ALMEDALEN2016: Nya vittnesmål om våld och hot på asylboenden

Hot. Våld. Trakasserier. Det är vardagen för många hbtq-personer på Sveriges asylboenden. – Jag skulle hellre dö än att leva så, sade Rashad Habib, asylsökande från Libanon, på RFSL:s seminarium ”Situationen för asylsökande hbtq-personer” i Almedalen på onsdagen.

reportage | 2016-07-07
Av: Jennie Aquilonius
Rashad Habib och Cihan Arikan.

Rashad Habib och Cihan Arikan. Foto: Annie Beckman

Rashad Habib sitter på en stol i yogastudion Lila Shala i Visby. Ett guldglittrande kors dinglar från det högra örat. Utanför faller regnet. Rashad Habib kom till Sverige i augusti 2015 och hörde berättelser från vänner om hur de känt sig hotade och om andra asylsökandes beteende.

– Jag vägrade att bo där, det hade varit omöjligt. Jag känner till den arabiska mentaliteten, deras blickar och kommenterar.

Cihan Arikan jobbar med Newcomers, RFSL:s verksamhet för nyanlända, och har hört liknande historier från andra hbtq-personer. Människor som känner att de inte kan återvända till asylboendet eftersom de dagligen blir hotade.

– En person hade till exempel fått höra av andra asylsökande att den inte fick tala sitt modersmål eftersom den, som hbtq-person, var en skam, säger Cihan Arikan.

Magnus Kolsjö, moderator och vice ordförande för RFSL, berättar om andra som blivit misshandlade, knivskurna och fått videoklipp skickade till sig som visar vad IS, Islamiska staten, gör med hbtq-personer. Andra vittnar om hur de inte får använda samma tallrikar i matsalen för att de är ”orena”.

Rashad Habib berättar att det var svårt och farligt att vara homosexuell i Libanon.

– Jag flydde för mitt liv, och vill leva resten av det med respekt och värdighet. Jag fick kontakt med RFSL över internet och de guidade mig rätt från Libanon.

 Rashad Habib flydde från Libanon.

Rashad Habib flydde från Libanon. Foto: Annie Beckman

Rashad Habib flydde över Balkan till Turkiet. Den farligaste tiden var på båten mellan Turkiet och Grekland. Det fanns plats för runt 45 personer, men det var dubbelt så många människor ombord och båten tog in mycket vatten.

Nu har det snart gått ett år, och Rashad Habib väntar fortfarande på beslut i sitt asylärende. Och han tycker inte om att gå till Migrationsverket.

– När jag kommer dit är det en del som tittar konstigt. Det finns också arabiska tolkar från Irak som ser annorlunda på mig för att jag är gay.

Cihan Arikan från Newcomers säger att det finns en stor rädsla för tolkarna. De kommer ofta från samma land eller område som den asylsökande, och många är rädda för att information om deras sexuella läggning ska spridas vidare. Cihan Arikan har suttit med som moraliskt stöd under Migrationsverkets intervjuer och sett hur tolkar saknar hbtq-kunskap, som vad det innebär att vara hbtq-person, heteronormativa föreställningar och osäkerhet kring termer runt sexualitet och identitet.

– I ett fall pratade en person till exempel om sin pojkvän men tolken uppfattade det som att det handlade om en flickvän, och det ändrar ju hela ärendet, säger Cihan Arikan.

RFSL frågar ibland om den asylsökande skulle känna sig mer bekväm med att prata engelska, men enligt Cihan Arikan ogillar Migrationsverket det. De vill att personerna ska uttrycka sig på sitt modersmål, för att se hur de reflekterar kring sin läggning och identitet.

Men, undrar moderator Magnus Kolsjö, om tolken inte förstår hbtq-kontexten och kanske översätter fel, hur ska tjänstemannen då kunna förstå den asylsökandes reflektioner?
– Ja, det är frågan. Det fungerar inte, svarar Cihan Arikan.

Han säger att RFSL inte får stort gensvar från Migrationsverket kring hbtq-personernas utsatta situation:
– När vi berättar för dem att hbtq-personer blir attackerade på deras boenden, under deras överinseende, får vi svaret att tyvärr, det är boendebrist, vi kan inte hjälpa er. Personen kan flytta till ett annat boende, men risken är att samma sak upprepas igen.

Cihan Arikan vittnar också om tillfällen då polisen inte tagit situationer på allvar och inte gjort någon officiell anmälan om hot och attacker. Magnus Kolsjö tillägger att boendena ofta ligger långt från centralorten.
– Polisen kommer därför inte förrän efter fem, sex timmar, och då är nödsituationen över. Det gör att personalen inte ringer polisen.

Cihan Arikan (till höger) berättar om svårigheten med tolkar som ibland kan förvandla en ”pojkvän” till ”flickvän”.

Cihan Arikan (till höger) berättar om svårigheten med tolkar som ibland kan förvandla en ”pojkvän” till ”flickvän”. Foto: Annie Beckman

En vanlig fråga är vad den som blir attackerad kan göra, om det finns särskilda asylboenden för hbtq-personer. Men det finns inte.
– Det bästa alternativet är ett stort boende med 250 personer där det finns 33 platser för hbtq-personer, som då bor tillsammans. Men de måste fortfarande möta de andra 200 personerna när till exempel de äter, säger Magnus Kolsjö.

Rashad Habib praktiserar i dag hos Svenska kyrkan i Skärholmen och har blivit ansvarig för köket.
– Jag känner mig lycklig där, de är som familj för mig och accepterar mig som jag är, säger han.

Text: Jennie Aquilonius
[email protected]

Foto: Annie Beckman
[email protected]

Läs också

På flykt undan terrorn från IS mot homosexuella (Amnesty Press 22 december 2015)

Gayklubbar stormas i Beirut (Amnesty Press 25 augusti 2014)

reportage | 2016-07-07
Av: Jennie Aquilonius