Ales Bialiatski om Belarus: ”Så här illa har det inte varit sedan Stalintiden”

Under hela sitt vuxna liv har Right Livelihood-pristagaren Ales Bialiatski stått upp för de mänskliga rättigheterna i Belarus. För Amnesty Press berättar han om såväl krisläget i landet som drivkraften bakom sitt engagemang.

Reportage | 2020-11-25
Av: Vera Häggblom
Även publicerad i AmnestyPress #4/2020
Ales Bialiatski med sin fru Natalia Pinchuk under en demonstration i Minsk den 13 september 2020. Ales Bialiatski får Right Livelihood-priset "för sin beslutsamma kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i Belarus".

Ales Bialiatski med sin fru Natalia Pinchuk under en demonstration i Minsk den 13 september 2020. Ales Bialiatski får Right Livelihood-priset "för sin beslutsamma kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i Belarus". Foto: HRC Viasna

– Jag vill sända ut en nödsignal, för hos oss pågår en humanitär och rättslig katastrof. Repressionen mot aktivister och demonstranter är massiv. Vi befinner oss vid en kritisk punkt och det belarusiska folket behöver internationellt stöd och solidaritet i den här situationen, säger Ales Bialiatski.

Sedan presidentvalet den 9 augusti då Aleksandr Lukasjenko – som styrt Belarus sedan 1994 – utropade sig själv till segrare med ett påstått stöd från omkring 80 procent av väljarna, har demonstranter varje söndag gått ut på gatorna i protest mot valfusket. Svaret från Lukasjenkos säkerhetsstyrkor har varit skoningslöst – tusentals demonstranter har gripits, och vittnesmålen om våld, tortyr och misshandel har duggat tätt.

Under sina decennier som aktiv människorättsförsvarare i landet som brukar kallas ”Europas sista diktatur” har Ales Bialiatski sett mycket. Men för att beskriva situationen idag söker han sig till referenser längre bak i tiden:

– Så här illa har det inte varit sedan Stalintiden. Regimen håller sig uppe med hjälp av förtryck, batonger och vapen. Och det är helt ogrundat för protesterna är helt fredliga.

Inrikesoldater rycker fram i Minsk 6 september. Skåpbilar med svarta rutor och utan registreringsskyltar har använts för att föra bort demonstranter.

Inrikesoldater rycker fram i Minsk 6 september. Skåpbilar med svarta rutor och utan registreringsskyltar har använts för att föra bort demonstranter. Foto: Homoatrox/Wikimedia

I en rapport från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) den 5 november konstateras att människorättskränkningarna varit ”massiva, systematiska och bevisade utom allt tvivel” och att det är ”särskilt oroande att de väldokumenterade fallen av tortyr och misshandel under säkerhetsstyrkornas tillslag mot politiskt oliktänkande ännu inte lett till att någon hållits ansvarig”. I rapporten uppmanas också till nyval.

Det är inte första gången belarusierna protesterar mot valfusk: såväl 2006 som 2010 hölls stora demonstrationer mot Lukasjenko. Ales Bialiatski ser dock flera anledningar till att demonstrationerna blivit så pass omfattande och långvariga den här gången. En faktor menar han är den pågående coronapandemin, vilken gjorde att människor som i vanliga fall jobbar utomlands var hemma under valet, samtidigt som folk inte kunde åka iväg på semester.

– I vanliga fall är Minsk en tom stad på sommaren, men det här året blev det annorlunda, säger Ales Bialiatski, som dagen för den digitala intervjun är förkyld och håller sig i hemmet.

Protestmöte i huvudstaden Minsk den 16 augusti.

Protestmöte i huvudstaden Minsk den 16 augusti. Foto: Максим Шикунец/Wikimedia

En annan orsak till de stora protesterna är enligt Bialiatski bristen på ekonomisk utveckling i landet det senaste decenniet, vilket även har fått många ur den äldre generationen – som traditionellt har stöttat Lukasjenko – att vända sig från honom:

– Och bland ungdomarna har han i princip inget stöd alls. Dessutom har sociala medier använts väldigt mycket, samtidigt som belarusiska journalister som bor utomlands kan sända in. Så alternativ information till de statliga medierna har funnits. Det som stärker massprotesterna ännu mer är också det övervåld som används mot demonstranterna.

