Tempo tar ett brett grepp kring familjen

Vad är en familj? Är blod tjockare än vatten och vilken roll spelar egentligen de olika självvalda familjegemenskaper många människor är en del av? När den tjugoförsta upplagan av Tempo dokumentärfilmfestival går av stapeln i Stockholm står dessa frågor i centrum genom temat ”familj”. Tempofestivalen 2020 visar på ett smart sätt hur vi genom det lilla, till synes personliga sammanhanget, kan lära oss något om det stora, om världen. Om det så handlar om buddistiskt skolade föräldralösa barn i Malawi eller en amerikansk sexrobot, förmedlar filmerna starkt, liksom all bra konst, det allmängiltiga i upplevelsen av att vara människa.

filmer | 2020-03-15
Av: Hannah Laustiola Frydman

Ett land i krig

Vid första anblick ser det ut som vilket idylliskt sommarkollo som helst, stugor med våningssängar, lägereldar, barn som retas och skrattar. Men det här kollot är inte som alla andra. Mitt i natten bryts tystnaden av en hög smäll följt av visselpipor som väcker barnen och ledare som bankar hårt på deras dörrar. Det är krigsövning på det ukrainska sommarkollot Azovez, anordnat av den högerextremistiska Azovbataljonen i östra Ukraina, ett paramilitärt förband av frivilliga med nära kopplingar till nynazism, som har anklagats för krigsbrott i kampen mot ryskstödda separatister.

Barnen lämnar yrvaket sina rum och springer med trävapen i händerna genom korridorerna och säkrar rum, ut på gården och tar täckning på marken när låtsatsgranater avfyras och luften fylls av rök.

Filmen ”Summerwar”. Jastrip är längst till höger.

Filmen ”Summerwar”. Jastrip är längst till höger. Foto: Tempo

I filmen Summerwar av Moritz Schulz får vi följa barnen Jasmin och Jastrip, när de tillsammans med sina vänner tillbringar några veckor på lägret. I militärkläder delas barnen in i små förband med varsin ledare. Efter väckningen med visselpipor har de sex minuter på sig att göra sig i ordning, sedan är det uppställning. Fysiska program såväl som prickskytte med luftgevär och lektioner i historia står på schemat. I tjejrummet diskuteras om man kommer få använda riktiga vapen i övningarna.

Runt 1 000 barn deltar årligen i Azovez olika sommarkollon, som delvis finansieras av det ukrainska parlamentet för ungdom och sport. De militaristiska inslagen löper som en röd tråd genom barnens vistelse, men förvånansvärt lite av kollots innehåll tycks ändå präglat av den nationalistiska ideologin. Här och var lyser den igenom, som när en ledare uppmanar de rysktalande barnen att tala ukrainska eftersom ”det här är ett nationalpatriotiskt kollo”. Eller då några ledare med hög röst förkunnar ”en nationalists tio budord”. Men om ideologin verkligen är nedtonad, eller om det är Schulz urval och fokus som får det att framstå så, förblir tyvärr oklart.

Det hade till exempel varit intressant att få vara med på en av kollots historielektioner, då historieskrivning ju ofta tenderar att vara ett slagfält i sig. Inte heller föräldrarna framstår som extremistiska i de scener vi får följa. Snarare verkar de ha mer klassiskt konservativa värderingar. Jastrip konstaterar till exempel att hans föräldrar genom kollot vill ”göra en man av mig”. Men då Jasmin i en av slutscenerna hemma vid köksbordet frågar sin familj vad de skulle säga om hon när hon blev äldre ville strida i kriget är svaren långtifrån den uppmuntran man hade kunnat vänta sig av föräldrar som redan fem gånger skickat henne på krigskollo. ”Ingen behöver krig, det är totalt onödigt. Det borde aldrig mer bli krig, det förstör generationer”, svara hennes pappa istället med sorg i blicken.

