inte revolutionen fullbordad. Demonstranterna i Jemen har inspirerats av Egypten och den dagen Egypten firade Mubaraks avgång på Tahirtorget skrek man i Jemen ”I går Tunisien, i dag Egypten, imorgon Jemen”. Presidenten Ali Abdullah Saleh lovade gång på gång att han hade för avsikt att avgå till valet 2013 men missnöjet och pressen blev för stor och till slut avgick han men satte sin vice-president Abd Rabu Mansur Hadi, en trotjänare, på ledarposten istället.
- I dag styr en så kallad övergångsregering men revolutionen måste fortsätta, sade Hana Al-Khamri.

Även i Egypten arbetar man för att fortsätta i revolutionens anda med slagorden ”Bröd, frihet och social rättvisa” men för alla, inte bara för män menade Marwa Sharafeldin.
- När vi demonstrerade på Tahirtorget stod vi tillsammans, jag blev tillfrågad om att prata om kvinnors roll under tiden men det kunde jag inte. Vi stod där tillsammans allihop, män och kvinnor och det var ingen skillnad, revolutionen var för alla, sade hon.
I dag finns ingen plats för kvinnor i de politiska partierna, varken hos högern, liberalerna eller vänsterpartietr, men arbetet fortsätter. Marwa Sharafeldin berättar att det finns en stark kvinnorörelse och ett starkt civilt engagemang i Egypten som växte fram redan under den brittiska kolonialtiden.

Gunilla Carlsson tror att det civila samhället har hamnat i skymundan.
- Vi har varit så fokuserade på stater och politiker. Vi måste lära av det som hänt och det vi ser och styra vårt stöd åt rätt håll, sade Gunilla Carlsson.

• Det är ett demokratiskt dilemma att majoriteten i ett land inte alltid gör de val det internationella samfundet vill att de ska göra. Det viktiga är då att se till att minoriteten inte betalar för majoriteten med sina rättigheter. Vi behöver nu stödja lokala grupper och media som arbetar med att skapa ett politiskt pluralistiskt samhälle, sade Fredrik Uggla.

• Det som är viktigast nu är att hitta gemensamma utgångspunkter. I början av maktskiftet hade vi i Jemen precis som i Egypten en smekmånad där samhället kändes jämlikt och harmoniskt. När politiska partier började slåss om makten förändrades det. Nu står män och kvinnor separat på Frihetstorget. Det handlar om politik, det finns en liberal sida och en konservativ sida och vi måste lite på vårt folks egen förmåga att ifrågasätta makthavare, sade Hana Al-Khamri.

I dag är trycket på civila samhället i Egypten hårdare än till och med innan revolutionen och aktivisterna har det svårt.
- Det är i frivilligorganisationer revolutioner kokar upp, det är klart att de styrande inte vill att folket ska känna till sina rättigheter, sade Marwa Sharafeldin.
I Jemen har inte snaran runt civila samhället dragit åt lika hårt.
- Politikerna är för upptagna med en intern maktkamp. Samtidigt är delar av civila samhället i Jemen drabbad av korruption, det är för mycket pengar som pumpas in i organisationer utan krav på resultat eller uppföljning, berättade Hana Al-Khamri.

Sveriges strategi för att försvara kvinnors rättigheter är att prata om hur kvinnors rättigheter faktiskt är mänskliga rättigheter.
- Kvinnors rättigheter betraktas som ett särintresse. För att kunna diskutera frågan måste vi måste frigöra oss från våra fördomar och arbeta på alla nivåer med frågan. Vi får inte bli främlingar som kommer och föreläser om hur saker och ting ska vara. Och vi kan inte se kvinnorna som offer, de är starka, sade Gunilla Carlsson.
Biståndsministern förklarar att vi inte heller får blanda ihop islam med maktkampen:
- Vi kan inte ta religionen som gisslan, vi måste istället se hur partierna använder sin makt. Bara hur vi ställer frågan om islam och mänskliga rättigheter är fördomsfullt och okunnigt. Det handlar inte om religion, det handlar om en maktkamp. Vi måste ta ett steg tillbaka och ställa om frågan.

Den stora frågan på västvärldens läppar är den Annika Flensburg ställer nu: Går det att integrera feminism med islam?

Bildtext till panelen arabisk vår: Annika Flensburg, Marwa Sharafeldin, Hana Al-Khamri, Gunilla Carlsson och Fredrik Uggla. Foto:Yvette Lindholm

• Det är väldigt svårt att prata om islam med en västerländsk publik, svarade Marwa Sharafeldin. Vi måste förstå att patriarkatet är inte bundet till religion. Patriarkatet finns i nord och i syd. Trots de otroliga framgångarna för jämlikhet här i Sverige möter ni fortfarande problem. Patriarkatet frodas i både sekulära och religiösa sammanhang. Armén i Egypten ska vara sekulär men har ändå begått hemska övergrepp mot kvinnor som slår alla rekord historiskt i Egypten. Man kan inte ställa religion och sekularisering mot varandra, istället ska man ställa rättvisa och jämlikhet på ena sidan och förtryck, patriarkat och den kapitalism som helt förstör samhällen på andra sidan. Dessa är markeringslinjerna vi måste vara överens om. Muslimer och islam kommer, precis som högerfalangen i nord, i olika former. De är progressiva, fanatiska, våldsamma, fridfulla och så mycket mer. Så vi måste veta vilka block av islam vi pratar om.

