Vart är Turkiet på väg?

Utvecklingen i Turkiet kommer ha stor betydelse både för Europa och regionen. Den 5 februari träffade Bitte Hammargren, Mellanösternanalytiker och nyutnämnd redaktör på Utrikespolitiska institutet, Helin Sahin, biträdande verksamhetschef (vik) på Palmecentret, för ett samtal.

reportage | 2016-04-03
Av: Bitte Hammargren
Även publicerad i AmnestyPress #1/2016
Bitte Hammargren och Helin Sahin i samtal om Turkiet: Det är värre än på 1990-talet, var en av slutsatserna.

Bitte Hammargren och Helin Sahin i samtal om Turkiet: Det är värre än på 1990-talet, var en av slutsatserna. Foto: Stefan Bladh

Kriget mot kurdiska PKK har flyttat till städer i sydöstra Turkiet, där det råder utegångsförbud och civila dödas. Det sker flygbombningar inne i städerna. Utvecklingen i hela regionen påverkar Turkiet och har lett till ökad polarisering. Samtidigt har respekten för mänskliga rättigheter försämrats och landet styrs allt mer auktoritärt.

Bitte Hammargren: Somliga regeringskritiker hävdar att Turkiet är på väg att bli en diktatur. Är det så?

Helin Sahin: – President Recep Tayyıp Erdoğan jämförs ofta med republikens grundare Kemal Atatürk. Men dagens auktoritära system är ännu tydligare. Erdoğan agerar de facto som om han hade presidentmakt men han vill legalisera sina maktbefogenheter genom en författningsändring. Erdoğan styr på detaljnivå, ger muntliga direktiv till och med till byledare. Det största oppositionspartiet CHP kallar det för en civil diktatur.

President Erdoğan och AKP står ohotade i inrikespolitiken. Från AKP:s gamla garde hördes tidigare en klagan på Erdoğans ledarstil och nyckfullhet. Varför vågar ändå ingen ta öppen strid mot honom?

– Delvis beror det på att många i Turkiet gillar auktoritära ledare. Medborgarna är dessutom mer polariserade än tidigare och AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) har lyckats knyta nationalistiska röster till sig. Människorättsaktivisten och advokaten Eren Keskin, vars organisation Palmecentret samarbetar med, menar att Erdoğan har gjort en uppgörelse med den djupa staten (höga officerare och ämbetsmän som anser sig stå över de valda instanserna). Tidigare gick AKP framåt i väljarkåren för att man valde konfrontation mot den djupa staten – och det gjorde man tillsammans med Gülen-rörelsen, en turkisk-sunnitisk rörelse som leds av predikanten Fethullah Gülen som nu har gått i exil i USA. AKP lät länge Gülenrörelsen växa och få stort inflytande över polis- och domstolsväsende. Men med tiden förvandlades samarbetet till en maktstrid. I december 2013 lade åklagare, stödda av Gülen, fram korruptionsanklagelser mot fyra av Erdoğans ministrar och deras söner. Oppositionen inom partiet har hittills inte utgjort något allvarligt hot mot Erdogan.

Recep Tayyıp Erdoğan styr Turkiet med allt hårdare hand.

Recep Tayyıp Erdoğan styr Turkiet med allt hårdare hand. Foto: Wikipedia

När AKP kom till makten i november 2012 hade de draghjälp av sin allians med Gülenrörelsen. Vad beror brytningen på i grund och botten?

– Ren och skär maktstrid. Gülens viktigaste instans var ders-hane, som stängdes ner av AKP, alltså privatskolor som gett extra stöd till sina elever och som blev ett utbildningscentrum för Gülenrörelsens kadrer, vilka sedan gick vidare in i statsapparaten.

Hur omfattande var korruptionsmisstankarna?

– De handlade om miljardbelopp. Erdoğans son Bilal blev indragen i misstankarna. Enligt en läcka blev han uppmanad av sin far att gömma undan miljonbelopp i dollar.