Bilden som förmedlas i filmen är istället en av mycket stark gemenskap. I en scen konstaterar Jasmin att ”här är vi som en familj”, och hennes vän lägger till, ”Med riktig familjedisciplin”, varpå tjejerna skrattar gott. Det framgår tydligt att det är den samhörigheten, förstärkt av känslan av att fylla en viktig funktion, som är en stark drivkraft för barnen att åka på lägret.

Summerwar är en fascinerande skildring av hur kriget tränger sig in i barnens mikrokosmos. Men mest av allt är den en ömsint betraktelse över alla människors strävan efter att passa in, efter gemenskap och att känna sig betydelsefull. Att krig för dem som växer upp med det kan fylla också den funktionen är tänkvärt för oss som sitter trygga i salongen i det fredliga Sverige.

Buddismen i Afrika

Liknande starka gemenskap mellan barn möter vi i den i övrigt helt annorlunda kontexten i Buddha in Africa av Nicole Schafer. I den får vi följa den malawiske sextonåringen Enock Belo, eller Alu, som hans kinesiska namn är. Han bor på en buddistisk internatskola för föräldralösa barn, uppförd mitt på landsbygden i klassisk kinesisk arkitektur.

Filmen ”Buddha in Africa” där vi får följa Enock Belo.

Filmen ”Buddha in Africa” där vi får följa Enock Belo. Foto: Tempo

Här är soldaternas visselpipor utbytta mot gonggongen som kallar till bön klockan halv fem på morgonen. Också här lever barnen under mycket strikta regler och rutiner, dikterade av skolans rektor Hui Li. Skolan, som ingår i en koncern kallad ACC med skolor i flera afrikanska länder, har som mål att att utbilda afrikanska barn, för att på så sätt hjälpa dem ur fattigdom och ”ocivilisation”, som Hui Li säger. Men barnen genomskådar hjälpivern. Som en pojke uttrycker det: ”Kineserna kom inte hit för att hjälpa oss med utbildning. De kom för att sprida buddismen”. Och visst har han rätt. Vid ett annat tillfälle i filmen har rektor Hui släppt på fasaden och deklarerar med entusiasm att hans dröm är att ”föra kinesisk kultur och buddism till det afrikanska folket”!

Så bussas följaktligen Enock och hans vänner runt i världen för att dra in pengar till skolan genom uppvisningar i en sorts Kung Fu-teater. Ackompanjerade av bilder på utmärglade afrikanska barn, ska de visa att de tack vare ACC nu har lämnat fattigdomen bakom sig.

När det blir dags för Enocks årskull att ta examen väntar ett erbjudande om att få universitetsstudier i Taiwan betalade för sig. Alla tycks förvänta sig att Enock ska nappa på erbjudandet. Malawi är korrupt och har bara plats för de rika ungarna på universiteten, argumenterar en kompis och fortsätter med att krasst konstatera att det här är enda sättet för fattiga barn som de själva att få utbildning.

Men Enock vill bo kvar i Malawi och står modigt på sig när han förklarar för rektorn att han är rädd att inte kunna återanpassa sig efter fem år i Taiwan. Redan nu är hans mandarin bättre än hans hemspråk, redan nu känner han sig annorlunda mot sin familj hemma i byn. Så Enock tackar nej och återvänder till sin by efter examen. Efter alla år på skolan känner han sig äntligen fri. Men frihetskänslan varar inte länge.

När han lämnat sin ”påtvingade familj” ställs han plötsligt inför de oväntade påtryckningarna från sin biologiska familj. Hans mormor och moster undrar hur han ska få jobb och hjälpa till att försörja familjen när de inte har pengar att betala för vidare studier i Malawi. Hans moster konstaterar också lakoniskt att de aldrig fick någon utbildning och därför nu ser fram emot att han ska få det. I slutscenen har Enock fallit till föga och sitter på planet till Taiwan.

