Trots framsteg – rädsla och diskriminering drabbar hbtq-personer i Albanien

Det tidigare slutna Albanien har de senaste tio åren varit på god väg mot ett efterlängtat EU-medlemskap. Det har genomförts omfattande reformer för att stärka demokratin och ge rättigheter till utsatta grupper. Men hbtq-aktivister vittnar om diskriminering och rädsla och allt fler söker asyl i andra länder.

Xheni Karaj kom ut i ett albanskt TV-program. Foto: Christin Sandberg

Xheni Karaj är en av de mest framträdande hbtq-aktivisterna i Albanien, som anses vara ett av Europas mest homofoba länder. När hon kom ut som lesbisk gjorde hon det på bästa sändningstid inför en hel nation. Sedan dess har hon sett ett ansvar i att ge röst åt Albaniens alla hbtq-personer. Men trots organisering och politisk aktivism lever de flesta hbtq-personer gömda eller i samhällets marginaler.

Det var år 2012 och Xheni (uttalas Jenni) Karaj och hennes hbtq-vänner planerade Albaniens första Pride någonsin. Att huvudstaden Tirana skulle få sin första Pride hade skapat uppståndelse i media, och en av Karajs vänner, journalisten och gay-aktivisten Kristi Pinderi hade bjudits in att sitta i panelen i ett av landets stora politiska debattprogram.

– Men vilka människor pratar vi om? De finns ju inte, ingen känner någon som är homosexuell, sade en av deltagarna i programmet.

När en politiker i panelen följde upp med att säga att om hans son kom ut som homosexuell skulle han skjuta honom med ett skott i huvudet, kunde inte Xheni Karaj, som satt i publiken, hålla tyst.

– Jag bad om mikrofonen. När jag hade den i handen och ljus och kameror riktades mot mig, tänkte jag ”oh nej, vad har jag gjort”, säger hon.

Men då fanns ingen återvändo.

– Du undrar var vi är? Vi gömmer oss, på grund av allt hat och våld som finns mot oss, och som du precis själv uttryckte, sade hon riktad till politikern, men samtidigt också rakt ut till hela det albanska folket.

Där och då blev hon landets första och enda offentliga lesbiska person.

Pride i Albaniens huvudstad Tirana. Foto: Loreta Cuka

Telefonmeddelanden haglade in: ”Wow, vad har du gjort? Vad kommer hända med dig nu? Hennes pappa hade skickat ett meddelande där det stod: ”Du har begått ditt livs största misstag.” Xheni Karaj åkte inte hem den kvällen eftersom hon inte ville möta sina förtvivlade föräldrar.

– Här lever du för den lokala samhällsgemenskapen och det är väldigt viktigt vad andra tycker och tänker om dig och din familj, så jag visste vilken skada jag hade orsakat min familj, säger hon.

Nästa dag gick hon till jobbet på darrande ben.

– Jag var säker på att jag skulle få sparken.

Men istället möttes hon av många handslag och uppmuntrande ord från kollegor som tyckte att hon var modig. Även chefen gav sitt fulla stöd.

Däremot förändrades vardagen på ett dramatiskt sätt.

– Jag blev igenkänd överallt. Folk stirrade, skrek och pekade på mig: ”Kolla på den lesbiska tjejen. Hon som var på TV.” Det kommer jag aldrig att glömma.

Över en natt hade hon blivit talesperson för den albanska hbtq-communityn.

Idag är hon ansvarig för den ideella organisationen Aleanca Lgbt i Tirana, som hon även var med och startade.

Det som för tio år sedan hade börjat med hemliga träffar i slutna rum och nattliga aktioner, såsom att klistra upp flyers och måla regnbågsfärger på offentliga byggnader i Tirana, hade förvandlats till en fulltidssysselsättning.

I dag går hennes jobb ut på att organisera och stötta hbtq-aktivister och driva politiskt och rättsligt påverkansarbete till skydd för hbtq-personers rättigheter.

Vasilika Hysi från regeringspartiet Socialistiska partiet och biträdande talman i parlamentet. Foto: Christin Sandberg

Vasilika Hysi från regeringspartiet Socialistiska partiet och med bakgrund i det som tidigare hette Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter (idag Civil Rights Defenders), är en av de mest pådrivande politikerna i hbtq-frågor. Hon är nöjd med många av de lagar som har antagits de senaste åren. Detta som del av reformerna inför ett EU-medlemskap.

– Vi har antagit en antidiskrimineringslag, en lag som förbjuder barnaga och en som skyddar kvinnor mot våld i hemmet, säger hon men påpekar samtidigt att lagarna är en sak och tillämpningen en annan.

Xheni Karaj instämmer.

– Vi har fått en del fantastiska lagar som en del av EU-reformpaketet, men de omsätts inte i praktiken. I själva verket är det ett stort gap mellan den rättsliga utvecklingen och verkligheten ute i samhället för hbtq-personer, säger hon.

Hon ser en risk för att situationen till och med förvärras:

– På pappret och utåt mot internationella aktörer ser det ut som att situationen har förbättrats och att Albanien är ett säkert land för hbtq-personer. Men så är det inte.

– Det enda som skulle kunna leda till verklig förändring är om premiärministern gör ett tydligt utspel till skydd för våra rättigheter, säger Xheni Karaj.

Altin Hazizaj är generaldirektör och medgrundare till Barnrättscentrum i Albanien och hbtq-aktivist. Foto: Christin Sandberg

Altin Hazizaj, generalsekreterare på barnrättsorganisationen CRCA och hbtq-organisationen Pink Embassy i Tirana, säger att det stora problemet i Albanien är att folk inte vågar komma ut som lesbisk eller bög.

