Vapenexport - till vem då?

Den 22 april höll organisationen Parlamentarikerforum för lätta vapen-frågor ett seminarium i riksdagen om det internationella vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty, ATT, ur ett svenskt och internationellt perspektiv. Initiativet kom minst sagt lämpligt med den uppmärksammade “Saudi-affären” och den uppskjutna KEX-utredningen som heta ämnen i svensk media.

Seminariet startar efter en tyst minut för att hedra de omkomna vid Medelhavets flyktingkatastrofer på Christer Winbäcks initiativ . På bild syns paneldeltagarna Désirée Pethrus (KD), Anna-Lena Sörensen (S), Anna Ek (Svenska Freds) och Walter Mutt (MP). Foto: Simon C Ebers

Den 22 april höll organisationen Parlamentarikerforum för lätta vapen-frågor ett seminarium i riksdagen om det internationella vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty, ATT, ur ett svenskt och internationellt perspektiv. Initiativet kom minst sagt lämpligt med den uppmärksammade “Saudi-affären” och den uppskjutna KEX-utredningen som heta ämnen i svensk media. Dagarna innan inträffade en av de största flyktingkatastroferna i europeisk historia och seminariet inleddes med en tyst minut. Under diskussionerna framkom det senare att flera av paneldeltagarna hade en syn på problemet som menar att länderna i väst (Sverige inkluderat) delvis är ansvariga då dessa länder beväpnat och fortsätter att skicka vapen till den svårt drabbade regionen.

I den första delen av seminariet som fokuserar på ATT ur ett svenskt perspektiv så var två av panelmedlemmarna representanter från Krigsmaterielexportkommittén (KEX): Désirée Pethrus (KD) och Anna-Lena Sörenson (S) - vars huvudsakliga uppgift är att ge förslag på skärpt lagstiftning inom svensk vapenexport. Utöver dem medverkade Walter Mutt (MP) och Anna Ek från Svenska Freds- och skiljedomsföreningen.

Désirée Pethrus inleder med att presentera KD:s perspektiv som är emot export av vapen till länder som kränker de mänskliga rättigheterna. Från kristdemokratiskt perspektiv måste det finnas speciella orsaker för att exportera till icke-demokratier. Hon hoppas på mer ansvarsutkrävande och transparens från den nya lagstiftningen som hon anser behöver ett helhetsperspektiv vid beslut om export vilket även bör inkludera följdleveranser.

– Den arabiska våren slutade i ett fullständigt kaos då vapen från hela världen cirkulerade inom regionen. Vi måste vara försiktiga var vi skickar vår export, en dag kanske vi ser terrorister med svenska vapen, säger Désirée Pethrus.

Samtidigt avslutar Désirée Pethrus med att poängtera att hon och hennes parti inte är emot vapenexport och att Sverige är beroende av exporten för att bibehålla ett starkt svenskt försvar.

Moderator Christer Winbäck från organisationen Parlamentarikerforum frågar hur vida exporten skulle stoppas om en mottagarstat förändras från en demokrati till diktatur och Désirée Pethrus ger inget konkret svar utan säger att vi måste vara försiktigare.

Anna-Lena Sörenson håller med Désirée Pethrus om att vapenexporten behöver bli mer öppen så att allmänheten och civilsamhället kan ta del av beslut som tas. Hon menar att Sveriges lagstiftning går längre än FN:s vapenhandelsavtal ATT då man gör bedömningar av mottagarstaten vid beslut:

– Det är vi själva som bestämmer om vi kommer gå längre och vara mer restriktiva än vad ATT föreslår. Vi tar in alla perspektiv men börjar med mottagarland och svenska säkerhetsintressen, sedan tittar vi på mänskliga rättigheter och till sist på materialet i fråga. I KEX-kommittén diskuterar vi aldrig jobb utan det är bara en fråga om svenskt försvar och vi behöver en vapenindustri och export för att försörja det. Varje beslut är ett politiskt beslut, när tveksamma affärer beviljats så är det på grund av bedömningar baserade på säkerhetsintressen.

