Ecuador: Människor betalade ett högt pris

I oktober skakades Ecuador av stora protester mot ett åtstramningspaket, där bland annat bränslesubventioner skulle avskaffas. Minst nio personer dödades. Efter elva dagar upphörde protesterna sedan regeringen backat. Här möter vi några av dem som drabbades av våldet från staten.

Reportage | 2020-01-10
Av: Lise Josefsen Hermann
Även publicerad i AmnestyPress #4/2019
14-årige Stalyn Alexander Paca Tocachi är stolt över emblemet han har fått av Jaime Vargas, ordförande för CONAIE.

14-årige Stalyn Alexander Paca Tocachi är stolt över emblemet han har fått av Jaime Vargas, ordförande för CONAIE. Foto: David Diaz / Fluxus Foto

Runt halsen har han ett halsband gjort av frön från djungeln. I mitten finns ett runt emblem som liknar en medalj. Stalyn Alexander Paca Tocachi visar stolt upp den här på torget i den ecuadorianska staden Machachi i provinsen Pichincha i Anderna.

– Jag har fått den av Jaime Vargas. För mig är det en symbol för frihet, för vår kamp och att folket står samman, säger han.

Stalyns ögon strålar av stolthet. Hans far har sytt ihop kedjan så att den passar till den reslige sonen som är 14 år och går i skolan. Jaime Vargas är ordförande för CONAIE, urfolkens paraplyorganisation i Ecudaor. Organisationen stod bakom en del av de sociala protesterna i landet i oktober.

Huvudstaden Quito den 9 oktober. Dagen innan hade regeringen och president Lenín Moreno flytt till Guayaquil.

Huvudstaden Quito den 9 oktober. Dagen innan hade regeringen och president Lenín Moreno flytt till Guayaquil. Foto: David Diaz / Fluxus Foto

Protesterna började den 3 oktober med strejker från transportsektorn mot “el paquetazo” , avtalet mellan Ecuador och IMF, Internationella valutafonden, och dekretet den 1 oktober att bränslesubventionerna skulle slopas och andra åtstramningsåtgärder skulle genomföras för att Ecuador skulle få nya lån från IMF. Fackföreningar, studentorganisationer och CONAIE anslöt sig och efter elva dagars protester slöt regeringen och CONAIE ett avtal där bränslesubventionerna återställdes och en speciell kommission ska diskutera hur budgetunderskottet ska hanteras.

Sedan oktober har Stalyns far, José Marcelo Paca Velasco, 36 år, inte kunnat sköta sitt arbete som byggnadsarbetare. Familjen, som tillhör Kichwa-folket, är nu beroende av moderns inkomster. Hon säljer potatis i en bod på gatan. Stalyn hjälper henne med att skala potatisen.

Det var första gången Stalyn deltog i en demonstration när han tillsammans med en av sina vänner i byn åkte till huvudstaden Quito.

– Vi har det hårt i min familj. Och med “el paquetazo” blir allt dyrare. Jag åkte dit för min familj, förklarar han.

Demonstranter hjälper en skadad demonstrant i Quitos historiska stadskärna den 9 oktober.

Demonstranter hjälper en skadad demonstrant i Quitos historiska stadskärna den 9 oktober. Foto: David Diaz / Fluxus Foto

Tillsammans med vännen bildade Stalyn en hjälpgrupp som delade ut tygstycken med bikarbonat, mjölk och vinäger till de som led av effekterna av tårgas. De var runt en hög byggnad, kallad ”Controlaria”, som är en regeringsbyggnad för kontroll av utgifter till offentlig administration.

– Jag visste inte vad det var för byggnad, förklarar Stalyn.

Tårgas kom från fler håll och situationen blev allt våldsammare. Byggnaden stacks i brand.

Stalyn berättar att han kastade sig på marken och höll händerna över huvudet:

– Jag tänkte att om de börjar skjuta så måste jag skydda huvudet.

Strax därefter greps han.

– De slog och hånade oss. Och då jag höll på att kvävas av tårgasen sade de till mig: ”Dö, dö”. Till sist frågade de mig hur gammal jag var och när jag svarade ”14” så slutade de att slå.

Skadorna på Controlarias byggnad var omfattande. 34 personer, däribland Stalyn, greps. Sex av dem var tonåringar och Stalyn var den yngste. Alla de minderåriga, liksom Stalyn, satt i häkte i 20 dagar.