Och om en åklagare i en framtid skulle ta upp fallen på nytt?
– Tyvärr tror jag att många bevis är onåbara i dagsläget. Så bevisläget skulle bli svårare. För att slippa ifrån korruptionshärva gjorde Erdoğan en uppgörelse med djupa staten, som både Eren Keskin men också CHP-ledamoten och partiets vice ordförande Sezgin Tanrikulu tidigare påstått. Polischefer och åklagare degraderades. Gülenrörelsen terroristförklarades. Ansvariga åklagare gick i landsflykt. Men de som tidigare varit häktade i den gamla Ergenekon-härvan släpptes fria. (Ergenekon var en illegal och underjordisk organisation med bland annat före detta höga militärer som påstods ha planerat en statskupp mot AKP.) Gülenrörelsen är kanske något bättre än djupa staten men jag ser den inte som en demokratisk kraft.

Hade korruptionshärvan också betydelse i de båda parlamentsvalen förra året?

– Ja, efter valet den 7 juni var korruptionsanklagelserna huvudorsaken till att AKP inte ville ingå i en koalitionsregering. Även turknationalistiska mhp krävde då att korruptionsanklagelserna skulle återupptas. Annars hade MHP varit en naturlig partner för AKP.

Bitte Hammargren är redaktör på Utrikespolitiska institutet.

Bitte Hammargren är redaktör på Utrikespolitiska institutet. Foto: Stefan Bladh

Varför lyckas inte det gamla maktpartiet CHP bli ett attraktivt regeringsalternativ?

– Partiet bygger på den kemalistiska idé, som är hämtad från republikens grundare Kemal Atatürk. Republikanska folkpartiet CHP var länge statsbärande. Men arvet från kemalismen gör att partiet inte kan anpassa sig till samhällsförändringarna. Det är ett parti som rymmer vänsterprogressiva, nationalister och mittenkrafter. Nuvarande partiledare Kemal Kiliçdarolu har försökt rensa partiet från de nationalistiska krafterna, men samtidigt har CHP tappat vänsterprogressiva röster till HDP.

Nu råder åter inbördeskrig i sydöstra Turkiet, påminnande om 1990-talet. AKP:s gamla huvudfiende var militären. Nu går partiet hand i hand med generalerna. Vem leder vem i kriget mot PKK: Erdoğan eller generalerna?

– Erdoğan riktar allt ljus på sig själv. Oavsett om en vänsteraktivist mördas eller en självmordsbombare begår ett attentat, handlar diskussionen alltid om presidenten, fastän den borde handla om att vänsteraktiva och kurder är den djupa statens måltavlor. Erdoğan har avkriminaliserat den djupa staten. De ger näring åt varandra.

Parlamentsvalet i juni tände ett hopp hos många regeringskritiker om att en förändring var möjlig. AKP förlorade sin majoritet och fick ”bara” 40 procent då. Men valet ledde inte till någon koalitionsregering utan till nyvalet i november som återgav AKP dess majoritet. Varför blev det ingen koalitionsregering?

– Det var AKP som omöjliggjorde det. CHP var berett ingå i en koalition och även HDP (Folkens demokratiska parti) deklarerade det tydligt. Men AKP insåg att en koalitionsregering skulle missgynna dem och fick många väljare med sig i november när de hävdade att koalitionsregeringar historiskt aldrig har gynnat Turkiet. Erdoğan utnyttjade också en splittring inom MHP. Han värvade sonen till MHP:s grundare Alparslan Türkeş och erbjöd honom en ministerpost. Andra MHP:are som gick över till AKP belönades också. Så fick AKP tillbaka regeringsmakten efter nyvalet i november. Det spekuleras i att Erdogan kan komma att planera ytterligare ett nyval då hans parti fortfarande saknar ett tiotal mandat för att ha kvalificerad majoritet, som kan möjliggöra ett presidentstyre i landet.

Stämmer det att polisen stod passiv när självmordsbombare slog till mot en fredsdemonstration i Ankara strax före valet den 1 november då 102 personer dödades?

