Almedalen: Kina, Burma och FN:s arbete mot sexuellt våld i krig

reportage | 2011-07-11

Ett seminarium på Säkerhetspolitiskt torg om utvecklingen i Kina blev snabbt fullsatt. Min Min berättade om sina fem år som politisk fånge i militärregimens Burma och Marika Griehsel presenterade sin film ”Wallströms resolution” där arbetet mot sexuellt våld i krig skildras.

När Kina blir starkare måste Sveriges roll förändras

– Vi måste se Kina på ett mer diversifierat sätt, säger Malin Oud, som arbetat med mänskliga rättigheter i Kina under lång tid, i ett samtal som Amnesty med flera, arrangerade på fredagen.
Flera Kinaexperter hade samlats för att tala om mänskliga rättigheter i det östliga landet med 200 miljoner bloggare samt diskutera hur kineserna tänker och hur Sveriges människorättsarbete kan föras där.

Jerker Hellström, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), inleder diskussionen med att berätta en sann historia som han tycker illustrerar hur kineser tänker. Året var 1971 och Henry Kissinger, säkerhetsrådgivare till USA:s president Richard Nixon, besöker det Folkrepubliken Kina, som då styrdes av Mao Zedong. Under ett samtal med landets premiärminister Zhou Enlai frågar Henry Kissinger vilken betydelse franska revolutionen har haft? Varav Zhou Enlai ska ha svarat: Det är ännu för tidigt att säga.

Denna historia, tycker Jerker Hellström, inbegriper kinesernas underfundiga humor, visdom som kan vara svår att greppa för utomstående och deras långsiktiga tänkande. Enligt en artikel i en amerikansk dagstidning häromveckan uppdagades dock att en tolkningsmiss skett i kommunikationen mellan dem.
– Vill inte förstöra en bra historia men Zhou Enlai trodde att han svarade på vad kravallerna i Paris 1968 haft för betydelse, säger Jerker Hellström.

Jerker Hellström modererade samtalet om
Kina på Säkerhetspolitiska torget som Amnesty
var medarrangör till.

I år firar kommunistpartiet 90 år, berättar den tidigare Kinakorrespondenten Ulrika K Engström. Hennes övertygelse är att den maktförskjutning som under våren ägt rum i Nordafrika även sker i Kina:
– Partiet har fortfarande en envägskommunikation med folket men folket tänker annorlunda.
Hon jämför denna utveckling med en ångbåt som sjösatts, som långsamt tar sig framåt, men som inte går att stoppa.
– Korthuset kommer att rasa, vi ska inte undervärdera kraften i information, säger hon.
Panelen är inte helt övertygade om detta men Ulrika K Engström fortsätter argumentera för detta:
– I Egypten bara två dagar innan Mubaraks regim föll sade man att korthuset omöjligen kunde falla.

Även situationen i Tibet kom att diskuterades.
Ola Wong berättade att det ligger krypskyttar
på taken i Lhasa, Tibets residensstad.

Men Kina är en övervakningsstat som satsar enorma summor på övervakning. Syftet är att uppnå harmoni, det vill bibehålla stabiliteten i landet. För med stabilitet kommer ekonomisk utveckling. Kina är en köpstark marknad många aktörer vill in på. Ett av dessa företag är svenskt: Axis communications. Detta svenska bolag har levererat övervakningskameror till Kina och kommer fortsätta sina affärer med mer avancerad utrustning också. Teknik som möjliggör att på långt avstånd hålla koll på om många människor verkar samlas, då det är risk att en demonstration anordnas.
Ola Wong, svensk författare och Kinakorrespondent med kinesiska rötter, har frågade Axis communications hur de tänker kring att sälja denna utrustning till just Kina. Svaret han fick var att ”de tibetanska munkarna kan ju också köpa kamerorna så att de kan se när militären kommer” (läs Ola Wongs artikel Svensk övervakning i Kina, i E24).

I takt med att partiet blir mer sofistikerat blir motståndarna mer anonyma. På twitter sker mycket dialog via kodord.
- Kineserna är inte okritiska och accepterar inte bara situationen, säger Malin Oud, tidigare chef för Raoul Wallenberg-institutets kontor i Kina.
Enligt henne finns det mycket sarkasm i inläggen.

