Iran i garderoben

Samkönat sex är olagligt i Iran. Maxstraffet är döden och de senaste åren har flera avrättningar genomförts. Samtidigt pressas homosexuella att byta kön. – Det enda vi kan göra är att gömma oss och stanna i garderoben, säger Elham, 16 år.

reportage | 2016-10-10
Av: Ivar Andersen
Även publicerad i AmnestyPress #3/2016
Adileh och Salome.

Adileh och Salome. Foto: Jonas Gratzer

Precis som de flesta kvällar i veckan beger sig Elham, 16 år, till Shardari när skymningen faller. Torget ligger i centrala Shiraz, knappt hundra mil söder om huvudstaden Teheran, och är en populär samlingsplats för stadens unga. Det var här Elham mötte sin pojkvän för knappt ett år sedan. Det är här de oftast stämmer möte.

– Min familj vet att jag är homosexuell, säger han. Min pappa tycker att jag är sjuk och behöver vård. Min mamma är lite mer bekväm med det, hon ser mig åtminstone som en människa. Men hon tror att det är ett val och säger åt mig att sluta vara homosexuell och sluta bli kär i killar. 

Runtom torget försöker barn sälja tryck med strofer av stadens store son, den omåttligt populäre nationalskalden Hafez. En gång var Shiraz känt som poeternas och vinets stad. Sedan den islamiska revolutionen 1979 har regimen gjort sitt bästa för att bekämpa denna självbild, men fortfarande präglas Shiraz av oppositionell kultur och liberala värderingar. Men inte så liberala att de tillåter Elham att vara öppen med sin läggning.

– Det enda vi kan göra är att gömma oss och stanna i garderoben, säger han. Om du verkligen vill berätta för någon måste du vara säker på att det är någon som kan bevara dina hemligheter. Han har vänner i samma situation. När de kan anordnar de sammankomster på säkra platser, hos varandra eller ute i öknen som omger Shiraz.

Shiraz har varit känd för att vara en liberal stad.

Shiraz har varit känd för att vara en liberal stad. Foto: Jonas Gratzer

– Jag tror inte att det här landet kommer att bli mer tolerant, säger han. Kanske för transsexuella, men inte för homosexuella. Det handlar om religionen. Jag älskar mitt land, men om jag inte kan vara mig själv så måste jag lämna det.

Drömmen är att flytta till Frankrike och studera design. De senaste åren har Elham läst franska vid sidan av skolan.

– Frankrike är det främsta modelandet i världen! säger han entusiastiskt.

Men drömmen är avlägsen. För att beviljas tillstånd att lämna landet måste unga män först ha genomgått den obligatoriska tvååriga militärtjänstgöringen.

Pojkvännen Amir ansluter sig. Han är några år äldre, har armén bakom sig och har hunnit arbeta i Dubai. Lyriskt berättar han om friheten som fanns i Mellanösterns Las Vegas.

– Dubai är också muslimskt och enligt lagen får gayklubbar inte finnas, men de är ändå accepterade. De hade sex–sju olika klubbar. Det var fest varje natt!

Amir är 21 år. Han mötte sin pojkvän Elham på ett torg i centrala Shiraz. Efter att ha genomgått militärtjänstgöringen arbetade Amir i Dubai. Han saknar gayklubbarna där och vill flytta tillbaka en dag.

Amir är 21 år. Han mötte sin pojkvän Elham på ett torg i centrala Shiraz. Efter att ha genomgått militärtjänstgöringen arbetade Amir i Dubai. Han saknar gayklubbarna där och vill flytta tillbaka en dag. Foto: Jonas Gratzer

Irans sharialagstiftning förbjuder samkönat sex. För kvinnor sträcker sig straffskalan till 100 piskrapp, för män är maxstraffet döden och under det senaste decenniet har ett antal avrättningar verkställts.

År 2005 hängdes två tonårspojkar, 16 och 18 år gamla, på torget i den nordöstliga staden Mashhad. Formellt var de dömda för att ha våldtagit en 13-årig pojke men internationella hbt-grupper som brittiska OutRage! och RFSL menade att avrättningarna var ett straff för frivilliga homosexuella handlingar. Andra människorättsorganisationer, som Human Rights Watch, fördömde avrättningarna men konstaterade att det saknades bevis för att våldtäktsanklagelsen skulle ha fabricerats.

Färre tvivel omgärdade avrättningarna av tre män i sydvästliga Ahvaz år 2011. Enligt den semiofficiella iranska nyhetsbyrån isna hade de icke namngivna männen fällts för ”sodomi” och dömts i enlighet med strafflagens artiklar 108 och 110.