Walter Mutt som representerar Miljöpartiet är mer kritisk till den svenska och globala vapenexporten:
– Tyvärr är vår värld dominerad av små pojkar som ibland kallar sig själva presidenter. De gröna vill inte ha någon vapenexport men vi förstår att detta mål måste ske steg för steg, som att inte sälja till diktaturer. Säkerhetsindustrin är styrd av jobb och pengar, vi har en dålig fantasi då bara 1 procent av svensk export är vapenexport. Istället för att fokusera på säkerhetsindustrin borde vi fokusera på förnybar energi. Man kan inte exportera till icke-demokratier och sedan hävda att man fokuserar på utveckling.

– Beslutet om Svensk Politik för Global Utveckling måste genomsyra alla politiska beslut, anser Walter Mutt. Det spenderas idag tio gånger mer på vapen än på utveckling, dessa siffror borde ändras så att det är tvärt om.
Walter Mutt tog också upp de rådande riktlinjerna för svensk vapenexport:

– ATT är en bra plattform för att gå vidare. Det är positivt att ATT:s anda nu finns i vår lagstiftning. Kriterierna för vapenexport bör inte vara ”omfattande och grova kränkningar”, det är tillräckligt med grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Om ett land utför grova kränkningar på ett håll säger det ganska mycket om situationen i landet.

Anna Ek, ordförande i Svenska Freds, börjar sitt anförande med att tacka för den tysta minuten för vid seminariets början och förklarar hur ”vi” bidragit till katastrofen:

– Vad var det som hände under den arabiska våren, vilka var det som tog kontroll när regimer föll? Det var polis, militär eller beväpnade grupper – varför var och är dessa grupper så starka? Vi beväpnade dem. I debatten om vapenexport fokuserar vi bara på “dåliga” stater medan vi, västvärlden, fortsätter att exportera.

Anna Ek ser möjligheter med ATT men fruktar att rejäla insatser kan komma för sent och att vapenindustrins argument om nationell säkerhet kan komma att vinna över civilsamhällets argument som prioriterar demokrati och mänskliga rättigheter:

– ATT öppnar upp för möjligheter, det som tidigare inte var kontrollerat och lagligt kan komma att ändras. Tyvärr finns det en stor risk att ett förslag eller en lösning kan komma för sent.

Hon ställer retoriskt frågan om vad som väger tyngst, ”nationell säkerhet eller mänskliga rättigheter” och tillägger:
– Alla partier hävdar att de står för nedrustning och vill sprida demokrati medan de fortfarande exporterar. Tyvärr röstar politikerna för vapenindustrin.

Moderatorn Christer Winbäck ställer en fråga riktat till Anna Ek:
– Med referens till ett demokrati-kriterium, som ni förespråkar, kan det inte vara så att det finns “dåliga” demokratier och “goda” icke-demokratier?

Anna Ek ber först Christer ge ett exempel på en “bra” icke-demokratisk stat och beskriver sedan Svenska Freds ståndpunkt som inkluderar mänskliga rättigheter och dessutom anser att man borde kolla på vilka stater som är emot ATT och internationella normer. Enligt henne bör man inte exportera till länder som arbetar emot arbetet om vapenexport – ett exempel på en sådan stat är Indonesien.

Walter Mutt håller med och menar att demokratikriteriet måste kombineras med mänskliga rättigheter då det finns demokratier som utför grova kränkningar. Enligt honom bör vi inte sälja till sådana stater även om det kostar Sverige pengar:
– Vi bör inte exportera till “ytliga” demokratier och stater som kränker de mänskliga rättigheterna - det är ett globalt problem och det är västländernas säkerhet att inte beväpna världen.

Anna-Lena Sörenson har inte samma syn på export till demokratier, enligt henne är deras regeringar folkligt valda och måste få ta sina egna beslut utan att parter utanför underminerar deras beslut:
– Varje land, speciellt demokratier, har en skyldighet att skydda sina medborgare och de själva måste få bestämma vad de väljer att importera. Vi pratar om demokratier, är de inte utbildade, ska vi bestämma för dem? Det känns kolonialt.

Anna Ek replikerade:
– Du säger att det är kolonialt att bestämma att vissa länder inte får köpa vapen och att vi då påverkar deras beslut. Samtidigt var alla glada när vi stoppade samarbetet med Saudiarabien men vi (Sverige) vill inte stoppa vapenexporten – det är kolonialt att tänka ja, låt dem döda varandra.