– Jag var rädd under tiden i ungdomsfängelset. Där fanns tjuvar, våldtäktsförbrytare och mördare, berättar han.

En sjukvårdare markerar sin närvaro i Quito..

En sjukvårdare markerar sin närvaro i Quito.. Foto: David Diaz / Fluxus Foto

De första anklagelserna mot Stalyn och de andra minderåriga handlade om terrorism med en straffskala på 8-14 års fängelse. Därefter ändrades anklagelsen till att handla om förstörelse av egendom som kan ge 1-3 års fängelse.

Rättssaken mot Stalyn, liksom de flesta övriga tilltalade, är fortfarande öppen.

– Många förstår inte att rättsprocessen inte är avslutad även om personer släpps på fri fot, förklarar Fernanda Poveda, advokat från den ecuadorianska människorättsorganisationen CEDHU. Det kan gå upp till två år och nya anklagelser kan dyka upp. Det lämnar dessa människor i ett otroligt juridiskt limbo. De flesta av dem som anhölls borde aldrig ha gripits och förstår inte sin situation.

Tillsammans med en rad organisationer, däribland Surkuna och Amazon Frontlines, har CEDHU bildat en allians av människorättsorganisationer i samband med protesterna i Ecuador. Nu erbjuds information och bistånd och eventuella människorättsöverträdelser ska bevakas.

Stalyns far, José Marcelo Paca Velasco, är starkt påverkad av sonens fall:

– Det har inneburit stor psykologisk skada på min son. Det här är något som alltid kommer följa med honom.

Hilda Chaluisa Lasingueza, här tillsammans med sonen Iván Matero, är oroad för framtiden och sörjer sin partner José Daniel Chaluisa Cusco som dog vid ett fall från en bro under protesterna.

Hilda Chaluisa Lasingueza, här tillsammans med sonen Iván Matero, är oroad för framtiden och sörjer sin partner José Daniel Chaluisa Cusco som dog vid ett fall från en bro under protesterna. Foto: David Diaz / Fluxus Foto

Enligt officiella siffror från CEDHU och FN dödades minst nio personer i samband med protesterna. En av de dödade var 40-årige José Daniel Chaluisa Cusco från Tagualó, söder om Quito. Han var far till elva barn och arbetade med att bära varor på marknaden i San Roque i Quito. Han bodde tillsammans med sin partner Hilda Chaluisa Lasingueza, 20, som arbetar med att skala ärtor och bönor på marknaden. Tillsammans har paret sonen Iván Matero som är ett och ett halvt år.

Hilda berättar att José gillade sport, speciellt fotboll och volleyboll.

– Han var en seriös person som inte drack alkohol, säger hon.

Hon beskriver José som ödmjuk och ansvarstagande, både mot sin formella fru och Hilda, och hjälpte alla sina elva barn.

– Han tvättade kläder och gillade att laga mat, till exempel kyckling med ris, berättar Hilda.

På måndagsförmiddagen den 7 oktober gav sig José Daniel Chaluisa Cusco iväg till protesterna i San Roque. Vid 19-tiden på kvällen kom grannfrun förbi när Hilda låg och sov med sonen Iván Mateo. Grannfrun visade bilder hon hade fått på Whatsapp.

– José är död. Han har ramlat ner från bron sade grannfrun. Det var avskyvärt, säger Hilda.

Hilda Chaluisa Lasingueza med sin partner José Daniel Chaluisa Cusco.

Hilda Chaluisa Lasingueza med sin partner José Daniel Chaluisa Cusco. Foto: Privat

Under protesterna i Ecuador var videofilmerna, som spreds på Whatsapp och andra sociala medier, av två personer som hade fallit ner från bron i San Roque något som sätter sig kvar i minnet. Polisen anklagades för att ha jagat dem.

– Nu är det svårt att ha råd med alla utgifterna för min son, konstaterar Hilda Chaluisa Lasingueza. José betalade kläder, blöjor, hyran och annat.

I en annan del av Quito, Conocoto, öppnar en leende Franklin Espinoza, 35, dörren. Glasögat ser äkta ut men ärret i pannan talar för sig självt. Enligt sjukhuset träffades Franklins huvud av 91 hagel.

Det var den 12 oktober, kanske den våldsammaste dagen under protesterna i Ecuador. Franklin arbetade med att administrera bankomater och brukade köra runt på motorcykel för att sköta det. Det var innan han förlorade sitt öga.