– Iranska myndigheter har tidigare framställt sådana fall som våldtäktsdomar i syfte att göra avrättningarna mer acceptabla och undvika för mycket internationell uppmärksamhet. Men den här gången påstås det inte handla om våldtäkt, kommenterade Mahmood Amiry-Moghaddam vid Norgebaserade Iran Human Rights för The Independent.

År 2014 rapporterade organisationen att ytterligare två män avrättats i Shiraz, till synes dömda enbart för samkönat sex.

Samtidigt som homosexualitet kan bestraffas med döden finns från myndighetshåll en relativt långtgående acceptans för transsexualism. År 1987 utfärdade Irans högste ledare ayatolla Khomeni en fatwa – ett juridiskt vägledande utlåtande – som gav transsexuella rätt att öppet uttrycka sin könsidentitet, under förutsättning att de hade för avsikt att genomgå medicinsk könskorrigering. Sedan dess har olika incitament införts för att öka antalet könskorrigeringar. Staten subventionerar halva kostnaden och kan bevilja lån för den resterande delen. Enligt BBC är Iran i dag, näst efter Thailand, det land i världen som genomför flest könskorrigerande operationer.

Transexuella Adileh från Teheran har precis opererat näsan för att göra den mer feminin. Snart ska hon genomgå medicinsk könskorrigering. Staten subventionerar proceduren.

Transexuella Adileh från Teheran har precis opererat näsan för att göra den mer feminin. Snart ska hon genomgå medicinsk könskorrigering. Staten subventionerar proceduren. Foto: Jonas Gratzer

Samtidigt finns vittnesmål om att det i många fall rör sig om påtvingade könsbyten snarare än frivilliga könskorrigeringar. Organisationen Iranian Railroad for Queer Refugees, som hjälper hbtq-flyktingar, uppskattar att 45 procent av de som genomgår processen i själva verket är homosexuella som direkt eller indirekt pressats att byta kön. Det kan handla om jakt på social acceptans. Om krav från familjen. Eller om påtryckningar från de iranska myndigheter som enligt Harvardbaserade genusforskaren Afsaneh Najmabadis ser könsbyten som ”en religiöst sanktionerad möjlighet att heteronormalisera personer med homosexuella begär”.

Även för dem som vill genomgå könskorrigering finns fortfarande ett socialt stigma att hantera.

– Du ser hur de tittar på oss. De hånar oss, säger Salome.

Hon och vännen Adileh håller sig avsides från lördagsflanörerna i parken Taleghani, en grön lunga i Teherans virrvarr av motorvägar och en oas för den bemedlade medelklassen. Här får de blickar, men området är fortfarande säkert. Åtminstone under dagtid.

– Vi har inga andra säkra ställen vi kan umgås på. Bara hemma hos varandra, säger Salome.

Hon berättar, utan att gå in på detaljer, att hon tidigare har utsatts för övergrepp. Den enda gången Salome ler är när hon talar om framtiden.

– Våra liv här har bara varit smärta, men snart ska jag genomgå könskorrigering. Jag brukade vara Saman, men nu är jag Salome. Jag kommer att kunna leva och dö i Teheran. Det är min dröm.

Salome från Teheran är transsexuell och ska snart genomgå medicinsk könskorrigering.

Salome från Teheran är transsexuell och ska snart genomgå medicinsk könskorrigering. Foto: Jonas Gratzer

År 2007 ådrog sig Irans dåvarande president, den aggressive populisten Mahmoud Ahmadinejad, både kritik och hånskratt under ett framträdande på amerikanska Columbus University.

– I Iran har vi inte homosexuella som ni har i ditt land, snäste Ahmadinejad som svar på en publikfråga om avrättningar av homosexuella.

Ali skrattar när det bevingade citatet kommer på tal.

– Enligt media här är alla homosexuella satanister och pedofiler som sysslar med droger och alkohol och älskar att sprida aids. Om det är vad man menar med homosexuella så stämmer det att vi inte har några homosexuella i Iran,säger Ali.

Han kommer från en välbeställd familj i norra Teheran och menar att livet som homosexuell i Iran mer präglas av nervositet än regelrätt fruktan:

– Du kan ha en del personlig frihet så länge du inte utmanar regimen eller religionen. Det finns mötesplatser, digitala såväl som fysiska. Och i storstäderna utgör de unga och välutbildade en stor och fördomsfri grupp. De flesta, menar Ali, är mer rädda att bli avslöjade inför familjen än att bli gripna av polisen.