Det mest uppenbara temat i Buddha in Africa är det om modern kolonialism. Även om västvärlden har åtskilligt kvar att bearbeta vad gäller det koloniala arvet är det svårt att föreställa sig att ett västligt land idag skulle ge sig på ett nytt kolonialistiskt projekt helt utan etiska förbehåll eller protester. Det är därför slående och surrealistiskt att se så oförblommerad kolonialism som hos ACC, utan någon som helst reflektion kring de negativa konsekvenser skolan orsakar. Det känns som om tiden stått still, bara aktörerna är nya.

Samtidigt är Buddha in Africa en mer mångbottnad film än så. Genom sitt fina porträtt av Enock får vi lära känna en tonårskille lik vilken tonårskille som helst. Och trots att det är omöjligt att inte ifrågasätta skolan, och trots att barnen inte själva valt gemenskapen, har rektorn rätt i att de alla blir till ”en stor familj”. Mellan Enock och skolans lärare i Kung Fu uppstår närmast en far-son-relation. Att gemenskapen också bidrar med positiva värden för eleverna gör Schafers film ännu mer intressant. Den skulle passa utmärkt som ett diskussionsunderlag i undervisningen om kolonialism på gymnasiet.

Ett oväntat möte

I Benjamin Rees film Kunstneren og tyven, flyttar familjetemat oss till det lite mindre formatet, till vänskap mellan två personer. I den osannolika historien möter vi den tjeckiska konstnären Barbora Kysilkova som får två av sina mest betydelsefulla tavlor stulna vid en utställning på ett galleri i Olso. Tack vare övervakningskameror kan de två tjuvarna snabbt gripas och ställas inför rätta.

Vid rättegången frågar Barbora om hon får måla den ena tjuvens porträtt. Det blir upptakten till en nära vänskap mellan konstnären och tjuven, Karl-Bertil Nordland. Barboras orädda nyfikenhet och genuina intresse för människan bakom tjuven skapar förutsättningarna för ett uppriktigt möte mellan de två.

En tjuv och en konstnär: Karl-Bertil Nordland och Barbora Kysilkova i ”Kunstneren og tyven”.

En tjuv och en konstnär: Karl-Bertil Nordland och Barbora Kysilkova i ”Kunstneren og tyven”. Foto: Tempo

Det skulle vara lätt att se relationen som ojämlik, att hon som konstnär befinner sig i ett slags överläge gentemot den av missbruk nedtyngda och kriminella Karl-Bertil. Men i den växelvis berättade historien blir man snabbt varse att det inte bara är hon som ser honom, utan att han också ser henne, som han själv uttrycker det. Genom att regissören skickligt låter perspektiven skifta och den ena berätta om den andres mörkare stråk, upprätthålls en jämvikt. Barboras man Öystein fungerar också som en spegel av vänskapen och ställer viktiga frågor om vad som driver henne att ge sig hän åt en potentiellt destruktiv relation.

Kunstneren og tyven är en riktig liten pärla som i sin enkelhet och med stor ömhet och respekt för de medverkande visar hur vackert det kan bli och hur mycket vi kan växa som människor om vi vågar öppna oss och på riktigt möta en annan människa. Att någon som på ytan är olik en själv faktiskt kan lära en något om man är villig att lämna förutfattade meningar därhän. Det är upplyftande och inspirerande och får mig att känna en plötslig kärlek till mänskligheten.

I damrummet

Självvald familj går igen som tema i La Mami av Laura Herrero Garvín, som vann festivalens pris för bästa internationella dokumentär. Likt flugan på väggen får vi vara med på damrummet på en nattklubb i Mexiko som fungerar som både toalett, garderob och omklädningsrum för de många kvinnor som arbetar som värdinnor på klubben.

Över dem basar La Mami, en äldre kvinna som tidigare i livet själv varit värdinna men som nu med observant blick följer, ombesörjer och förmanar de yngre kvinnorna från sin stol i hörnet av garderoben. Vi möter också Carmen, en kvinna i fyrtioårsåldern, som är ny på klubben och börjar arbeta där för att ha råd med sin cancersjuka sons behandlingar.