– Någon kanske tänker att det bara är ett öga. Men för mig har det förändrat mitt liv. Jag har förlorat hoppet. Min framtid. Jag älskar mitt land Ecuador. Men jag har ingen lust längre att vara kvar här, säger Franklin.

Franklin Espinoza har förlorat hoppet om sitt land. Han blev skjuten av en polis vid ett sjukhusbesök.

Franklin Espinoza har förlorat hoppet om sitt land. Han blev skjuten av en polis vid ett sjukhusbesök. Foto: David Diaz / Fluxus Foto

Det var utegångsförbud när Franklin reste till Quito där hans frus nevö låg på sjukhus för att föda. Vid ingången till sjukhuset Maternidad Isidro Ayora ropade en ung man på hjälp. Mannens tröja var fylld av blod på höger sida av magen, berättar Franklin. Dörren till mottagningen var låst men det fanns ett utrymme under dörren så Franklin kunde trycka in mannen till sjukhuspersonal.

Klockan var ungefär 15 den 12 oktober. När Franklin vänder sig om ser han en polis sikta på honom med sitt skjutvapen.

– Det var ett mirakel att jag överlevde, förklarar han. Jag är övertygad att han sköt för att döda mig. Han var kanske sju meter från mig. Mitt öga exploderade.

Franklin tillbringade en vecka på sjukhuset och blev opererad två gånger. Han berättar att det på sjukhuset fanns omkring tio andra personer som också hade förlorat ett öga eller bägge ögonen.

– Vad är det för samhälle vi lever i när polisen skjuter en person bara för att denne hjälper en sårad medmänniska, undrar Franklin.

Han är frågande över behandlingen på sjukhuset. Han fick med sina journaler som han visar mig när vi sitter i soffan i vardagsrummet. Röntgenbilden av hans skalle med 91 hagel är överväldigande.

Jag får dock se olika journaler med olika förklaringar av Franklins ögonskada. En är överensstämmande med Franklins egen berättelse. En annan journal beskriver hur Franklin uppsökte sjukhuset med smärtor i ena ögonhålan.

– De fick läkarna att ljuga så att det ska se ut som skadorna inte har något med protesterna att göra, säger Franklin.

Franklin Espinoza på sjukhuset.

Franklin Espinoza på sjukhuset. Foto: David Diaz / Fluxus Foto

Han har en son och dotter på sex respektive tolv år. Nu har han varit borta från sitt arbete en och en halv månad efter att han miste synen på ett öga. Han och familjen funderar på att lämna landet.

– Jag har ingen lust att mina barn ska växa upp i Ecuador, säger han. Jag saknar ord för det som hände. Han ville döda mig. Polisen är till för att skydda oss, eller hur? Vi måste undersöka så att det inte upprepas. Staten måste acceptera sitt ansvar.

I oktober-november besökte representanter för IACHR, den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, och OHCHR, FN:s kontor för mänskliga rättigheter, Ecuador. Därefter offentliggjordes siffrorna från oroligheterna; minst nio personer dödades, 1 507 personer sårades, varav 453 personer från säkerhetsstyrkorna. Enligt uppgift greps 1 382 personer, varav många gripanden var godtyckliga. Den ecuadorianska staten har hittills betraktat dödsfallen som olyckshändelser och har alltså inte erkänt något ansvar för dödandet.

Människorättsorganisationer är kritiska mot statens hantering av protesterna på en rad punkter:

Quito i oktober.

Quito i oktober. Foto: David Diaz / Fluxus Foto

Tårgas användes mot demonstranter från första dagen och undantagstillstånd utlystes. Staten använde oproportionellt våld mot protesterna. Sociala ledare kriminaliserades och massgripanden av 80-90 personer gjordes där Stalyns fall var ett och där rätten till en rättvis process kan ifrågasättas. Regeringen inskränkte också mediernas frihet under protesterna. Enligt OHCHR rapporterades över 100 attacker mot journalister, både från säkerhetsstyrkor och demonstranter.

– Det har aldrig förekommit en händelse som den i oktober i landets historia, säger Fernanda Poveda. Storleksordningen av övergrepp på mänskliga rättigheter som vi såg i oktober är historisk.

Hon är bekymrad över situationen:
– Vi har rätt att protestera. Det sker en omfattande kriminalisering av protester och förföljelse av sociala ledare. Det är viktigt att staten följer rekommendationerna när IACHR kommer med sin rapport och till exempel undersöker dödsfallen och andra övergrepp på mänskliga rättigheter.