– Ögonvittnen, däribland från Turkiska läkarförbundet, har berättat om hur poliser såg på utan att hjälpa sårade. Trots att blodet flöt sköt polisen pepparsprej mot dem som försökte hjälpa skadade. Ambulanser hindrades från att komma fram. Det skapade en otrolig rädsla för att gå ut i nya demonstrationer, så hdp avbröt sin valkampanj.

Terrorgruppen IS/Daesh misstänks ligga bakom denna självmordsbombning och flera andra terrordåd. Använder sig statsapparaten av IS?

– När tidningen Cumhuriyet den 29 maj 2015 lade fram bildbevis på att den turkiska säkerhetstjänsten mit smugglade in vapen till Syrien, dementerades inte bilderna av regeringen. Den hävdade att vapnen var avsedda för turkmener i Syrien. Men som ett resultat av publiceringen hålls Cumhuriyets chefredaktör Can Dündar fängslad, anklagad för spioneri. Han riskerar livstids fängelse. Internationella medier påstår att Ankara har öppet samröre med IS. Därtill finns turkiska regeringsföreträdare som hävdar att kurdiska PKK skulle vara farligare än IS. De beskriver IS som en organisation bestående av arga och frustrerade ungdomar. Efter påtryckningar från USA och andra länder i koalitionen mot IS har Turkiet försökt visa att man för krig även mot IS. Men det används som förevändning för att bomba PKK:s baser. Turkisk militär har bombat långt fler PKK-baser än IS-fästen. Allt detta leder till misstankar om att Ankara har stött IS. Och när kurderna har stärkts i norra Syrien, ökar samtidigt djupa statens oro för PKK.

Förstasidan som skakade den turkiska regeringen. Den 29 maj 2015 presenterade Cumhuriyet bevis för att den turkiska säkerhetstjänsten skickar vapen till islamistiska rebeller i Syrien.

Förstasidan som skakade den turkiska regeringen. Den 29 maj 2015 presenterade Cumhuriyet bevis för att den turkiska säkerhetstjänsten skickar vapen till islamistiska rebeller i Syrien. Foto: Cumhuriyet

Jag har träffat liberala turkar som röstade på HDP i juni och som hoppades att partiets ledare Selahattin Demirtaş då skulle träda fram som den kurdiska rörelsens valda företrädare – med en gest mot PKK som har sin bas i Qandilbergen i norra Irak. Dessa vänsterliberalas besvikelse över att han inte gjorde så bidrog till att HDP tappade röster i november. Hade Demirtaş kunnat agera annorlunda?

– HDP har fungerat som en länk mellan den livstidsdömde PKK-ledaren Abdullah Öcalan och pkk:s militära ledning i Qandil. Men HDP, och särskilt Demirtaş, sitter trångt. Å ena sidan fick HDP en majoritet av de kurdiska rösterna i juni. Men Demirtaş är tydlig med att HDP är ett parti för hela Turkiet. Samtidigt ser HDP PKK som en frihetsrörelse, inte som en terroristorganisation.

Men det gör många turkar.

– Ja, och HDP:s projekt har varit att försöka föra samman östra och västra Turkiet. Det ogillades av många kurder som tyckte att partiet turkifierades. Det fanns kurder som var besvikna över att fredsprocessen mellan staten och Öcalan inte ens gett dem rätten att studera kurdiska som hemspråk. Så Demirtaş kläms mellan vänsterprogressiva och kurder som vill ha tydligare fokus på kurdfrågan.