Ales Bialiatski delar Right Livelihood-priset med Vjasna (Vjasna betyder vår på belarusiska), den Minskbaserade organisation han grundade 1996. Under protesterna har man bland annat dokumenterat människorättskränkningar, gett stöd till dem som blivit gripna under demonstrationerna och tagit fram analyser.

– Omfattningen av repressionen är så pass stor att vi känner att vi inte riktigt räcker till. Vi kan inte hjälpa alla som vi skulle vilja hjälpa. Vi gör vad vi kan, men långt ifrån allt som skulle behöva göras, vilket är en jobbig känsla, säger Ales Bialiatski.

 Marfa Rabkova, som samordnar Vjasnas nätverk av volontärer, greps den 17 september.

Marfa Rabkova, som samordnar Vjasnas nätverk av volontärer, greps den 17 september. Foto: HRC Viasna

Flera av Vjasnas egna medlemmar har också drabbats hårt, bland annat Marfa Rabkova, samordnare för Vjasnas volontärnätverk, som greps den 17 september. Hon anklagas enligt artikel 293(3) i strafflagen för ”träning eller annan förberedelse av personer att delta i upplopp, eller finansiering av sådana aktiviteter”. Skulle hon dömas för brottet riskerar hon fängelse i upp till tre år. Amnesty betraktar henne som samvetsfånge.

– Det finns inga bevis mot Marfa Rabkova, hon frihetsberövades för att skrämma människorättsförsvarare och för att stoppa hjälp till politiska fångar. Det hon sysslade med innan hon blev gripen var nämligen att organisera matförsändelser till politiska fångar, säger Ales Bialiatski.

Ales Bialiatski har själv erfarenhet av att vara inlåst. Under 1 052 dagar mellan 2011-2014 satt han fängslad, dömd för påstådda skattebrott vid en politiskt motiverad rättegång. I fängelset utsattes han för ett specialarrangemang där medfångarna inte tilläts att kommunicera med honom.

– Det första året i fängelse är värst, sedan vänjer man sig, konstaterar han.

Trots fängelsevistelsen är han inte rädd för att hamna bakom galler igen:

– Men visst finns det en risk att det blir så.

Inrikessoldater i Minsk 30 augusti.

Inrikessoldater i Minsk 30 augusti. Foto: Homoatrox/Wikimedia

Vid sidan om arbetet för Vjasna sitter Ales Bialiatski även med i det samordningsråd som bildades i augusti 2020 av belarusiska oppositionspolitiker och civilsamhällesföreträdare i syfte att underlätta ett fredligt maktskifte i landet. För att landet ska kunna ta sig ur den nuvarande situationen vill Ales Bialiatski se rundabordssamtal med företrädare för såväl makten som det övriga samhället.

– Men jag ser inga närliggande steg som skulle kunna leda till en lösning av den här krisen, för makten går inte med på några förhandlingar och folket kan inte längre tåla den här makten.

Han påminner också om att Sverige blir ordförandeland för OSSE 2021 och vill se aktiva politiska åtgärder framöver.

– Sverige bör använda plattformen ordförandeskapet ger till att få till överläggningar mellan den illegitima makten och företrädare för det demokratiska samhället. Det kan man se som ett uppdrag för Sverige nästa år.

 President Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenko vid ett möte 2015.

President Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenko vid ett möte 2015. Foto: Kremlin/Wikimedia

Även riktade ekonomiska sanktioner mot kretsen kring Lukasjenko ser Ales Bialiatski som potentiellt effektivt. Samma dag som intervjun genomförs, den 6 november, förs också Aleksandr Lukasjenko och 14 andra medlemmar av de belarusiska myndigheterna upp på EU:s sanktionslista, som nu omfattar 59 personer.

När den här intervjun görs sitter Lukasjenko kvar vid makten. Tror du att han kommer att sitta kvar som president vid nyår?

– Erfarenheten från våra grannländer visar att det är svårt att spå tidsramarna för kampen mot totalitarismen, svarar han. Jag är helt säker på att Lukasjenko kommer att få gå, men när det kommer ske är svårt att säga. Om han inte hade varit understödd av Putinregimen hade han fått gå för länge sedan.