”La Mami” om damrummet på en nattklubb i Mexiko.

”La Mami” om damrummet på en nattklubb i Mexiko. Foto: Tempo

Genom att filmen i princip helt och hållet utspelar sig på damrummet, inte sällan filmat genom speglarna framför vilka kvinnorna gör sig i ordning, skapas en intimitet. Det är ett utsnitt av en verklighet och en inblick i en värld vi annars inte får ta del av.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det, men trots intressanta livsöden och den förtroliga tonen – som betraktare känner man sig nästan som en av damerna på toan – är det något som fattas. Det är inte avsaknaden av ”action” som är problemet, jag blir bara inte berörd. Jag känner inte att jag bryr mig tillräckligt om karaktärerna och när man inte får se något annat än deras samtal finns där heller inget annat att hänga upp sitt intresse på.

Träning för hembiträdesjobbet

Men där La Mami misslyckas beröra gör Sung-A Yoons Overseas det med besked. Filmen, som fick festivalens hedersomnämnande i kategorin bästa utländska dokumentär, följer en annan kvinnlig gemenskap. På en annorlunda skola i Filippinerna lärs kvinnor upp i hur man blir ett prickfritt hembiträde hos familjer i andra länder. Skolan är uppbyggd som ett familjeresidens med olika rum som kök, sovrum och vardagsrum. Här tränas kvinnorna i att duka, bädda och bada barn.

I lika delar roliga som beklämmande scener får vi också se skolans kanske viktigaste träning, rollspelen. Här får kvinnorna omväxlande agera arbetsgivare och sig själva, för att visa hur de skulle agera i de olika scenarier de väntas möta. Med stor entusiasm går kvinnorna in i rollen som ”Madame” eller ”Sir”. Det är svårt att inte småle åt rollspelen trots att man förstår att de svåra situationerna är hämtade ur det självupplevda.

I ”Overseas” berättas om några av de cirka tio miljoner filippiner som söker sig utomlands för att få arbete.

I ”Overseas” berättas om några av de cirka tio miljoner filippiner som söker sig utomlands för att få arbete. Foto: Tempo

Inte oväntat fastnar därför skrattet i halsen när ”Sir” i ett rollspel lägger sig ovanpå sitt hembiträde och börjar slita i hennes kläder medan hon förtvivlat ropar åt honom att sluta. Efteråt följer läraren upp med att fråga eleverna hur de kan agera om de möter sexuella trakasserier. Förslagen tar upp alltifrån att spruta parfym i ögonen på förövaren till att sparka honom på pungen. Efter genomgången varnar läraren dock på fullt allvar eleverna för att döda sin husbonde. Om det värsta inträffar, gå till er agentur, eller i allra värsta fall till immigrationsmyndigheten, råder hon.

Övningarna på skolan varvas med kvinnornas samtal under pauserna. Och det är dessa samtal som skänker filmen ett ytterligare djup. Berättelser om psykiska och fysiska övergrepp, inte enbart av sexuell karaktär, är genomgående.

Med uppskattningsvis runt tio miljoner(!) filippinier som utlandsarbetande står gruppen, som kallas för OFW, Overseas Filipino Worker, för en ansenlig del av intäkter till den filippinska ekonomin. President Rodrigo Duterte har kallat kvinnorna för hjältar konstaterar de med viss stolthet. Men det är svårt att inte tänka på hur många generationer barn som växer upp utan sina föräldrar och hur det kommer att påverka samhället långt in i framtiden. Men det är för familjen de gör det, som en av lärarna krasst konstaterar: ”Hur mycket ni än jobbar i Filippinerna kommer ni aldrig att tjäna lika mycket som ni gör på att skrubba toaletter utomlands”.

Enbart genom skolans lilla värld får vi i Overseas veta tillräckligt mycket för att det ska stå klart att kvinnorna arbetar under en modern form av slaveri. Det behövs vare sig forskare eller diagram för att göra den poängen. Det är mycket berörande och oerhört skickligt gjort.