Sverige måste arbeta mindre med konfrontation,
säger Maria Granefelt och håller med Malin Oud
om att istället stödja de strömningar som finns i dag.

På ytan ser mänskliga rättigheter inte ut att finnas i Kina. Landet avrättar fler människor per år än alla andra länder tillsammans och under våren har 150 dissidenter, bloggare och twittrare, gripits. Detta senaste nedslag (läs mer i Kina: Välkommen frigivning av Ai Weiwei men kritiken får inte tystna , Amnesty 23 juni ) är en konsekvens av partiets ängslan över utvecklingen med protesterna under den så kallade Arabiska våren, enligt Maria Granefelt, Kinasamordnare inom Amnesty Internationals svenska sektion.

Hon påpekar att det finns mänskliga rättigheter men att tolkningarna av vad de innebär skiljer sig åt. Yttrandefrihet finns till exempel som en lagparagraf men den efterlevs inte som i väst.
– Det är godtyckligheten som är värst, säger Maria Granefelt. Man vet inte om det är okej att uttrycka sina rättigheter.
Det går inte går att i förväg avgöra vad som är tillåtet eller inte.
– Det fungerar så länge man inte utgör ett hot mot partiet, förtydligar hon.
Ola Wong instämmer:
– Man vet inte vad som anses vara emot regimen.

En slutsats som dras under samtalet är att Sverige måste utvidga sitt arbete med att kämpa för mänskliga rättigheter i Kina. Den diplomatiska dialogen har spelat ut sin roll. Kina har blivit för starkt och hot om påtryckningar blir allt mer verkningslösa. I dag har inget land i världen en fungerande formell dialog med Kina. Ola Wong kommenterar:
– Det blir allt tydligare att Kina inte finner sig i att bli uppläxad av väst längre.

– I alla kontakter med Kina: idrott, näringsliv
med flera måste Sverige ställa krav på de arenor
där man verkar, säger Malin Oud.

Som symbolhandling är det dock fortfarande viktigt fortsätta dialogen om människorätt även på formell politisk nivå. Nu viker man ner sig vilket sänder ett budskap om att det är okej så som det är nu, anser både Maria Granefelt och Malin Oud.
Men Sveriges arbete med att försöka påverka Kina måste även göras på annat sätt.
– Svenska företag måste gå i framkant genom att göra affärer med schyssta arbetsvillkor och ta upp frågan om mänskliga rättigheter, säger Maria Granefelt.
Panelen medger att det är en komplicerad fråga, även för politiker.
– Men vi kan inte förvänta oss att de mänskliga rättigheterna kommer att förbättras om vi undviker de svåra diskussionerna, säger Malin Oud.

I dag ligger det svenska fokuset på partiets planer och agerande men fokus borde vara på det civila samhället.
– Det finns krafter som åstadkommer förändring i Kina i dag. Dem ska vi gå in och stödja, menar Malin Oud.
Hon föreslår att precis som Sverige bjuder in representanter från det kommunistiska partiet att komma och kolla in svensk demokrati så borde vi också bjuda in representanter från det civila samhället. Genom att inte välja att se ”den väldigt modiga klicka av människorättsförsvarare”, som Malin Oud uttrycker det, och också den uppsjö av människor som inom lagens ramar lyckas verka för att förbättra människorättssituationen anammar vi partiets härskarspråk, anser hon. Partiet som förnekar dessa människor genom att hävda att det endast finns en extrem minoritet som intresserar sig dessa frågor. Hon uppmanar Sveriges regering att ta större ansvar för situationen i Kina.
– Vi måste hitta fyrtornen och stötta dem under en lämplig täckmantel. De har enorm makt, säger hon.

För att kunna göra detta måste Sverige bli duktigare på att identifiera dessa personer.
– De uttrycker sig på ett annorlunda sätt, säger Malin Oud.
Hon tar Egypten som exempel:
– Det var först i år som vi upptäckte aktivisterna i Egypten, ifjol visste vi inte om att de fanns.
Och undrar:
– Kina har 200 miljoner bloggare. Vem analyserar dem?

– Stödja det civila samhället, det är lösningen,
tror Ulrika K Engström, som också påpekade behovet
av utbildningsinsatser i Kina.