 Anhängare till president Lukasjenko samlas 20 september.

Anhängare till president Lukasjenko samlas 20 september. Foto: Homoatrox/Wikimedia

Om oppositionens presidentkandidat Svetlana Tichanovskaja, som gick in i politiken efter att hennes make, bloggaren Sergej Tichanovskij hindrades att ställa upp i presidentvalet, har Ales Bialiatski bara gott att säga:

– Hon har inte begått några misstag och jag hoppas verkligen att Tichanovskaja blir president. Vi är redo att ta emot en kvinna som ledare!

Trots svårigheterna och repressionen har Bialiatski inte svårt att hitta kraften som krävs för att fortsätta kämpa för en demokratisk utveckling i landet, något han gjort sedan mitten av 1980-talet.

– Jag har alltid varit motiverad till att verka för en demokratisk förändring i Belarus och än så länge är den motivationen kvar.

”Det pågår en inre revolution där medborgarna verkligen börjar tänka på saker de tidigare inte tänkte på, där de uttrycker och står upp för sina ståndpunkter. Detta är något vi som människorättsorganisation har arbetat för under 25 år” säger Ales Bialiatski.

”Det pågår en inre revolution där medborgarna verkligen börjar tänka på saker de tidigare inte tänkte på, där de uttrycker och står upp för sina ståndpunkter. Detta är något vi som människorättsorganisation har arbetat för under 25 år” säger Ales Bialiatski. Foto: HRC Viasna

Alla volontärer som har anslutit sig till Vjasna för att hjälpa till bidrar också starkt till att hålla motivationen uppe.

– När jag ser de hundratals volontärerna blir jag glad, för jag ser att de inte kommer för karriären eller pengarna, utan för att hjälpa sitt land och bidra till en förändring av samhället. Det är de här principerna jag har arbetat för i alla dessa år och fortfarande jobbar för.

Att lämna landet och gå i exil är inte heller ett alternativ för Ales Bialiatski, som beskriver framväxten av det civilsamhälle som makten har försökt att motverka under alla år:

– Det pågår en inre revolution där medborgarna verkligen börjar tänka på saker de tidigare inte tänkte på, där de uttrycker och står upp för sina ståndpunkter. Detta är något vi som människorättsorganisation har arbetat för under 25 år. Vi befinner oss i självaste epicentrumet av vår historia. Då kan man inte gå någonstans!

Vera Häggblom
vera.haggblom@gmail.com

Fotnot: En något kortare version publiceras i Amnesty Press nummer 4/2020, som utkommer 4 december.

Prisutdelning och digitala seminarier

Följ prisutdelning digitalt från Right Livelihood Foundation 3 december.

Ales Bialiatski medverkar i webbinarium den 2 december.

Författarkampanj

Europas författare visar sin solidaritet med det belarusiska folket när Videokampanjen #freewordsbelarus lanseras den 26 november.

Över 1 000 gripna på en dag

Två dagar efter intervjun kom rapporter om över 1 000 gripanden söndag 8 november. Marie Struthers, Amnesty Internationals chef för östra Europa och Centralasien, konstaterade att ”människorättskrisen i Belarus tagits till en ny nivå”.

Söndag 22 november greps enligt Vjasna minst 350 personer i huvudstaden Minsk och i många andra städer när tiotusentals personer fortsatte demonstrera i en ”marsch mot fascism”. Det var den 15:e söndagen i rad som demonstrationer arrangerades. I Minsk organiserades protesterna på runt 30 platser i staden för att göra det svårare för polisen att ingripa.

Antalet deltagare i protesterna 22 november beskrevs som bland de största sedan protesterna började i augusti.
Måndag den 23 november arrangerades för åttonde veckan ”Vishetens marsch” där tusentals pensionärer deltog och ropade ”Frihet åt politiska fångar” och ”Mördare” till kravallpoliserna. Mindre sammanstötningar rapporterades och minst sex pensionärer greps.

Totalt beräknas minst 30 000 personer sedan i augusti ha gripits under protesterna Sju personer rapporteras ha dödats. Därtill kommer tiotals personer som är försvunna.