Vid pressläggningen hade ännu inte IACHR kommit med sin rapport. Regeringen i Ecuador har inte heller enats om ett nytt ekonomiskt paket för att leva upp till kraven från IMF för att få lån. I Colombia förekom de största demonstrationerna på länge i slutet av november i protest mot den konservative presidenten Iván Duque. Också i Chile, Bolivia och Haiti har det varit en höst av stora protester.

– Det finns helt klart en systematik i regionen, säger Fernanda Poveda. Staten har hanterat kriserna genom att använda övervåld. Det är viktigt att nu se statens ansvar för dessa kränkningar av mänskliga rättigheter.

Stalyn Alexander Paca Tocachi tillsammans med sina föräldrar.

Stalyn Alexander Paca Tocachi tillsammans med sina föräldrar. Foto: David Diaz / Fluxus Foto

På en bänk i Machachi sitter Stalyn Alexander Paca Tocachi i den starka bergssolen. Han berättar att han gärna går i skolan, förutom när det gäller matematik. Så berättar han överraskande om sina framtidsdrömmar:
– Jag vill bli Reggaetón- eller Trap-musiker. Jag skrev min första Trap-text i måndags men min lärare tog ifrån mig pappret i skolan.

Så börjar han sjunga om händelserna i oktober:

Det handlar om mitt liv som slutade bakom galler. Demonstrationer, en korrupt regering, fångar som blev slagna och anhållna. Vi demonstrerade fredligt, så kom militären och hotade oss. Jag trodde de skulle slå ihjäl oss. De tog mig tillfånga som en riktig förbrytare. Jag kämpade för skolgång, mina rättigheter och jag är beredd att offra mitt liv för Ecuador”.

Text: Lise Josefsen Hermann
lise.hermann@gmail.com
Foto: David Diaz / Fluxus Foto
davidiazarcos@gmail.com

Översättning: Ulf B Andersson

CONAIE: Regeringen ville tysta oss

Enligt officiella rapporter förekom en del våldsamheter från demonstranternas sida under protesterna i Ecuador i oktober. Över 400 poliser och soldater skadades. Men våldet är statens ansvar, säger Luiza Lozano. Hon är kvinnoledare i urfolkens paraplyorganisation CONAIE, som stod bakom en del av protesterna mot regeringens åtstramningspaket, ”el paquetazo”.

En kvinna från urfolken ser sammanstötningarna med polisen i huvudstaden Quito den 9 oktober.

En kvinna från urfolken ser sammanstötningarna med polisen i huvudstaden Quito den 9 oktober. Foto: David Diaz / Fluxus Foto

– Vi har inte slagit några poliser eller militärer, säger Luiza Lozano. Staten bör undersöka vem det var som bar ansvaret för våldet och kränkningarna under protesterna. Inte bara det som begåtts mot poliser utan också mot oss demonstranter. Vi har inte fått våra rättigheter garanterade av staten – tvärtom.

Luiza Lozano anser att statens svar på situationen tydligt har varit diskriminerande och rasistisk.

– Regeringen kränkte våra rättigheter under protesterna. Med undantagstillståndet ville regeringen tysta oss och sprida fruktan. Vi blir kriminaliserade för något vi har aldrig har gjort.

Hon menar att CONAIE har förlorat förtroendet för regeringen.

– De säger en sak men gör något annat, anser Luiza Lozano. Regeringen har redan presenterat förslag som är mycket lika ”el paquetazo”. Om regeringen beslutar om ett liknande dekret igen så är vi beredda att åter gå ut på gatan och protestera.

Lise Josefsen Hermann

Fakta/Ecuador

Huvudstad: Quito
Politik: Självständigt från Spanien 1822. Vintern 1995 ledde en gränskonflikt med Peru till ett kortvarigt krig. År 2006 vann Rafael Correa från vänsteralliansen PAIS presidentvalet. Correas tidigare vicepresident Lenín Moreno vann valet 2017 men som president har han övergett vänsterpolitiken och närmat sig USA och har infört en nyliberal ekonomisk politik.

Yta: 283 561 km2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 17, 1 miljoner

Läs också

2019: Protesternas år (Amnesty Press 9 januari 2019)

Från Hongkong till Quito (Amnesty Press 8 januari 2019)

Amnestychef varnar för att våldet i Hongkong kommer att eskalera (Amnesty Press 14 november 2019)

Reportage | 2020-01-10
Av: Lise Josefsen Hermann
Även publicerad i AmnestyPress #4/2019