Ulrika K Engström använder en händelse med Janne Josefsson som illustration på att helt fel frågor ställs. Den välkände svenske journalisten befann sig i Kina för att göra ett inslag till SVT:s Debatt. Han använde samma metoder som här. Med mikrofon i handen gick han fram till en kinesisk arbetare och frågade rakt ut:
– Vill du ha demokrati?
Den kinesiske arbetaren, med kanske fyra års skolgång i bakgrunden påpekar Ulrika K Engström, svarar honom:
– Vad är demokrati?

Text och bild: Emilie Holmstrand

Läs mera

Amnesty 29 juni : Kina: Mörka tider för advokater när förtrycket tilltar


Ofrihet kan inte vara för evigt
(9 december 2010 - Intervju med Liu Xiaobo i Amnesty Press)

Kosmetiska reformer - men i Burma behåller militären greppet

I november förra årets hölls val i Burma och fredspristagaren Aung San Suu Kyi frigavs ur husarrest sedan hon avtjänat sitt straff. Den burmesiska regimen har tillsatt en regering som kallas civil och några politiska fångar har frigetts. Förändringarna har fått en del länder att börja förespråka dialog med regimen. På ett seminarium på torsdagen, arrangerat av Socialdemokratiska studentförbundet, Svenska Burmakommittén och Palmecentret varnade deltagarna för optimism på kort sikt när det gäller Burma.

Efter att 1988 års folkliga uppror i Burma hade slagits ned av militären genomfördes ett val 1990 . Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD, nationella demokratiförbundet, vann en storseger men militären vägrade erkänna resultatet. Aung San Suu Kyi, som fick Nobels fredspris 1991, har tillbringat en stor del av de senaste 20 åren i husarrest eller fängelse. I november 2010 blev hon dock fri efter att ha avtjänat sitt straff och nu har hon sagt att hon planerar att åka runt i landet. Hon vill bland annat besöka den plats där hennes far, Aung San, Burmas ledare vid självständigheten från Storbritannien 1948, föddes. Regeringen har varnat för att det kan bli kaos om hon ger sig ut på den burmesiska landsbygden.

Vid seminariet ”Hur ser demokratin ut för politiska fångar i Burma?”var den tidigare politiska fången Min Min, inbjuden till Sverige av S-studenter, orolig för vad som kan hända.
– Jag befarar att hon kan bli mördad, säger han. Det är viktigt att trycka på militärregimen för att de garanterar hennes säkerhet. Aung San Suu Kyi är den enda som kan förhandla med militären. Vi behöver henne.

Min Min satt fem år i fängelse.

Frida Perjus från S-studenter, som var moderator vid seminariet, påminde om att Aung San Suu Kyi utsatts för överfall förut. Den värsta incidenten inträffade 2003 då det beräknas att omkring 70 personer dödades vid ett överfall mot den bilkortege där Aung San Suu Kyi färdades.

I november 2010 hölls val i Burma och efteråt förklarade general Than Shwe att det val som hölls i varit ”fritt och rättvist”. Den uppfattningen delades dock inte av många i omvärlden. Skeptikerna menar att i princip är det samma regim som styrt Burma sedan 1962, då militären proklamerade en speciell form av socialism som skärmade av landet från omvärlden och ökade militärens maktställning.

De styrande militärerna har dock låtit bilda en regering med civil prägel och i omvärlden finns det nu en del som menar att sanktioner mot regimen bör ersättas med dialog. Olle Thorell, socialdemokratisk riksdagsledamot och aktiv i riksdagens tvärpolitiska Burmanätverk var nyligen i landet och träffade då Aung San Suu Kyi. Han ger inte mycket för talet om reformer:
– Det är samma spel som har bedrivits sedan 1970-talet. Det handlar om skenreformer för att lura det internationella samfundet. Det är ett spel som bedrivs för att splittra det internationella samfundet.