Hockey-VM ifrågasätts

Raman Bandarenka blev ihjälslagen.

Raman Bandarenka blev ihjälslagen. Foto: Sociala medier

Den 20 november deltog tusentals människor vid begravningen i Minsk av konstnären och regimkritikern Raman Bandarenka.

På kvällen den 11 november kom okända svartklädda män till gården i hans bostadshus och började ta bort vit-röd-vita band (symbol för den flagga oppositionen använder) som dekorerade uteplatsen. Raman Bandarenka gick ner på gården och blev då svårt misshandlad med sparkar och slag. Angriparna förde bort Bandarenka och nästa dag återfanns han på ett sjukhus i koma.

Han dödförklarades senare på dagen.Raman Bandarenkas sista digitala meddelande den 11 november var ”Jag går ut”. Det har sedan blivit ett slagord vid demonstrationerna i Belarus.

President Lukasjenko är stor hockeyfantast och här har han pucken under en match mot Mogilev Oblast.

President Lukasjenko är stor hockeyfantast och här har han pucken under en match mot Mogilev Oblast. Foto: President of the Republic of Belarus

Mellan 21 maj och 6 juni nästa år ska hockey-VM för herrar spelas i ett delat värdskap mellan Belarus och Lettland.

Sedan det framkommit uppgifter om att Dmitrij Baskov, ordförande i Belarus hockeyförbund, var närvarande vid dödsmisshandeln av Bandarenka har kraven ökat för att turneringen måste flyttas från Belarus. Den 21 november rapporterade flera idrottstidningar att det finns planer på att flytta hockey-VM till Ryssland, medan Lettland kvarstår som arrangör.

Läs också
Belarus: Peaceful protester held by police after beating dies in hospital (Amnesty International 13 november 2020 om Raman Bandarenkas död)

Belarus: Whistle-blower doctor and journalist who exposed disinformation both prosecuted (Amnesty 24 november 2020 om gripandet av läkaren Artsyom Sarokin och journalisten Katsyaryna Barysevich).

Fakta: Right Livelihood-priset

  • Right Livelihood-priset, också känt som det ”Alternativa Nobelpriset”, grundades 1980 med syfte att ”främja en rättvis, hållbar och fredlig värld för alla”.
  • Hittills har 182 pristagare från 72 länder mottagit priset.
  • Prispengarna, 1 miljon kronor per pristagare år 2020, går till pristagarnas pågående arbete, inte till personligt bruk. Oftast delas priset mellan fyra mottagare.
  • I vanliga fall kommer pristagarna till Stockholm för prisutdelningen. På grund av den pågående pandemin sker istället årets utdelning under en digital direktsändning den 3 december.

  • Ales Bialiatski och Vjasna delar Right Livelihood-priset 2020 med tre andra pristagare: den fängslade iranska människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh, medborgarrättsjuristen Bryan Stevenson från USA och urfolks- och miljöaktivisten Lottie Cunningham Wren från Nicaragua.

Källa: Right Livelihood-stiftelsen

Ales Bialiatski och Vjasna delar Right Livelihood-priset 2020 med tre andra pristagare: den fängslade iranska människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh, medborgarrättsjuristen Bryan Stevenson från USA och urfolks- och miljöaktivisten Lottie Cunningham Wren från Nicaragua.

Ales Bialiatski och Vjasna delar Right Livelihood-priset 2020 med tre andra pristagare: den fängslade iranska människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh, medborgarrättsjuristen Bryan Stevenson från USA och urfolks- och miljöaktivisten Lottie Cunningham Wren från Nicaragua. Foto: HRC Viasna

Fakta/ Ales Bialiatski

Född: Den 25 september 1962 i Karelen, dagens Ryssland.

Familj: Gift med Natalia Pinchuk sedan 1987. Har en son.

Utbildning: Examen från historiska och filologiska fakulteten vid Homels statliga universitet 1984. 1989 tog han doktorsexamen vid Literature Institute of the Academy of Sciences i Minsk.