Paul Beijer (höger) visar en karta på länder som signerat (ljusblått), ratificerat (mörkblått) icke-signatörer (vitt) och stater som röstat emot (orange) det internationella vapenhandelsavtalet. Foto: Simon C Ebers

Den resterande delen av seminariet handlade om ATT på ett internationellt plan. Här diskuterades styrkorna och svagheterna med avtalet, hur det utmanat och skapat nya internationella normer som har potential att påverka vapenhandeln globalt. Deltagare från Storbritannien och Irak bidrar även med deras erfarenheter och syn på problemet.

Paul Beijer, ambassadör och svensk chefsförhandlare vid ATT ser avtalet som ett stort steg framåt då det är det första internationella avtalet för att kontrollera vapenhandeln:
– Att 130 stater har signerat och 67 stater har ratificerat är ett gott tecken, avtalet existerar eftersom vi har ett starkt internationellt konsensus. Det är inte bara västvärlden som står bakom utan även stora delar av Afrika och Latinamerika – vi ser inte samma Nord-Syd splittring som ibland uppstår vid FN och kan konstatera att överenskommelsen om att kontrollera vapen är ett tecken på att en ny internationell norm skapats.

Paul Beijer förklarar att arbetet med ATT endast börjat, nu återstår mycket institutionellt arbete med ett sekretariat för att hantera finansiering, regler och allt som kan tänkas tillkomma. Det finns nu en splittring där vissa stater vill att beslut ska tas via samstämmighet medan andra (Sverige inkluderat) föredrar ett system som börjar med konsensus men där man kan rösta igenom beslut om full enighet inte går att nå.

Ceremonin i FN när ATT undertecknades den 3 juni 2013. Foto: AI

– Nervösa stater vill att beslut ska tas via konsensus, men i praktiken ger detta stater vetorätt. Vi vill ha ”konsensus plus”, vilket betyder att om alla försök att nå enighet stoppas så kan vi majoritetsrösta, säger Paul Beijer.

Paul Beijer menar att detta kommer bidra till ett starkt incitament för att nå enighet. Om två stater inte kan komma överens så kommer det slutligen leda till votering där en av staterna helt kommer förlora och få alla sina krav nerlagda. Man har mer att förlora på att låta det gå till votering och därför bidrar systemet till att pressa fram enhälliga beslut.

Det finns klara svagheter med avtalet och en av dem är att det är geografiskt begränsat då få länder i Mellanöstern och Asien har anslutit sig. Mark Bromley från fredsforskningsinstitutet SIPRI menar att avtalet ändå kan komma att påverka de stater som inte signerat:
– 66 procent av världens stater har signerat och om internationella avtal lyckas etablera normer så kan det påverka hur icke-signatörer beter sig internationellt. ATT har etablerat ställningstagandet att vapenexport till stater som inte är blockerade av FN ändå kan vara illegitimt. Det kan även komma att påverka västerländska stater genom ansvarsutkrävande som de inte har räknat med.

Sir John Stanley, ordförande i den Brittiska kommittén för Vapenexportkontroll, beskriver hur den brittiska modellen är baserad på öppenhet för att kontrollera exporten. I Storbritannien finns det fyra separata departement som ansvarar för vapenexporten och för att bevaka dessa formades en speciell kommitté: The Commitee on Arms Export Controls.

Den brittiska regeringen tar beslut om vilken export som beviljas eller inte och är sedan ansvarig om deras beslut kritiseras. Det tas cirka 15 000 beslut om vapenlicenser per år och granskningen av dessa lämnas åt kommittén.
– Till följd av den arabiska våren granskades de licenser regeringen beviljat till området och som en följd av granskningen drogs 234 vapenlicenser in, berättar John Stanley.