Före valet i november sade många att detta var sista chansen lösa kurdfrågan med fredliga medel…

– …och nu har det blivit mycket värre. Kriget har flyttat in i städerna i sydöst. Arga ungdomar inom YDG-H, en militant stadsgerilla, för sitt krig mot staten. Deras mål är att få den kurdiska befolkningen att göra uppror. Men många kurder, som är trötta på krig, är negativa till dessa militanta ungdomar. Samtidigt ser vi illegala dödspatruller, paramilitära grupper, stödda av regeringen åter komma upp till ytan och verka fritt i den kurdiska regionen. Den tidigare paramilitära gruppen kallad Jitem använder idag twitter aktivt där de med bildbevis berättar hur många de har dödat.
– Under den period när samtal pågick mellan staten och Öcalan började sydöstra Turkiet dra till sig turister. Många fick det bättre. Men i dag går det inte att ta sig in i Diyarbakirs gamla stad. Vanliga invånare i Diyarbakir vill inte att ha det som i Syrien. Kriget har gynnat AKP. Det var AKP:s strategi.

Helin Sahin arbetar på Palmecentret.

Helin Sahin arbetar på Palmecentret. Foto: Stefan Bladh

Gick PKK i fällan genom att återuppta den väpnade kampen?

– PKK är en komplex organisation med olika fraktioner, fastän de utåt vill agera som en organisation. Ledarna i Qandil i norra Irak säger sig vara hängivna Öcalan, samtidigt som de tycker att AKP har lurat PKK under de tre år som Öcalan samtalade med regeringen. Under dessa år förberedde sig samtidigt både staten och PKK på ett nytt krig. PKK bildades en gång för att skapa ett fritt Kurdistan. Som villkor för att lägga ned sina vapen har PKK krävt garantier för vad som ska hända med dem när de kommer ned från bergen. Fredssamtalen gav aldrig svar på den frågan. Men PKK:s, och statens, beslut att återuppta den väpnade konflikten beror säkert också på vad som händer i regionen i stort och på att kurderna över lag har blivit starkare.

PKK behöver ofta stöd i det tysta av närliggande stater. Ville Iran – som har motsatta intressen mot Turkiet i Syrien – att PKK skulle återuppta den väpnade kampen mot den turkiska staten?

– Det är möjligt och även Ryssland påstås ge PKK stöd. PKK är otroligt starka just nu. Deras styrka mäts i militära termer, i antalet stridande gerillasoldater. Samtidigt har regionala stormakter alltid kunnat fjärrstyra den kurdiska frågan. Eftersom olika kurdiska ledare är rivaler spelar närliggande stater ut olika kurdiska ledare mot varandra.

Hur ser maktförhållandena ut mellan olika delar av den kurdiska rörelsen i Turkiet?

– HDP vände sig till hela Turkiet eftersom de insåg att de inte kunde komma över parlamentets tioprocentsspärr utan bredare större stöd från mindre minoritetsgrupper, som armenierna och assyrier/syrianer, samt den progressiva rörelsen. HDP har krävt ursäkter när YDG-H har dödat civila i väpnade attacker. Det har också hänt att PKK har bett om ursäkt efter sådana händelser. YDG-H anses lyda under PKK. Men YDG-H består av kurdiska ungdomar i städerna som bär på ett otroligt hat mot staten. De är inte som vanliga PKK-styrkor, de vill att Turkiet delas och de vill ha ett självständigt Kurdistan. De som har anslutit sig till PKK genom åren har gjort det för högre syften än bara rätten att få studera kurdiska som hemspråk.

– Den livstidsdömde Öcalan har däremot aldrig utgjort ett hot mot AKP. Demirtaş har utgjort den enda verkliga oppositionen mot AKP, stärkt av sin humor och sin förmåga att använda sociala medier. Många tyckte att han hade något nytt att komma med, många turkar trodde på Demirtaş ambitioner.

Men mindre så i dag?

– Det finns ännu folk i västra Turkiet som gör det. Jag tror att HDP:s förlorade väljarstöd främst berodde på att de tappade konservativa kurdiska röster till AKP i november. Det i sin tur berodde på en del kurders missnöje med YDG-H. Stabilitet blev ett viktigt ledord för dessa kurdiska väljare som gick tillbaka till AKP.

Och militären kanske inte vill ha fred med PKK?