Begränsade kroppsnormer

I den mer aktivistiska Fat Front av Louise Detlefsen och Louise Unmack Kjeldsen är vi kvar i de strukturer som förtrycker kvinnor, men här i ett helt annat sammanhang. Helene, Marte, Pauline och Wilde är fyra unga kroppsaktivister från Danmark, Norge och Sverige. De vill ta tillbaka ordet tjock som en neutral beskrivning av deras utseenden och inte som något som står i motsättning till att vara vacker.

 Pauline, Wilde, Marte och Helene i ”Fat Front”.

Pauline, Wilde, Marte och Helene i ”Fat Front”. Foto: Tempo

Via Instagram postar de bilder på sig själva där de äter muffins, dansar i underkläder och festar. Gemensamt är att de vill förmedla en positiv bild av sina kroppar och sluta må dåligt över att deras utseende inte passar in i normen för hur en kvinna ska se ut för att vara attraktiv, eller för att överhuvudtaget anses ha ett värde.

För det är smärtsamt tydligt att flera av dem redan tidigt i barndomen görs medvetna om att något ”är fel” med dem. Så erbjöd till exempel Wildes föräldrar henne som liten 1 000 kr/kg hon gick ner. Omvärldens ständiga hackande blir så småningom till självhat. Det gör ont i hjärtat när Helene beskriver hur hon brukade sätta upp lappar överallt i sitt hem om att hon var ful och äcklig för att motivera sig själv att gå ner i vikt.

Men Fat Front är ingen sorglig film och dess huvudpersoner är inte i behov av någon medömkan. Tvärtom är det en film fylld av energi och glädje, som inspirerar till aktivism och än viktigare, till att vara nöjd med den man är. Det är inte så enkelt som att Helene, Marte, Pauline och Wilde är ”starka kvinnor”. Det är de, men inte enbart. De tillåts vara sårbara och känna tvivel. Precis som alla andra är de komplexa och ibland motsägelsefulla personer. Men istället för att alltid försöka ändra på sig själva har de valt att försöka ändra på samhället. Fat Front förmedlar fint kraften i att gå samman för att nå samhällsförändring och för att själv må bättre.

Amnestys arbete för fånge i Brasilien

Den brasilianska filmaren Carol Benjamin skildrar också till viss del aktivism i sin film I Owe You a Letter About Brazil. Benjamin berättar om sin pappa César, som greps i Brasilien som tonåring 1971 på grund av sitt engagemang i studentprotesterna mot militärregimen. Han dömdes till tretton år i fängelse i en bristfällig rättegång och satt tre och ett halvt år i isoleringscell.

I ”I Owe You a Letter About Brazil” berättas om César Benjamin som Amnesty arbetade för sedan han fängslats 1971 i militärdiktaturens Brasilien.

I ”I Owe You a Letter About Brazil” berättas om César Benjamin som Amnesty arbetade för sedan han fängslats 1971 i militärdiktaturens Brasilien. Foto: Tempo

Césars mamma, Iramaya Benjamin, kontaktade svenska sektionen av Amnesty International som kom att engagera sig i fallet. Därigenom uppstod en vänskap mellan Iramaya och den svenska Amnestyveteranen Marianne Eyre, och de brevväxlade under många år. Tack vare Iramaya Benjamins engagemang och Amnestys uppmärksamhet kring fallet blev pressen på militärregimen för stor och César släpptes fri efter fem år i fängelse.

Det ligger onekligen en intressant och gripande historia till grund för filmen, men problemet med ”I Owe You a Letter...” är att Benjamin inte riktigt bestämt sig för vilken film hon velat göra. Det som börjar som en berättelse om pappan och den politiska kampen i Brasilien, förvandlas så småningom till ett hyllningsporträtt av farmor Iramaya, för att sedan övergå till att fokusera på hennes brevväxling, för att därefter visa filmarens personliga upplevelser av en barndom präglad av familjens trauma.