Sverige har haft ett gott rykte när det gäller att stödja demokratirörelsen i Burma och till de som har tvingats gå i exil. Olle Thorell berättar att Aung San Suu Kyi noga följer utvecklingen i olika länder när det gäller synen på regimen i Burma.
– Hon var mycket upprörd över en svensk tankesmedja som hade skrivit en rapport och förespråkat en politik med investeringar i Burma. Hon undrade om jag hade läst den, men jag hade inte ens hört talas om den, säger Olle Thorell och ler.
Olle Thorell betonar att det råder bred partipolitisk enighet i den svenska riksdagen om synen på Burma men uttrycker besvikelse över utrikesminister Carl Bildts senaste uttalande om Burma. Den 21 juni lämnade Olle Thorell in en skriftlig fråga i riksdagen där han undrade om utrikesministern är beredd att ställa sig bakom initiativet att inrätta en undersökningskommission om MR-brott begångna i Burma?

Det är Tomas Qjea Quintana, FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter i Burma, som föreslagit en sådan undersökningskommisson, COI. Kommissionens uppgift ska vara att ska undersöka brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Burma. Förslaget har fått stöd av Australien, Nya Zeeland, USA, Kanada och tolv länder inom EU, däribland Danmark, Storbritannien, Nederländerna och Frankrike. Organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch stödjer också också förslaget.

– I det svar jag fick från Carl Bildt förklarade utrikesministern att krav på en undersökningskommission i detta skede kan riskera att försvåra den dialog som behöver föras med regeringen i Burma om MR-området, förklarar Olle Thorell.
Han menar att det finns en risk att regeringen i Burma lyckas i sin uppsåt att lura omvärlden, trots att egentligen inget har förändrats.

Magnus Nilsson, S-Studenter, och Olle Thorell (S), riksdagsledamot.

Karin Valtersson från Svenska Burmakommittén är orolig över att EU:s politik med riktade sanktioner istället kommer att förändras till att handla om dialog med regimen.
– Det sägs att Sverige bakom kulisserna fortsätter att vara pådrivande inom EU när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati i Burma. Men det är ingenting som syns utåt, säger hon.

Magnus Nilsson, ordförande för S-studenter, pekar på att personer från den burmesiska handelskammaren tidigare i år varit inbjudna av Näringslivets internationella råd, NIR.
– Det borde vara självklart att representanter för regimen i Burma inte ska bjudas in till Sverige, säger han.
Sedan tidskriften Omvärlden uppmärksammat frågan begärde Sida ett klarläggande från NIR. De svarade att NIR arbetar ”med reformvänliga individer i näringslivsorganisationer” och att de inbjudna personerna var ” kända för att vilja driva ekonomiska reformer” i Burma, ett land där militären anses ha ett mycket stort inflytande över näringslivet.

Min Min var 20 år när han greps och sedan tillbringade han fem år i burmesiskt fängelse, dömd för att ha varit aktiv i studentrörelsen i landet. Studenterna spelade en viktig roll i demokratirörelsen 1988 och är en av de grupper som övervakas noga av militären.

Burmesiska fängelser är ökända för sina hårda förhållanden och tre av Min Mins medfångar dog under hans tid i fängelse.
– När fångar har frigivits fortsätter de att vara övervakade. Hotet att gripas igen finns där hela tiden, berättar han.

Min Min, som blev fri 2005, valde att fly över gränsen till Thailand och arbetar numera i gränsstaden Mae Sot för Assistance Association for Political Prisoners- Burma_, AAPP,_som om kartlägger och dokumenterar situationen för politiska fångar i Burma.
– Nu finns det 1 994 kända politiska fångar i Burma, berättar Min Min. Siffran går upp och ner. En del frigivna fängslas igen.
Han betonar att påtryckningar från omvärlden är viktiga och vädjar om fortsatt arbete för Burmas politiska fångar som inte sällan drabbas av extremt långa fängelsedomar. Enligt AAPP __är medlemmar i NLD den största enskilda gruppen (345 fångar) medan 318 fångar kommer från de etniska minoritererna, 269 fångar är studenter och 223 munkar sitter fängslade. Buddhistmunkarna gick i spetsen för protesterna hösten 2007, den så kallade saffransrevolutionen.

Frida Perjus från S-studenter och Karin
Valtersson från Svenska Burmakommittén.