Alistair Burt, undersekreterare i brittiska utrikesdepartementet, talar till journalister när ATT undertecknas i FN den 3 juni 2013. Foto: AI

Varje år släpper den brittiska regeringen en rapport och var tredje månad måste de publicera vilken export de beviljat eller sagt nej till. John Stanley pekar på att kommittén och allmänheten däremot inte får tillgång till namnen på företag och slutmottagarna av produkterna som exporterats. John Stanley beskriver problematiken med den modellen:
– I rapporten efter den arabiska våren kom det fram att Storbritanniens regering hade exporterat kemikalier till Syrien men eftersom man inte får tillgång till slutmottagaren så vet man inte om det användes till legitima kommersiella produkter eller till kränkandet av internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Inom kommitténs mandat ingår att skicka brev till regeringen med frågor som måste besvaras. En av dessa frågor var vilka stater regeringen anser vara de värsta när det gäller människorättskränkningar och vilka länder regeringen hade godkänt för vapenexport.
– Bland de värsta länderna fanns Saudiarabien, Kina och Pakistan vilka också hade godkänts för vapenexport, sade John Stanley.

Riksdagen får besök från Storbritannien via Sir John Stanley (till höger) och Irak genom Ala Talabani, i bild syns även ambassadör Paul Beijer och seminariets moderator Christer Winbäck. Foto: Simon C Ebers

Ala Talabani, ordförande för Parlamentarikerforum för lätta vapen-frågor och irakisk parlamentsledamot, beskriver hur det globala vapenflödet påverkat hennes land och regionen:
– I Irak har väpnade grupper tagit över stora statliga förråd fulla av vapen som nu är i händerna på Islamiska staten, IS. Vapen från västvärlden hamnar på den svarta marknaden som nu är så utvecklad att man kan köpa näst intill allt via internet.

Tillgången på vapen är nu en del av den irakiska kulturen där nästan varje hushåll åtminstone har ett vapen. Detta har haft en mycket negativ inverkan på kvinnors redan utsatta situation i regionen:
– Familjer är inte skyddade av staten och har därför eget skydd. De flesta vapen har ingen licens och används vid våld i hemmet som ofta drabbar kvinnor genom bland annat hedersmord.

Ala Talabani avslutar med att poängtera att det är vårt ansvar att se till att vapen inte exporteras till länder som kränker de mänskliga rättigheterna och används till förtryck som dessutom ofta hamnar i händerna på beväpnade grupper:
– När vi säljer till länder som Saudiarabien och Bahrain så går vapnen också till milisgrupper och förstärker dessa grupper – det är vårt ansvar att se till att detta inte händer.

Simon C Ebers

Bakgrund : ATT och KEX

ATT står för Arms Trade Treaty, ett internationellt bindande vapenhandelsavtal ämnat att stoppa export till stater som kan använda produkterna till grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

Amnesty International och många andra organisationer har sedan 1990-talet arbetat för att påverka den då oreglerade vapenhandeln och ATT kan ses som ett stort steg framåt.

Efter långa förhandlingar röstade FN:s generalförsamling till sist fram förslaget med 154 röster för, tre emot (Iran, Syrien och Nordkorea) och 23 nedlagda. För att avtalet skulle träda i kraft – det vill säga bli bundet till nationell och internationell lagstiftning – så krävdes det att minst 50 stater skulle ratificera.

Den 25 september 2014 hade tillräckligt många stater anslutit sig och 90 dagar senare, den 24 december 2014, blev det historiska avtalet officiellt internationell lag.

KEX står för Krigsmaterielexportkommittén som består av representanter från samtliga riksdagspartier. Dess mandat är att skärpa lagstiftningen kring vapenexport så att det blir svårare att exportera till icke-demokratier och stater som kränker de mänskliga rättigheterna.

Kommittén tillsattes 2012 och skulle presentera sitt förslag i april 2015. Detta har nu skjutits upp och utredningen väntas bli klar i sommar. Sverige är trots sin lilla befolkning en av världens största vapenexportörer och var år 2014 på elfte plats. En stor del av den exporten går till stater som svårligen kan kallas demokratier.

Läs mer om ATT från Amnesty Press
ALMEDALEN: Arms Trade Treaty, tomma ord på pappret eller hjälp för kvinnors säkerhet? (3 juli 2014)

Almedalen: Nu är det allvar i New York, export&mänskliga rättigheter och fortsatt blockad av Gaza (4 juli 2012)

Amnesty-årsmöte i Uppsala med hopp om vapenavtal (4 maj 2012)