På grund av spretigheten i berättelsen blir det på samma gång lite för lite och lite för mycket av allt. Det resulterar i att det är svårt att bli berörd. Pappan har valt att inte medverka i dotterns film, men även utan honom hade det gått att fokusera berättelsen för att få fram en annan nerv.

Det är synd med tanke på den potential som finns att Benjamin slarvar bort materialet. Men som Amnestymedlem är det förstås glädjande att få möta Amnestypersonligheter på vita duken och uppleva hur framgångsrikt Amnestys engagemang för César Benjamin var.

Jakten på en mördare

En annan film som trots en spännande premiss har problem med formen, är Chasing Yehoshua av Shay Fogelman. Den israeliske bosättaren Yehoshua Elitzur mördar 2004 oprovocerat den palestinske taxichauffören Sael Jabara al-Shatiya och döms för dråp men hinner fly innan domen verkställs. När Fogelman börjar nysta i fallet har Elitzur redan varit spårlöst försvunnen i fem år och ingen, mer än offrets barn och någon enstaka journalist, verkar bry sig.

Och visst är det märkligt att ingen har sett något eller vet något. Det tar Fogelman två år bara att få redan på Elitzurs ursprungliga namn, som konvertit från Tyskland hette han tidigare i livet Johannes Wimmer och kom från den lilla byn Pfarrkirchen. Med lite mer efterforskning visar han sig vara son till den avlidna tyska skulptören Hans Wimmer. Genom hans berömdhet får filmaren en välkommen öppning för att närma sig människor och ställa frågor om familjen och sonsonen, för att lättare kunna spåra Yehoshua. Jakten avslutas först åtta år efter dess början och tretton år efter det att Elitzur dömdes för dråp. Det blir en oväntad upplösning på historien som resulterar i att nya frågetecken kring de israeliska myndigheternas agerande uppstår.

Yasmin Shatiyas pappa mördades 2004 och i ”Chasing Yehoshua” berättas om jakten på en försvunnen mördare.

Yasmin Shatiyas pappa mördades 2004 och i ”Chasing Yehoshua” berättas om jakten på en försvunnen mördare. Foto: Tempo

Men trots spänningen som nästan per automatik medföljer en katt-och-råtta-lek likt denna, är en annan känsla tyvärr dominerande, olust. Ju längre berättelsen lider, desto mer eskalerar olustkänslan. De etiska problemen med Fogelmans tillvägagångssätt tar över filmupplevelsen och överskuggar dessvärre det han vill säga.

Med undantag för några få intervjuer använder han sig av dold kamera filmen igenom. Därutöver genomförs det stora flertalet intervjuer under falsk förevändning. Fogelman säger sig än göra film om Hans Wimmer, än söka tyska konvertiter i Israel. Han använder sig av en tyska för att via fejkad telefonförsäljning lura mamman att uppge ett nummer till sin son och hackar sig in på broderns telefon i jakt på hans telefonlogg. När intervjuobjekten sedan nämner Johannes/Yehoshuas flytt till Israel, spelar Fogelman förvånad.

Det är kort sagt svårsmält, särskilt med tanke på den totala avsaknaden av etisk diskussion i filmen. Det hör ju inte till ovanligheterna att dokumentärfilmare riktar kameran mot sig själva och låter det egna jaget bli en del av berättelsen. I det här fallet hade det verkligen varit önskvärt att den typen av självreflektion fått ta plats. Istället vet publiken ingenting om vilka bevekelsegrunder Fogelman har eller hur han resonerat kring olika etiska dilemman. Anser han exempelvis att målen helgar medlen, att hans jakt på denna dömda mördare rättfärdigar hur han lurar filmens medverkande? Har han överhuvudtaget tvekat kring sitt metodval eller var det en självklarhet?