Karriär: Ales Bialiatski har varit en aktiv försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter sedan mitten av 1980-talet, först i Sovjetrepubliken Belarus, sedan i det självständiga landet Belarus. Var medlem av Belarusian Popular Front (BPF), en politisk och social rörelse som förespråkade ett demokratiskt och självständigt Belarus efter Sovjetunionens upplösning. Vice ordförande för BPF 1999-2001. 1996 grundade Ales Bialiatski människorättscentret Vjasna och har sedan dess varit organisationens ordförande. Han har även varit direktör för ett litteraturmuseum i Minsk.

Utmärkelser (i urval):
Homo Homini-priset (2005) Per Anger-priset (2006)
Petra Kelly-priset (2012)
Hedersmedborgare i Paris (2012)
Václav Havel-priset (2013)
Civil Rights Defender of the Year (2014)
Right Livelihood Award (2020)
Ales Bialiatski har även nominerats till Nobels fredspris fem gånger.

Källa: Wikipedia och Right Livelihood-stiftelsen

Flaggorna

Den officiella flaggan i Belarus.

Den officiella flaggan i Belarus. Foto: Wikimedia

När president Lukasjenkos anhängare samlas använder de en röd-grön flagga som är landets officiella flagga. Oppositionen använder en röd-vit flagga som introducerades i den kortlivade folkrepubliken 1918 och som återkom 1991 vid Sovjets upplösning. Lukasjenko genomförde 1995 en folkomröstning där en modifierad flaggvariant från Sovjettiden vann och används idag.

Kortfakta

Belarus (tidigare Vitryssland)
Huvudstad: Minsk
Politik: 25 mars 1918 utropades en folkrepublik i Belarus. Strider fortsatte mellan polska, litauiska, tyska och ryska arméer. Västra delen av Belarus hamnade under Polen medan resterande del blev en sovjetrepublik som 1922 deltog i bildandet av Sovjetunionen. Den tyska ockupationen 1941-1944 drabbade landet svårt. Den vitryska sovjetrepubliken var 1945 en av de 51 stater som bildade FN. Vid Sovjets upplösning 1991 blev landet självständigt igen. 1994 vann Aleksandr Lukasjenko valet och har styrt sedan dess.

Yta: 207 595 km2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 9,4 miljoner.

Självständighet och exilregering – folkrepublikens långa historia

Den 9 mars 1918 utropades den vitryska folkrepubliken (BNR) i Minsk. Första världskriget pågick fortfarande men den 3 mars 1918 hade den nya bolsjevikregeringen i Moskva slutit fred med Centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern, Osmanska riket och Bulgarien) i Brest-Litovsk, en stad som idag ligger i Belarus nära gränsen till Polen. Redan i december 1917 hade vapenvila inträtt mellan Ryssland och dess fiender.

Folkrepubliken Belarus första regering 1918.

Folkrepubliken Belarus första regering 1918. Foto: Okänd/Wikimedia

När Ryssland därmed drog sig ur kriget fick det stora konsekvenser då Finland, Estland, Lettland och Litauen kunde utropa självständighet. Bolsjevikregeringen avstod också från krav på Ukraina och större delen av Belarus och självständighet utropades i dessa båda länder. Det tyska inflytandet i de tidigare ryska områdena ökade samtidigt snabbt.

100-årsdagen av sovjetrepubliken i Belarus 1919 firades med frimärke 2019.

100-årsdagen av sovjetrepubliken i Belarus 1919 firades med frimärke 2019. Foto: Post of Belarus/Wikimedia

Folkrepubliken i Belarus existerade i ett område som fortfarande militärt kontrollerades av den tyska armén och när Första världskriget var över den 11 november 1918 inleddes i december 1918 en tysk reträtt. Röda armén ryckte nu in i Belarus och en socialistisk sovjetrepublik utropades i Belarus den 1 januari 1919.

”Befrielsen av broderfolken i västra Ukraina och västra Belarus den 17 september 1939”. Sovjetiska frimärken från 1940.

”Befrielsen av broderfolken i västra Ukraina och västra Belarus den 17 september 1939”. Sovjetiska frimärken från 1940. Foto: Post of USSR/Wikimedia

Folkrepublikens regering lämnade Minsk och gick i exil i Litauen. Röda armén fortsatte in i Litauen och den 17 februari 1919 utropades Litbel, en gemensam sovjetrepublik för Litauen och Belarus. Denna blev dock kortlivad när polska armén gick till offensiv och intog Vilnius och Minsk. Röda armén gick till motoffensiv men vid slaget om Warszawa i augusti 1920 lyckades den polska armén slå tillbaka angreppet.