– Situationen är värre nu än på 1990-talet. För 20 år sedan kunde Palmecentrets nuvarande samarbetspartner i människorättsfrågor ta sig in i krigszoner och rapportera om människorättsbrott där. Men idag har de ingen insyn i vad som händer i en belägrad stad som Cizre eller i Diyarbakirs gamla stad, Sur. Den största skillnaden mot kriget på 1990-talet är att nu begår dödspatruller sina övergrepp öppet. Då hade man inte kunskap om vilka det var. Premiärminister Ahmet Davutolu har förklarat att Turkiet måste ”rensa vartenda hus från terrorism”.

Bitte Hammargren och Helin Sahin.

Bitte Hammargren och Helin Sahin. Foto: Stefan Bladh

Sedan i somras har EU känt av den växande flyktingvågen via Turkiet. Turkiet har tagit emot mer än två miljoner syrier men icke-europeiska flyktingar kan inte söka asyl i Turkiet och ser ingen framtid där. Öppnade Ankara medvetet kranen för människosmugglare i syfte att sätta press på EU och minska de sociala spänningarna i landet?

– Många frivilligorganisationer, som jobbat längs kusten vid Egeiska havet, bedömer att regeringens taktik var medveten. Erdoğan kan ha sett flyktingströmmen till eu som sin chans att återta sitt politiska erkännande och stöd från Bryssel. Men samtidigt är situationen hjärtskärande för alla de flyktingar som riskerar sina liv för att ta sig ut från Turkiet.

När Turkiet sköt ned ett ryskt stridsflygplan den 24 november 2015 svarade Ryssland med ett handelskrig. Hur märks det i turkiskt vardag?

– Det påverkar människors ekonomi. I turiststaden Antalya, tidigare ett stort resmål för ryssar, har över 20 hotell sålts eftersom nedgången av ryska turister varit så stor. Ryssland menar allvar med sina sanktioner och vill ta för sig av kakan när Mellanöstern är på väg att delas upp. Därför ger Ryssland tydligare stöd till kurder.

Turkiet verkade tidigare bagatellisera hotet från IS/Daesh. Har AKP-ledningen börjat dra i bromsen efter terrordådet i Istanbul den 12 januari då tio personer dog?

– Att bombdådet ledde till att turister skrämdes bort kan påverka regeringen. Men tidigare har bombattackerna bara varit riktade mot vänsterkrafter. Hur regeringen kommer att agera mot IS är fortfarande för tidigt att säga. Jag menar att den kurdiska frågan är en nyckelfråga i regionen. Ska Turkiet demokratiseras måste det finnas en vilja att göra upp med det förflutna. Den processen funkar inte i Turkiet. Ett erkännande av folkmordet (under första världskriget) på armenier och assyrier/syrianer är oerhört viktigt. Den turkiska republiken bildades på grundval av folkmord. Lösningen på den kurdiska frågan måste innebära ett erkännande av folkmordet på armenierna. Även vissa kurdiska klaners delaktighet i det måste erkännas. Några av HDP:s ledande kurdiska politiker har bett om ursäkt offentligt. Men det krävs mer än ursäkter. Folkmordet måste utredas genom en Sannings- och försoningskommission så att försoning kan äga rum. Kurdfrågan berör hela regionen och en lösning av den i Turkiet kommer att påverka kurders framtid även i de andra delarna. Ett erkännande av folkmordet skulle samtidigt underminera militärens roll i det turkiska samhället.

Upp till 100 000 människor beräknas ha deltagit i begravningen av advokaten Tahir Elçi i Diyarbakir den 29 november 2015. På banderollen står det på kurdiska och turkiska: ”Vi kommer inte att glömma dig”.

Upp till 100 000 människor beräknas ha deltagit i begravningen av advokaten Tahir Elçi i Diyarbakir den 29 november 2015. På banderollen står det på kurdiska och turkiska: ”Vi kommer inte att glömma dig”. Foto: Associated Press/TT

Kritiska journalister anklagas i många fall för ”terrorism” om de är kurder eller ”spioneri” om de är turkar. Hur går det med pressfriheten?