Vanligtvis när grävande journalister använder dold kamera är det i granskningar av personer i maktposition, eller kanske personer i farliga sammanhang. Här är det däremot ”helt vanliga” människor som intervjuas, en arkivarie, en konsthistoriker, ett gäng liftare samt mördarens familj.

Har dessa människor gett sitt medgivande i efterhand? Har de informerats i efterhand om att de blivit lurade? Eller var det så att Fogelman ansåg det berättigat att använda materialet med tanke på att det framkommer i slutet av filmen att både mördarens mamma och bror delvis verkat genomskåda honom? Ser han det som att de som skyddar en mördare i någon mån är medskyldiga och därmed får skylla sig själva, och att det dessutom rör sig om relativt harmlösa lögner?

Det är inte helt uppenbart vad som är rätt och fel här, utan Fogelmans lögner är det tveksamt om mördaren någonsin hade tagits fast. Så om vi åtminstone hade fått svar på hur Fogelman resonerat kring dessa frågor är det möjligt att det hade gått att ha överseende med en del av hans val. Som det är nu blir dessa frågor istället hängande i luften och till slut glömmer jag nästan bort att mördaren åker fast. Det man som publik annars brukar jubla åt känns nästan sekundärt och det retar mig. Offret Sael Jabara al-Shatiya och hans familj hade förtjänat att publiken gladdes åt detta istället för att sitta och tänka på hur grundlurad mördarens mamma blev.

Drömmen om AGI

Självklart finns även de större perspektiven och de mer traditionellt berättade dokumentärerna representerade på Tempo. I iHuman av Tonje Hessen Schei tar festivalen ett hopp från mikronivån till makronivån, i en djupdykning i en av framtidens stora ödesfrågor, artificiell intelligens, AI. Redan idag finns AI överallt omkring oss så närmare bestämt handlar det om nästa del i utvecklingen av AI – AGI, artificiell generell intelligens. Det kan förenklat beskrivas som det steg då maskiner kan göra allt som människor kan, det vill säga även sådant som idag är förbehållet människan. Maskinen blir därtill självlärande och kan agera oberoende av den människa som skapat den.

 En djupdykning i en framtidens stora ödesfrågor: filmen ”iHuman”.

En djupdykning i en framtidens stora ödesfrågor: filmen ”iHuman”. Foto: Tempo

Denna forskarnas dröm om AGI ligger inte långt bort i tiden och när anden väl är ute ur flaskan kommer vi inte kunna stoppa eller rulla tillbaka utvecklingen. Känslan i filmen är därför att vi befinner oss i ett avgörande skede för mänskligheten. Det finns sålunda en mängd etiska frågor som behöver besvaras, inte minst ur ett rättighetsperspektiv. Många av dem som intervjuas i filmen inskärper just därför vikten av att föra dessa diskussioner nu, innan vi når det stadiet.

Även om Hessen Schei i huvudsak är ute efter att diskutera riskerna och de etiska utmaningarna med AI och AGI, är det på intet sätt en inlaga mot utvecklingen. Här finns utrymme för nyanser och även argument för AI och AGI förekommer. (För enkelhetens skull refererar jag hädanefter till AI som paraplybegrepp för både AI och AGI.)

Jürgen Schmidhuber, datavetaren som ibland har kallats för den moderna AI:s fader, gör en jämförelse med upptäckten av eld; precis som elden kan orsaka stor skada kan AI göra det, ”men fördelarna överväger nackdelarna så mycket att vi inte kommer att stoppa dess utveckling”, hävdar han. Andra är mer skeptiska. I en apokalyptisk vision kan man fråga sig: ”Vad skulle Mengele ha gjort med ett sådant vapen i sin hand”, säger EU-kommissionären Vera Jurova retoriskt, och syftar på den nazistiske experimentdoktorn Josef Mengele som kallades ”Dödens ängel”.