Det beräknas att omkring 150 000 burmeser har flytt till Thailand. De flesta av dem håller sig i flyktinglägren då de thailändska myndigheterna har restriktioner för deras rörelsefrihet. Därtill finns hela tiden hotet om att skickas tillbaka till Burma. Dessutom finns många burmesiska gästarbetare i Thailand.
– Varje år besöker en halv miljon svenskar Thailand och det är troligt att de på sina hotell möter personal som är burmeser, påpekar Olle Thorell.

Den arabiska våren har fått många att hoppas på förändringar även i andra stabila diktaturer och regimer över hela världen - från Kina till Ekvatorialguinea - att frukta jasminrevolutionen. Finns det då ett hopp om förändringar i Burma?

– Regimen försöker blockera internet, förklarar Min Min. Genom radiostationer som Democraric Voice of Burma (som sänder från Oslo), BBC, Voice of America och Radio Free Asia når ändå information in i Burma.
– Jag tror att det till sist kommer att bli förändringar även i Burma, säger Olle Thorell. Jag tror på någon form av fredlig övergång som i Sydafrika.

Även om militären skulle tvingas lämna över makten till Aung San Suu Kyi och NLD finns många stora problem kvar. Minoritetsfolk som Karen och Shan har sedan 1948 varit indragna i konflikter, ofta väpnade, med centralregeringen.
– Det förs diskussioner mellan NLD och de större etniska grupperna om någon form av federal statsbildning, förklarar Karin Valtersson.
– Även ett demokratiskt Burma kommer vara tvunget att lösa dessa problem. Därför är Aung San Suu Kyi så viktig då jag tror att hon kan ha förmågan att skapa enighet, säger Olle Thorell.

Text: Ulf B Andersson Bild: Matilda Hald

Läs mer

Amnesty Press om Burma

Här ska Burma förse Kina med el (nummer 4/2010)
(Reportage av Martin Schibby_e_- nu fängslad i Etiopien)

Ett val utan överraskningar - militärregimen behåller makten (10 november 2010)

Juntan rustar inför valet - militärer tar av sig uniformerna (31 augusti 2010)

Demokratiaktivist frigiven - Kyaw Zaw Lwin återvänder till USA (22 mars 2010)


I verkligheten bryr sig inte generalerna (27 november 2009)

”Lämna oss inte med bara ord och retorik” (24 september 2009)


Volontär i diktaturen (11 oktober 2007)

16 år av ensamhet - intervju med Min Ko Naing (Amnesty Press nummer 5/2007)


Tvångsarbete i Burmas armé
(Amnesty Press nummer 5/2007)

==

Svenska Burmakommittén

S-studenters Burmautskott

S-studenters tidning Libertas
Intervju med Min Min : Politisk fånge i laglöst land

Irrawaddy - nättidning

New Light of Myanmar (regimtrogen tidning)

Uppdrag för ”Hela världens mamma”: Sätt stopp för den sexuella terrorismen

Resolution 1960 antas enhälligt av FN:s säkerhetsråd den 16 december 2010. Margot Wallström har vunnit en delseger - Kampen mot det systematiska sexuella våldet mot kvinnor i väpnade konflikter har blivit en säkerhetspolitisk fråga. Men kanske vore det mer effektivt om alla kvinnor som drabbats av sexuellt våld istället bara skulle lägga sig på marken och bryta ihop?, undrar en kvinna i Marika Griehsels dokumentärfilm ”Wallströms resolution”. _
– Då skulle vi vara många._

”It has probably become more dangerous to be a woman than a soldier in armed conflict” står det på filmduken på Marika Griehsels vänstra sida.

Kvinnan på min högra sida knyter krampaktigt sin högra hand och slår den hårt mot sitt ben. I sin hand hand kramar hon en servett som hon då och då torkar tårarna med. Hennes frustration är påtaglig. På filmduken spelas Marika Griehsels nygjorda dokumentärfilm Wallströms resolution. Den handlar om sexuellt våld mot kvinnor i krig. Om hur Margot Wallström som FN:s första särskilda sändebud på området lyckas driva igenom resolution 1960 i FN:s säkerhetsråd. Att lyfta ämnet sexuellt våld mot kvinnor från att vara en hälso- och kvinnosaksfråga till att bli ett område inom säkerhetspolitiken. Filmen handlar om de kvinnor på Balkan och i Demokratiska republiken Kongo som blivit våldtagna och sexuellt utnyttjade som en del av en extremt effektiv krigsstrategi.