– Läget är värre nu än på 1990-talet. Den som gav uttryck för en oppositionell åsikt då kunde bli föremål för åtal men fängslades sällan. Men en anklagad som kallas till domstolen idag riskerar att bli häktad. Extrema straff för enskilda yttranden leder till att folk inte vågar uttrycka sig fritt. Journalister åtalas och hotas av flera års fängelse för ärekränkning av presidenten Erdoğan. De flesta medier styrs av AKP, även om det finns kritiska röster. Men de är marginaliserade.

Nu dras även snaran åt för akademiker som uttrycker kritik mot kriget i sydöst. Märks det att självcensuren växer?

– Ja, Erdoğan gör kritiska akademiker till måltavla. Han utmålar att de skulle leva ett bekvämt liv, avlönade av statliga universitet, men samtidigt agerar till förmån för terrororganisationer. Många tänker till extra nu innan de säger sin åsikt. Sedan finns de som ändå gör det. Det är människor som tar risken att bli fängslade eller kanske mördade – i likhet med den kände advokaten Tahir Elçi som sköts ned på öppen gata den 28 november när han läste upp ett pressmeddelande i Diyarbakir.

– Mordet på Tahir Elçi liknade det på den armenisk-turkiske publicisten Hrant Dink år 2007. Tahir Elçi förklarade att PKK inte är en terroristorganisation, men han var inte PKK:are och han försvarade inte deras metoder. Han kritiserade både PKK och regeringen. Folk grät öppet när han mördades och sade att ”nu orkar vi inte längre”. Det var så tragiskt. Många människorättsaktivister som Eren Keskin, liksom Demirtaş och andra HDP:are går inte längre säkra. Otryggheten har ökat enormt och det finns en känsla av att allt kan hända på grund av den djupa staten.

Fotnot: Eren Keskin är vice ordförande i människorättsorganisationen İHD och en av Turkiets mest kända advokater. År 1995 fängslades hon och adopterades av Amnesty International som samvetsfånge. Hon har bland annat belyst sexuellt våld från turkiska säkerhetsstyrkor.

Bitte Hammargren
bitte.hammargren@gmail.com

Förklaringar och partier

Djupa staten

Höga officerare och ämbetsmän som anser sig stå över valda instanser som parlamentet.

AKP
Rättvise- och utvecklingspartiet
Har under Recep Tayyip Erdoğans ledning styrt sedan år 2002. Beskrivs som konservativt och moderat islamistiskt. Fick 41 procent vid valet i juni 2015 och ökade i november till 49,5 procent. Premiärminister Ahmet Davutolu sitter kvar.

CHP
Republikanska folkpartiet
Turkiets äldsta parti, bildat år 1919. Partiet beskrivs som kemalistiskt, det vill säga att de vill bevara Kemal Atatürks idéer om ett sekulärt Turkiet och socialdemokratiskt. Partiet hade en ledande ställning under många år men har de senaste decennierna varit i opposition med cirka 25 procent av rösterna. Ledare är Kemal Kılıçdarolu.

MHP
Nationalistiskt parti
Bildat 1969, beskrivs som kemalistiskt och ultrahöger som tidigare hade egen milis. Under senare år har partiet tonat ned sin aggressiva nationalism vilket gett ökat väljarstöd. Partiet fick 16 procent vid valet i juni men backade till 12 procent i november. Partiledare är Devlet Bahçeli.

HDP Folkets demokratiska parti
Leds av Selahattin Demirtaş and Figen Yüksekdağ. Partiet bildades år 2012 och fick 13 procent vid valet i juni 2015. Stöds av många kurder men vann också turkiska vänsterröster. I nyvalet den 1 november 2015 gick partiet tillbaka men klarade spärren på tio procent.