Men man behöver inte nödvändigtvis gå så långt. Sophie Richardson från Human Rights Watch lyfter hur AI redan idag används av Kina, främst i övervakningsteknologi, för att skapa ett samhället fritt från oliktänkande. Människorättsadvokaten Philip Alston konstaterar därför att AI inte får vara en lag- och rättighetslös zon, att mänskliga rättigheter måste föras in i diskussionen.

Sammantaget är det en tankeväckande och engagerande film som lyckas ställa de stora och svåra frågorna utan att demonisera teknologin eller fastna i för tekniskt komplicerade resonemang. Snygga animationer och stämningsfull musik gör också sitt till för att lyfta filmen.

Roboten i familjen

På många sätt är det samma frågor som ställs i Isa Willingers ”Hi, Ai”, men här genom den mer konkreta andra sidan av AI-myntet, humanoida robotar. Här får vi dels följa den japanska familjen Sakurai som utökas med den nya familjemedlemmen roboten Pepper, och dels den ensamma amerikanske mannen Chuck som åker på roadtrip med sin nya följeslagare, sexroboten Harmony. Pepper köps in för att hålla farmor i familjen sällskap men visar lite intresse för att lyssna på henne och känns mest som en egotrippad tonåring. Trots det utvecklar familjemedlemmarna vad som framstår som verkliga ömhetskänslor för den lilla roboten, som utseendemässigt påminner mer om en alien än en människa.

För Chuck tycks samma känslor av verklig tillgivenhet uppstå för hans artificiella sällskap. Harmony är visserligen avsedd för män att ha sex med, men för Chuck är hon mest en vän i ensamheten att dela smått och stort med. I en lika rörande som absurd scen sitter han med Harmony i campingstolen utanför husbilen och berättar i skenet av lägerelden att han som barn blev utsatt för sextrafficking. Harmony har för en gång skull inte något bra svar på tal, sannolikt är hon inte programmerad för den sortens intima avslöjanden. Om det är Chucks historia som gör att han senare förklarar för henne att han nästan känner det som att han begår ett övergrepp mot henne genom att ta hennes hand, får vara osagt. Men hans genuina omsorg om henne går inte att ta miste på.

Familjen Sakurai och roboten Pepper i ”Hi,Ai”.

Familjen Sakurai och roboten Pepper i ”Hi,Ai”. Foto: Tempo

Det är lätt att skratta åt det absurda i de situationer som skildras. Det hade också varit lätt att göra sig lustig över att karaktärerna trots vetskapen om att deras sällskap är robotar, behandlar dem som människor. Men Willinger hanterar dem med sådan respekt att man inte faller i den fällan.

Sist och slutligen är ”iHuman” och ”Hi, Ai” två filmer som handlar mindre om teknologi och mer om vad det är att vara människa. Om maskiner kan göra allt som människor kan, så ställs frågan om det unikt mänskliga på sin spets. Hittills har vi ofta definierat vår mänsklighet i förhållande till djuren. När vi nu måste definiera vad som skiljer oss från både djur och maskiner, är det sannolikt att det vi tidigare tänkt om oss själva kommer att ställas på ända.

Oavsett möjligheterna med AI går det inte att blunda för riskerna. Den svenskamerikanske forskaren Max Tegmark menar i iHuman att det inte är AI i sig som är bra eller dåligt. Frågan vi alla måste ställa oss är istället vilket samhälle vi vill skapa och vilken roll människan ska ha i det samhället, menar han. Liksom Tegmark anser regissören till iHuman, Tonje Hessen Schei, att AI inte är något som vi likt idag kan lämna åt den så kallade tech communityn att hantera.

Alla måste engagera sig och se till att adressera de utmaningar vi står inför, det hon kallar ”The new algorithmic world order”. I den debatten är det hög tid att både privatpersoner och organisationer som Amnesty kliver in och engagerar sig i utvecklingen innan det är försent.

Hannah Laustiola Frydman
hannah.laustiola@gmail.com

Läs mer om Tempo dokumentärfestival

filmer | 2020-03-15
Av: Hannah Laustiola Frydman