Under 1920 slöt Litauen och Sovjet fred och i Riga ingicks i mars 1921 ett fredsavtal mellan Sovjet och Polen som fastställde gränserna i öster. Polen fick stora områden från Ukraina och Belarus. 1922 bildades Sovjetunionen av sovjetrepublikerna i Belarus, Ryssland, Transkaukasien och Ukraina.

Den 17 september 1939 tågade den sovjetiska armén in i områdena som hade förlorats 1921. I avtalet mellan den sovjetiske utrikesministern Molotov och den tyske utrikesministern Ribbentrop från den 23 augusti 1939 fanns ett hemligt tilläggsprotokoll där Nazityskland och Sovjetunionen delade Östeuropa och nu delades Polen.

Tyska och sovjetiska styrkor möttes den 22 september 1939 i Brest-Litovsk i det ockuperade östra Polen. Staden överlämnades sedan till den sovjetiska armén.

Tyska och sovjetiska styrkor möttes den 22 september 1939 i Brest-Litovsk i det ockuperade östra Polen. Staden överlämnades sedan till den sovjetiska armén. Foto: Bundesarchiv/Wikimedia

När Tyskland i juni 1941 anföll Sovjetunionen intog tyskarna snabbt Belarus. Folkrepublikens exilregering stödde inte det Vitryska centralrådet som fungerade som en lokal marionettregim åt Nazityskland.

När FN bildades 1945 var både Sovjetunionen, Ukraina och Belarus bland de 51 stater som bildade världsorganisationen.

Den regering som 1918 utropade självständighet finns fortfarande kvar och brukar betecknas som världens äldsta exilregering.

Idag har regeringen sitt säte i Toronto i Kanada. /Ulf B Andersson


Läs mer om Belarus (Vitryssland) från Amnesty Press

Belarus: Aktivister vill minnas de mördade och glömda (5 maj 2020)

Belarusdagarna: Förtrycket av oppositionella går i vågor (22 mars 2018)

Belarusdagarna: Största protesterna på många år – ”Människor är inte lika rädda nu” (2 april 2017)

”Att vara journalist i Belarus är att vara medborgarrättsaktivist” (25 oktober 2016)

PRIDE2016: Den hårda verkligheten för hbtq-personer i Ryssland och Vitryssland (30 juli 2016)

Belarusdagarna: ”Tappa inte fokus på Vitryssland” (21 april 2016)

Belarusdagarna: "Lukasjenkoregimen håller på att bli rumsren" (8 april 2015)

Ales Bialiatski: EU får inte sänka kraven på regimen i Vitryssland (9 november 2014)

»Jag stannar i Vitryssland« (Amnesty Press nr 3/2014)

Vitryssland - förtrycket fortsätter (9 juli 2014)

Snart dags för hockey-VM i diktaturens Vitryssland (Amnesty Press 11 april)

Poeten som utmanade Lukasjenko och hamnade i husarrest (5 oktober 2013)

”Att vi förbjudits kommer inte att stoppa oss” – kampen för mänskliga rättigheter i Vitryssland fortsätter trots repressionen (Belarusdagarna 2013)

Belarusdagarna 2012

Ideella organisationer i Vitryssland rapporterar till FN (1 mars 2010)

Medietung protest mot vitrysk repression (Amnesty Press 11 januari 2011)

Vitrysk opposition vägrar ge upp hoppet om förändring (Amnesty Press 6 februari 2012)

Åt vilket håll går Vitryssland? Tema Belarus på Bokmässan (Amnesty Press 24 september 2011)

Journalistisk vardag i Minsk (Amnesty Press nr 2/2007)

Vitryssland: MR-rörelsen samlas i ett hus i skogen (4 mars 2004)

Vitryssland: Högsta domstolen ”likviderar” MR-organisation (29 oktober 2003)

Reportage | 2020-11-25
Av: Vera Häggblom
Även publicerad i AmnestyPress #4/2020