– Familjetraditionen är så stark och den vanligaste jargongen är att gay-personer är sjuka, säger han.

Altin Hazizaj berättar att de förra året genomförde en lärarenkät om hbtq-frågor. Den sista frågan löd: Om din son/dotter kom ut som hbtq-person, skulle du då stötta hen? 70 procent av lärarna svarade nej.

– Vi försöker arbeta mot samhällsinstitutionerna, så att de inte diskriminerar. Att förändra attityder i samhället i stort tar tid, säger han.

Xheni Karaj beskriver sig själv som privilegierad. Hon är född i en medelklassfamilj i Tirana och har både en universitetsutbildning och arbete.

Det är en situation de flesta hbtq-personer i Albanien bara kan drömma om.

Livia Zotrija, Kristi Pinderi, Xheni Karaj och ErJon Tela under en insamlingsgala till förmån för hbtq-rättigheter. Foto: Privat

Socialarbetaren Juni Plaku som arbetar på hbtq-centret Aleanca Lgbt, berättar att de flesta som söker sig till dem mår mycket dåligt.

– Många har kastats ut hemifrån och förskjutits av sina familjer när de har kommit ut som lesbiska, säger hon.

Hon berättar att många även har hoppat av skolan på grund av mobbning, vilket försvårar jobbsökandet.

– Hon beskriver också hur hbtq- och transpersoner diskrimineras när de letar bostad.

– Vi har under tre års tid haft kontakt med en transperson som letar bostad. Vi har försökt hjälpa till, men hon bor fortfarande på gatan, säger Juni Plaku.

Den psykiska ohälsan är också utbredd bland de hbtq-personer som personalen på Aleanca kommer i kontakt med.

– Många som kommer hit mår jättedåligt och har självmordstankar, det liksom ingår i paketet av att leva ett dubbelliv som hetero och lesbisk, säger Xheni Karaj.

Hon är besviken på det bristande politiska stödet.

– Allt arbete ligger i händerna på ideella organisationer.

Xheni Karaj och Kristi Pinderi under utbildning av poliser. Foto: Privat

Det finns ett skyddat boende för hemlösa hbtq-personer i Tirana. Det är en dyr verksamhet.

– Vi har under flera år försökt få statligt bidrag, men bara fått tomma löften. Nästa år kommer vi bli tvungna att stänga, säger Xheni Karaj.

Hon beskriver situationen för hbtq-personer som att den sitter fast. Det sker inga framsteg. Tvärtom är hon oroad för att så många väljer att lämna landet.

– Allt fler hbtq- och transpersoner har sökt asyl i andra länder de senaste två åren. De har helt enkelt gett upp hoppet om en framtid här, säger Xheni Karaj.

En av dem som har lämnat landet är Kristi Pinderi, killen som attackerades i TV-panelen den dagen Xheni Karaj kom ut i direktsändning.

Xheni Karaj och Kristi Pinderi var ett oskiljaktigt radarpar i den gryende kampen för hbtq-rättigheter i Albanien.

Kristi Pinderi beskriver hur de till en början satsade allt på att bygga en gemenskap – en hbtq-community för att sedan gå ut i media och på gatorna i Pride.

– Vi använde alla medel som stod till buds, särskilt internationella aktörer i landet och det faktum att Albanien önskade gå med i EU. Vi lyckades till och med få alla politiska partier att ta ställning för hbtq-frågor inför valet 2013, säger han. Hbtq-frågorna gick från att ha varit marginaliserade till att bli mainstream och våra behov och bekymmer kom att bli en del av berättandet.

Han är stolt över vad han, Xheni Karaj och de andra lyckades åstadkomma. Men situationen runt omkring fortsatte att vara osäker och pressad. De kände sig inte säkra.

Att vara öppet gay, ha en öppen samkönad relation och dessutom vara aktivister i Albanien gjorde Kristi och hans livspartner till ett mål för hat och hot om våld.

Till slut blev det ohållbart och de lämnade.

Xheni Karaj och Kristi Pinderi i Pridetåget i Tirana år 2017. Foto: Loreta Cuka

I dag lever Kristi Pinderi och hans partner i politisk exil i Kanada. De har båda fått status som politiska flyktingar.

Kristi Pinderi fortsätter dock följa utvecklingen i hemlandet och konstaterar att efter några år då Albanien gick i rätt riktning går det nu bakåt.

– Det demokratiska utrymmet och möjligheterna krymper, korruptionen är värre än någonsin och medier är i princip helt kontrollerade av regeringen, säger han.

Altin Hazizaj är inne på samma linje och beskriver stämningen i landet, som just nu befinner sig mitt i en politisk kris, som fylld av en ständigt malande oro och rädsla.

– Ibland invaggas man i tron att man kan säga vad som helst, men det kan ändras nästa dag. Du vet aldrig riktigt vad som ska hända, säger han.

Så vad tänker Xheni Karaj om det?

– Jag hade antagligen också lämnat landet, om jag inte hade haft det här som jag älskar, säger hon och tittar sig omkring i det lilla kontorsrummet utan fönster i Aleancas lokaler på en bakgård i centrala Tirana.

Den aktivism som en gång började för att de själva skulle få upprättelse för de mörka åren innan de vågade komma ut, förvandlades till ett livskall att föra ut de röster som folk annars aldrig hör.

– Vem ska berätta om hur hbtq-personer har det i Albanien? Vem ska berätta deras historier som tystats så länge. Det är dags att skrika ut dem, säger Xheni Karaj.

Vad drömmer du om?

– Frihet och jämlikhet för alla som inte har det.

Christin Sandberg
[email protected]

Läs också

Kvinnorättsförsvarares vardag: Hat, hot och mordförsök (Amnesty Press 8 december 2014)