Den religiösa kontexten är inbyggt i samhället i Egypten berättar hon. Om någon frågar henne om de ska äta lunch svarar hon ”ja tack, inshallah”, inte för att hon är muslim eller ens kanske troende utan för att det är inbyggt i språket samhällsstrukturen och hon fortsätter:
- Muslimerna som sitter på makten i dag i Egypten sitter inte där för att folk längtade efter sharia utan för att de röstar på det som är bekant och tryggt. Religionen har funnits när staten inte har kunnat förse sina medborgare med basbehoven. De här människorna vill ha mat, de vill ha vatten och sjukvård och utbildning och det har muslimska företrädare det gett dem.

Makthavarna avslöjas nu genom att driva de här frågorna som radikala muslimer och de är alltid de som syns och hörs mest. När de väl sitter på makten nu visar det sig att de vill sänka giftasåldern för kvinnor men de som inte har mat eller vatten bryr sig inte om det, de vill bara klara dagen. Den radikala falangen av islam får också stort stöd av Saudiarabien.
- Vi måste alltid minnas att det saudiska inflytandet har orsakat mycket sorg i Egypten. Det är väldigt viktigt för den svenska regeringen att erkänna detta när man stödjer kvinnors rättigheter i Egypten med ena handen, vilket man gör fantastiskt bra, men samarbetar med Saudiarabien med andra handen, sade Marwa Sharafeldin.

Text: Yvette Lindholm

"Migrationsverkets syn på romer från Balkan hotar rättssäkerheten"

Ungefär en procent av de asylsökande från Balkan beviljas asyl i Sverige. En anmärkningsvärt låg siffra i jämförelse med flyktinggrupper från andra delar av världen. De allra flesta asylsökande från Balkan är romer. Gör detta romer till andra klassens asylsökanden i Sverige? Det var huvudfrågan som togs upp på ett seminarier i S: ta Maria Domkyrka arrangerat av Amnesty tillsammans med Svenska Kyrkan och Röda Korset. På plats fanns Madelaine Seidlitz, Amnestys jurist med ansvar för flykting och migrationsfrågor, Anki Carlsson, rådgivare i migrationsfrågor på Röda Korset och Mikael Ribbenvik rättschef på migrationsverket.

Seminariet i S: ta Maria Domkyrka mitt i Visby lockade ett trettiotal personer.

Tvångsvräkningar, förföljelse, våld, trakasserier och strukturell diskriminering är vardag för romer i Europa och inte minst på Balkan. Detta trots EU-lagstiftning och positiv särbehandling. Efter att krigen på Balkan tog slut under 1990-talets senare hälft ökar återigen antalet asylsökanden från sydöstra Europa till Sverige. 2010 steg antalet asylsökanden från Balkan och framför allt från Serbien till över 4 000 personer där majoriteten var av romsk härkomst. Trots att de asylsökande romerna uppger att de trakasseras i sina hemländer anser oftast migrationsverket att det finns tillräcklig nationell lagstiftning för att stävja trakasserierna på Balkan.

Den romska bosättningen ”Suma” utanför den serbiska huvudstaden Belgrad besöktes av Amnesty i februari 2010. Efter krigsslutet i Kosovo i juni 1999 flydde och fördrevs många romer och serber från Kosovo. I Suma bor romer från Kosovo. Foto: Amnesty.

• Det finns inte tillräckligt myndighetsskydd för romer på Balkan. Teoretiskt finns det men inte i praktiken. Ju större flyktingströmmarna blir ju mer generaliserade beslut fattar migrationsverket. Många romer har svårt att förstå asylprocessen och det görs inte tillräckligt för att de ska förstå sina rättigheter. Utredningarna blir allt kortare och allt fler anses inte ha grundade skäl att söka asyl, menade Anki Carlsson, rådgivare i migrationsfrågor på Röda Korset.

Anki Carlsson, rådgivare i migrationsfrågor på Röda Korset.

I 38 procent av fallen rörande asylsökande från Balkan beslutar migrationsverket, i enlighet med kapitel 8 paragraf 6 i utlänningslagen, att den asylsökande inte har grundade skäl till att söka asyl och skickades därför omedelbart tillbaka utan chans till överklagan eller offentligt ombud. Av resterande 62 procent får slutligen 1 procent bifall.

Madelaine Seidlitz, som varit med och tagit fram Amnestyrapporten Romer i Asylprocessen, är också kritisk till hur migrationsverket arbetar:

• Kapitel 8, paragraf 6, är en undantagslag som ska användas mycket sparsamt. Migrationsverket använder paragrafen helt fel. De utgår till och med från den i asylprocessen vilket hotar rättssäkerheten.

Mikael Ribbenvik från Migrationsverket argumenterar med Amnestys Madelaine Seidlitz.

Mikael Ribbenvik finner uttrycket om romer som andra klassens asylsökande provocerande men sade sig dela uppfattningen om att det pågår en strukturell diskriminering av romer i vissa delar av Europa. Han vill dock förklara det låga antalet bifall med att kriterierna för internationellt skydd är hög:

• Många asylsökande från Balkan kommer från fattigdom. Fattigdom finns i hela Europa bland alla etniciteter. Ribban för internationellt skydd är idag hög. Asylsystemet är enbart till för att skydda individer som inte åtnjuter nationellt skydd, inte för att utjämna socioekonomiska skillnader.

• Det är en besvärlig situation romerna lever i i Europa men är verkligen lösningen att skicka Romerna mellan de Europeiska länderna? Den frågan kan jag inte svara på, avslutade Mikael Ribbenvik.

Text och bild: Jacob Bomgren

Romer får ingen rättssäker asylprocess (Amnesty 9 maj 2011)

Nytt verktyg för att stoppa tvångsvräkningar (Amnesty 5 maj 2012)