Fascismens återkomst

Patricia Lorenzoni har Brasilien som sitt andra hem och 2019 återvänder hon till ett land där Jair Bolsonaro hade vunnit presidentvalet i oktober 2018. På ett mycket personligt sätt ger Lorenzoni en skrämmande bild av ett Brasilien på väg bort från demokrati.

Patricia Lorenzoni är verksam vid Uppsala universitet. Foto: Niclas Fasth

Bok: Dagbok från Brasilien - fascismen utifrån och inifrån
Författare: Patricia Lorenzoni
Förlag: Glänta produktion

Patricia Lorenzoni är filosofie doktor i idéhistoria och forskarassistent vid CEMFOR Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet. Hon arbetar även med film och formgivning. Hennes mor kommer från Brasilien, och det är ett land hon ständigt återvänder till, ett andra hem.

Senast hon återvände till Brasilien var i början av 2019, kort efter att Jair Bolsonaro tillträtt som president. Besöket har resulterat i en samling texter skrivna under tiden där och spänner från januari till juni med en prolog och epilog skrivna i oktober 2019. De har tidigare publicerats på Lorenzonis blogg och i tidningar. Texterna skrevs före coronapandemin men Lorenzonis skildringar från sin tid i landet ger en bakgrund till den nuvarande situationen.

År 1964 genomfördes en militärkupp i Brasilien och diktaturen varade till 1985 då demokratiska val åter kunde hållas. Men demokratin kan aldrig tas för given. Med Bolsonaros styre ser Lorenzoni hur militarismen och fascismen åter igen gjort sitt inträde, och man kan ju fråga sig hur ett land som led i så många år under en hård diktatur kunde välja en man som hyllat diktaturer och tycker att det är ok med tortyr och dödsstraff.

Dagbok från Brasilien. Foto: Glänta produktion

Som president valde de också en man som kort före internationella kvinnodagen meddelade att hälsoministeriets utbildningsmaterial om sex och samlevnad för flickor ska revideras. I väntan på det nya material rekommenderades föräldrar att riva ut ”olämpliga” sidor, till exempel de som visar hur en kondom används och de om kvinnliga könsorgan.

Detta i ett land där en av de vanligaste dödsorsakerna bland fertila kvinnor är komplikationer efter illegala aborter. På själva kvinnodagen presenterade Bolsonaro sin regering som den första där det råder balans mellan kvinnliga och manliga ministrar – tjugo män och två kvinnor. Men som presidenten säger: var och en av dessa kvinnor är värda tio män. Det är lätt att hålla sig för skratt.

I de 24 korta kapitlen, daterade som i en dagbok, ger Lorenzoni på ett mycket personligt sätt en skrämmande bild av ett Brasilien på väg bort från demokrati och mot ett samhälle där våld och militarism åter får råda och rädsla beder ut sig.

Stridsvagnar på Avenida Presidente Vargas i Rio de Janeiro 4 april 1968. Militären styrde Brasilien 1964-1985. Foto: Correio da Manhã/Wikimedia

Men jag får inte riktigt grepp om boken. Det kanske är just för att det är en samling bloggtexter som sätter på pränt tankar och funderingar som dyker upp. En slags sammanfattning får man dock i epilogen där Lorenzoni skriver till sin tio år yngre kusin, helt uppvuxen i Brasilien, som har en helt annan syn på det som sker.

I sju punkter pekar Lorenzoni på det som vi även ser på olika håll i Europa till exempel föraktet för den demokratiska processen, skapandet av interna fiender, konspirationsteorier och censuren som breder ut sig.

Det kommer ett svar som bemöter Lorenzonis punkter: Pressen är visst fri. Minoriteterna är inte förtryckta. Det finns inga politiska fångar.

Slutorden lyder: Allt har jag hört förut. Mamma sade samma sak.

Andrea Bodekull

Fotnot: En förkortad version publiceras också i nummer 4/2020.

Läs också

Urfolk i Brasilien gör motstånd mot Bolsonaro och uppmuntrar till bojkott (Amnesty Press 17 januari 2020)

One Year of Ruinous Anti-Rights Policies in Brazil (Human Rights Watch 15 januari 2020)