Dokumentären som gjordes på uppdrag av organisationen Kvinna till kvinna börjar med en kvinna som berättar att hon inte tänkte berätta om vad hon har upplevt. Glömma kan hon inte, säger hon, men hon att hon egentligen mår bättre av att trycka undan minnena. Men, säger hon också, om det nu är någon nytta med att berätta.

– Det handlar inte om kultur, det handlar inte ens om sex, det är brottsligt, säger Margot Wallström i dokumentären.
När Margot Wallström, före detta EU-kommissionär och socialdemokratisk politiker, tillträdde som FN:s särskilda sändebud mot sexuellt våld i krig åkte hon runt i världen och samlade in vittnesmål från kvinnor som drabbats av detta grova människorättsövergrepp. Det finns många att prata med. Under 1990-talets krig i Bosnien fanns särskilda våldtäktsläger där enligt filmen mellan 20 000 och 50 000 kvinnor spärrades in.

Under de 14 år som kriget i Liberia pågick beräknas att 75 procent av landets alla kvinnor våldtogs och det slutar inte där. Den trygghet de trodde att freden skulle bära med sig kom aldrig. Sexuellt våld är även i fredstid det mest rapporterade brottet i Liberia. I Demokratiska republiken Kongo har striderna, där jakten på mineralen koltan, som används i bland annat mobiltelefoner och bärbara datorer, lett till att omkring sex miljoner människor dött, de flesta i svält och sjukdomar i krigets spår sedan 1996. Trots att fredsavtalet från 2002 är cirka två miljoner människor är på flykt i eget land i östra delen av Kongo där striderna har fortsatt. I en sekvens i filmen står en kvinna står framför Margot Wallström och vädjar till henne ”som hela världens mamma” att göra något.

På sjukhuset i Panzi, i Bukavu i östra Kongo, där den världsberömde kirurgen Denis Mukwege är chef utförs varje dag mellan fem och tio komplicerade operationer. För en del av kvinnorna kan vårdpersonalen åtminstone läka en del fysiska sår men en del av dem är för trasiga. Oavsett antalet operationer de får göra kommer många av dem att aldrig kunna ha penetrationssex igen eller kunna få barn. Det går helt enkelt inte att återställa deras underliv eller livmödrar efter de flaskor och machetes som tryckts upp där. I denna del av världen innebär detta också att många av kvinnorna inte kan åka hem till sin by igen. Deras män kommer inte acceptera dem som kvinnor (läs mer om det kulturella tryck deras män utsätts för i Amnesty Press 26 september 2010: Våldtäkt som massförstörelsevapen i krig).

Marika Griehsel i samtal med Louise Olsson.

Efter filmen tog ett samtal mellan Marika Griehsel, Louise Olsson, forskare och projektledare på Folke Bernadotteakademin (FBA), och Kvinna till Kvinnas generalsekreterare Lena Ag vid. Ett av Louise Olssons huvudpunkter var att man nu slagit hål på några av myterna kring det sexuella våldet mot kvinnor: att inte är någonting som slutar bara för att det blir fred och att det inte bara är något som händer utan att det sker uppsåtligt.
– Det innebär att man kan komma åt orsakerna, menar hon.
Louise Olsson säger också att det är ett extremt effektivt vapen. Det inte bara tillför stor emotionell och fysisk skada utan det slår också sönder hela samhällen.
– Ett billigt vapen, lägger Lena Ag, Kvinna till Kvinnas generalsekreterare, till.

Om Lena Ag ska nämna tre saker som hon
anses måste göras blir det att: lyfta frågan
hos män, jobba vidare med kvinnors rättigheter
(bland annat ge kvinnor tillgång att sitta med vid
fredsförhandlingar och vid uppbyggandet av stater)
samt ställa krav på politiker.

”Var finns männen i denna fråga?” undrar Doktor Denis Mukwege i filmen. Han säger rakt ut (både i filmen och i en artikel av Marika Griehsel publicerad i Omvärlden nummer 5/ 2011 ) att han inte vill ha fler priser. Han vill ha verklig förändring.
– Den som tiger samtycker, säger han allvarligt.