– Polisen jagar inte homosexuella. Ett av de vanligaste sätten att försöka ta sig ur militärtjänstgöringen är att spela homosexuell. Det innebär att du sminkar dig väldigt överdrivet, de kan inget om homosexualitet och tror att det är så man ser ut, och går till mönstringen. Då brukar de hitta på något sätt att ge dig frisedel eftersom de inte vill ha dig bland de andra soldaterna, men de anmäler dig inte till polisen.

Samtidigt har han själv valt att stanna i garderoben. Men därinne börjar det bli trångt. Ali närmar sig 40 år, en ansenlig ålder för en ungkarl som bor hemma hos sin mamma, och vill nu lämna landet innan omgivningens frågor riskerar att bli obekväma. Ett alternativ är USA där familjen har släkt.

– Men jag har bott hela mitt liv i ett konservativt land, jag vill inte flytta till ännu ett konservativt land, säger han.

Text: Ivar Andersen
ivar@ivarandersen.se

Foto: Jonas Gratzer
info@jonasgratzer.com

Fotnot: Namn och vissa andra detaljer har ändrats för att skydda personerna som medverkar i detta reportage.

FAKTA/ Hbtq-rättigheter i Iran

  • Iran är sedan den islamiska revolutionen 1979 en teokrati med demokratiska inslag. President och parlament utses genom allmänna val men den ”högste ledaren” – för närvarande ayatolla Ali Khameni – utses av religiösa skriftlärda. Den högste ledaren utses på livstid och kontrollerar bland annat rättsväsendet samt de väpnade styrkorna.
  • Enligt konstitutionen ska Irans lagstiftning utgå från Koranen. Såväl samkönade som utomäktenskapliga sexuella handlingar är straffbara. För samkönat sex mellan män sträcker sig straffskalan till dödsstraff, för kvinnor till 100 piskrapp.

  • Flera män har avrättats för samkönat sex det senaste decenniet. Däribland tre stycken år 2011 och två stycken år 2014. Organisationer som Iran Human Rights menar att det kan finnas ett mörkertal.

  • Transsexuella har sedan en praxisändring år 1987 rätt att öppet uttrycka sin könsidentitet, förutsatt att de förbinder sig att genomgå könskorrigerande behandling. Myndigheterna står för halva behandlingens kostnad.

IRAN: Tonåring hängd för våldtäkt i somras

Den 2 augusti avslöjade Amnesty att 19-årige Hassan Afshar hade hängts i Arak-fängelset i provinsen Markazi den 18 juli. Hassan Afshar hade dömts för anal våldtäkt av en man i slutet av år 2014 när han var 17 år. Avrättningen genomfördes trots att kontoret för den högsta rättsliga instansen i Iran hade lovat familjen att de skulle ta upp fallet igen för översyn 15 september. Amnesty riktade skarp kritik mot avrättningen.

– Iran har visat att de saknar gränser i sin sjuka entusiasm att avrätta personer som var minderåriga när brottet ska ha begåtts trots att detta strider mot internationell rätt, sade Magdalena Mughrabi, biträdande chef för Amnestys avdelning för Mellanöstern och Nordafrika. Hassan Afshar saknade tillgång till advokat och rättsväsendet stressade igenom hela processen och två månader efter att han greps dömdes han till döden.

Amnesty befarar att fler av de 160 personer som sitter i dödscell, dömda för brott de begått när de var minderåriga, nu riskerar att avrättas.
Amnesty kräver att Iran i brottsbalken tar bort möjligheten att avrätta personer som var under 18 år när brotten begicks som ett första steg mot avskaffande av dödsstraff.

Hassan Afshar greps i december 2014 sedan myndigheterna fått en anmälan om att han och två andra ungdomar tvingat en tonårig pojke till anala samlag. Hassan Afshar sade att det rört sig om frivilligt sex och att målsäganden tidigare hade deltagit i samkönat sex under samtycke.

Iran har en komplicerad strafflagstiftning när det gäller anala samlag mellan män vilket är straffbart. Om sexet anses ha skett i samtycke kan den ”passive” parten dömas till döden. Den ”aktive” parten vid samtyckande anala samlag döms bara till döden om han är gift eller om han inte är muslim och den ”passive” partnern är muslim.

Om samlaget inte har ägt rum frivilligt döms den ”aktive” till döden medan den passive inte straffas utan betraktas som brottsoffer. Amnesty påpekar att detta rättsliga ramverk gör att en passiv part i sexakten har ett intresse av att framställa det som våldtäkt för att själv undgå dödsstraff.

Ulf B Andersson

Läs mer från Amnesty om avrättningen

reportage | 2016-10-10
Av: Ivar Andersen
Även publicerad i AmnestyPress #3/2016