PKK
Kurdistans arbetarparti
Inledde år 1984 ett uppror för ett självständigt Kurdistan. Grundaren, Abdullah Öcalan, är fängslad sedan 1999 då han fördes bort i Kenya. Marxism-leninismen har nu ersatts av ”demokratisk konfederalism” och partiet kräver numera självstyre. PKK har militära baser i norra Irak. I norra Syrien styr PKK:s syskonparti PYD över självstyrande kantoner kallade Rojava.

YDG-H
Patriotiska revolutionära ungdomsrörelsen
Består av unga PKK-sympatisörer i städer i sydöstra Turkiet.

Foto: Lotta Lundin

BAKGRUND: Skärpt konflikt i Turkiet

Sedan sommaren 2015 har konflikten i Turkiet trappats upp. Vapenvilan mellan PKK och regeringen har brutits och delar av sydöstra Turkiet beskrivs nu som krigszoner där strider utkämpas mellan kurdisk stadsgerilla och säkerhetsstyrkor. Den turkiska regeringens mardröm är en sammanhängande kurdisk stat. Huvudfienden i regionen är PKK, som inledde ett uppror i Turkiet 1984 för ett självständigt Kurdistan och PKK:s syriska syskonparti PYD som har utropat Rojava, ett självstyrande område i norra Syrien. PYD:s milis YPG har med stöd av USA haft stora militära framgångar.

Attentaten
20 juli 2015
33 personer dödas av en bomb när socialistiska ESP håller presskonferens i Suruç om stöd till Kobane i norra Syrien. IS tar på sig skulden.

10 oktober 2015
Två bomber exploderar i Ankara vid en fredsdemonstration organiserad av HDP och fackföreningar. 102 personer dödas. Oklart vem som var skyldig.

12 januari 2016
Tolv turister, elva tyskar och en peruan, dödas vid en självmordsbombning vid turistmålet Sultanahmet-torget i Istanbul. IS utpekas.

17 februari 2016
28 personer dödas när en bilbomb exploderar i centrala Ankara. Målet är militärer. TAK, Kurdistans frihetsfalkar, tar på sig skulden. Turkiska regeringen vidhåller att YPG och PKK var skyldiga.

Högt spel i Turkiet

KRIGET. Vissa städer i sydöstra Turkiet har varit under utegångsförbud sedan i december och den 21 januari varnade Amnesty för att upp till 200 000 människor nu var i fara och utsattes för något som kan liknas vid kollektiv bestraffning genom att tillgång till vatten, el och mat stryps. Det finns lite insyn i vad som händer i dessa områden. Det uppskattas att tiotusentals människor nu flyr stridsområden. Den 14 februari uppgav den turkiska armén att ”659 PKK-terrorister” hade dödats i staden Cizre där utegångsförbud infördes 11 december.

YTTRANDEFRIHETEN. Redan före den senaste upptrappningen av konflikten var journalister i Turkiet föremål för fängslanden och åtal. Vid årsskiftet fanns 14 journalister i fängelse eller häkte. Efter bombattacken i Ankara den 17 februari krävde företrädare inom AKP att tidningar och TV-stationer som betraktas som ”terroristmedier” ska stängas. Den 21 februari frigav PKK tre journalister från statliga nyhetsbyrån Anadolu som kidnappats två dagar tidigare.

OMVÄRLDEN. Sedan Turkiet den 24 november 2015 sköt ner ett ryskt stridsplan vid gränsen till Syrien har förhållandet till Ryssland drastiskt försämrats. Förhållandet till USA är också på väg att bli mer kylslaget. När USA:s sändebud Brett McGurk i början av februari besökte Kobane i norra Syrien reagerade Turkiets president Erdoğan med en ilsken fråga till USA: ”Hur kan vi lita på er? Är jag er partner eller är det terroristerna i Kobane?”
Även sedan Turkiet pekat ut YPG, den kurdiska milisen i norra Syrien, som inblandade i attentatet i Ankara den 17 februari, har USA vidhållit att de inte ser YPG som terrorister.

Ulf B Andersson

reportage | 2016-04-03
Av: Bitte Hammargren
Även publicerad i AmnestyPress #1/2016