Samma tanke slog också mig när jag blickade ut i seminarierummet. Det är faktiskt förvånande många män församlade här men majoriteten kvinnor är överväldigande. Som nästan alltid, vill jag tillstå, när ämnet är just sexuellt våld mot kvinnor. Det är inte bara i FN som sexuellt våld mot kvinnor har ansetts vara en kvinnofråga och därmed tycks vara osynlig för mäns intressesfär, även här i Almedalen har män intressantare saker för sig.

Text och bild: Emilie Holmstrand

Fotnot: I filmen dokumenteras också ett unikt utbyte av kvinnoaktivister mellan Bosnien-Hercegovina och Demokratiska republiken Kongo.

Läs också

Våldtäkt som överlevnadsstrategi i Kongo (Amnesty Press 1 mars 2011)

Mer om Demokratiska republiken Kongo från Amnesty Press

126 gripna efter försök att mörda Kabila - ny FN-rapport om sexuellt våld (8 mars)

Nio personer inom armén dömda för massvåldtäkterna i Fizi (22 februari)

Callixte Mbarushimana utlämnad till ICC (26 januari)


Bemba inför rätta i ICC: ”Jag är oskyldig”
(22 november 2010)

ICC slog till i Paris - Callixte Mbarushimana greps efter hemligt åtal (13 oktober 2010)

Milisledare gripen för massvåldtäkterna i Luvungi (6 oktober 2010)

Makt i olika former på bokmässan (26 september 2010)

Justitieministern lovar: Slut på straffriheten för sexuellt våld (24 september 2010)

Åter till Kongo (ledare i Amnesty Press nr 3/2010)

FN bekräftar: Över 150 kvinnor våldtogs utan att FN-trupper kunde ingripa (25 augusti 2010)

90 000 på flykt undan strider i östra Kongo (2 augusti 2010)

Militären utlovar att agera mot soldater skyldiga till våldtäkt (10 juli 2009)

Utan fred ingen kvinnofrid - utan kvinnor ingen fred (2 maj 2009)

Plundrat land och våldtagna kvinnor- Hur stoppas katastrofen Kongo? (6 april 2009)

EU uppmanas bojkotta ”konfliktmineraler” från östra Kongo (9 mars 2010)

Kampanj mot krigsvåldtäkter - ”jakten på koltan är drivkraften bakom kriget” (21 februari 2009)

Amnesty Press om Liberia

Oppositionen kräver att Ellen Johnson-Sirleaf avgår som president (7 juli 2009)

Ny domstol för sexuella brott har öppnat (11 mars 2009)


”Grip Charles Taylor så han inte smiter”
(27 mars 2006)

Liberia: Flickor våldtas trots att kriget är slut (3 juli 2004)

Kvinnor på marsch i Monrovia: Avrustning nu! (22 november 2003)


”1 000 döda i massaker i Liberia”
(25 augusti 2003)

Amnesty om Kongo

New mass rapes in DRC are result of horrific failure of justice (23 juni)

Rapport: Democratic Republic of Congo: Mass rapes in Walikale: Still a need for protection and justice in eastern Congo (20 december)

Amnesty om Bosnien-Hercegovina

Authorities must ensure access to reparation for survivors of war rapes in Bosnia and Herzegovina (25 november 2010)

==

Sexuellt våld – krigets vardag (RFSU-bloggen 26 september 2009)

Internationella fackliga samorganisationen, IFS:
International Criminal Court Must Speed Up Investigations into Sex Crimes in DRC (7 juli)

==
Amnesty Press på Almedalen

Almedalen: Passagerare från Ship to Gaza i Visby, europeisk asylpolitik granskad och mutskandalen som Sverige vill glömma (9 juli)

Almedalen: Amnestys trendspaning drog fullt hus (7 juli)

Almedalen: Sudan inför delningen, kvinnors hälsa i Sverige och lätta vapen i mängder (6 juli)


Almedalen: Bojkott eller handel - hur ska omvärlden förhålla sig till diktaturer? (5 juli)


Heder och religion - heta ämnen i Almedalen (måndag 4 juli)

reportage | 2011-07-11