Mödradödligheten i världen - ”en skandal”

Mödradödlighet är inget mysterium, vi vet vad som är orsakerna till detta. Det är den politiska viljan som saknas. Det sade Katarina Bergehed från Amnesty vid ett samtal på bokmässan om mödradödlighet. Andra seminarier på lördagen tog upp bland annat upp sexuellt våld som vapen i krig och situationen för homosexuella i Europa.   **

Moderatorn för samtalet, Ann Wilkens, ordförande i den svenska Afghanistankommittén, har exakt 20 minuter på sig att leda samtalet på Stora Scenen på det internationella torget. Hon tar tag i mikrofonen och utan att spilla tid går hon rakt på sak och ställer sig frågan: Varför är det så många som dör av graviditet?

Tanken är att publiken som har sökt sig till seminariet ska få svaret från ett Afghanistanperspektiv.

– I Afghanistan är det 1 600 kvinnor som dör per 100 000 födda barn. Det kan översättas till att det dör cirka en kvinna i halvtimmen. Man räknar med att 87 procent av dessa dödsfall skulle kunna undvikas, säger Ann Wilkens.

Ann Wilkens, Rigmor Mjörnell, Katarina Bergehed och Gunilla EK under seminariet som anordnades av UNIFEM, Amnesty och SAK (Svenska Afghanistan kommittén).
Foto: Emma Lundström

Panelen i samtalet utgörs av Rigmor Mjörnell som är styrelseledamot i UNIFEM (FN:s utvecklingsfond för kvinnor) och Katarina Bergehed från Amnesty samt Gunilla Ek från den Svenska Afghanistankommittén.

Rigmor Mjörnell ger publiken – som med några få undantag består av kvinnor – en historisk bakgrund.

– När FN bildades 1945 hade majoriteten av alla världens kvinnor inte rösträtt. Så illa var det. Och när frågan om kvinnors mänskliga rättigheter togs upp var det kontroversiellt – och det är det till en viss del fortfarande. Men framsteg gjordes som ledde till att vi idag kan fira ett 30 årsjubileum av kvinnokonventionen (CEDAW) som antogs 1979, säger Rigmor Mjörnell.

Rigmor Mjörnell trycker på att kvinnokonventionen är ett ”otroligt användbart verktyg internationellt” då 186 länder anslutit sig till denna juridiskt bindande konvention.
Rigmor Mjörnell citerar artikel 12, som handlar om hälsovård, i konventionen.

– Kvinnor ska ha rätt till fri vård i samband med havandeskap och förlossning och tiden efter förlossning, men detta har hon oftast inte och inte heller är hon jämställd i sina äktenskapsrelationer, säger Rigmor Mjörnell.

– Detta är vår tids skandal. 20 000 kvinnor och barn dör varje år på grund av patriarkala system. Det är dödsfall som hade kunnat undvikas, slår hon fast.  

Katarina Bergehed från Amnesty efterlyste en större politisk vilja i världen.

– Det här är ett problem som handlar om att vi måste bekämpa fattigdomen i världen. Vi måste se till att kvinnors mänskliga rättigheter respekteras, rätten till liv, rätten till hälsa och så vidare. Och vi måste också se till att kvinnors liv anses vara värda att nämna. Mödradödlighet är inget mysterium, vi vet vad som är orsakerna till detta. Så den politiska viljan blir här relevant, säger Katarina Bergehed.

Katarina Bergehed ställer sig därefter frågan om vad världen gör åt detta.

– Vad gör världen? Vad bidrar EU med för att bekämpa fattigdomen i världen – som ju är starkt sammankopplad med mödradödlighet? Vad gör man för att uppfylla kvinnors rättigheter – och mäns naturligtvis – när vi talar om sexuell och  repproduktiv hälsa? Miljontals människor saknar preventivmedel runt om i världen. Kvinnor får många gånger inte lov att bestämma när hon ska ha barn, vem hon ska ha barn med, hur många barn hon ska ha. Dessa är fundamentala rättigheter och de är starkt sammankopplade med mödradödligheten, säger Katarina Bergehed.

Katarina Bergehed ställer sig sedan frågan om hur bristen på politisk vilja ska förstås.

• Självklart är det så att ansvaret för att bekämpa mödradödlighet i första hand ligger på ländernas egna regeringar. Men som i exemplet Afghanistan, som med den situation landet befinner sig i, är det uppenbart att man inte klarar av det på egen hand. Det måste till ett internationellt samarbete, internationellt bistånd och där spelar EU en väldigt viktig roll eftersom EU är den enskilt största biståndsgivaren i hela världen, säger Katarina Bergehed.

Gunilla Ek, barnmorska som utbildat kvinnor i Afghanistan.
Foto: Emma Lundström

Gunilla Ek berättar å sin sida om en resa till Afghanistan och om en nedslående syn när hon besökte ett sjukhus.

• När jag kom dit låg fyra kvinnor i förlossningsängar samtidigt, de hade inte skärmar emellan sig och läkaren undersökte kvinnorna med samma handske. Så ni förstår att infektioner utgör en stor del av orsaken till mödradödlighet. Ett annat problem är blödningar. Var femte kvinna där ute dör i stora blödningar. Varför?, frågar sig Gunilla Ek.

Gunilla Ek ser, liksom Rigmor Mjörnell, bristen på jämställdhet inom äktenskapet som en orsak och som ett stort problem.

Rigmor Mjörnell vill slå ett slag för kvinnliga kondomer.

• I nuläget är de svåra att få tag på och otroligt dyra. Men om man kunde få samma genomslag för dessa som för andra kondomer skulle man kunna lösa en del av sådana här problem och dessutom få kvinnorna att själva ta ansvar för sin egen kropp och sin egen sexualitet, säger Rigmor Mjörnell.

Katarina Bergehed avslutar med att säga att den politiska viljan hittills inte har velat infinna sig och att det är dags att globalt ta sig an frågan. Hon menar att det är nödvändigt med en fungerande hälso- och sjukvård som ska vara kostnadsmässigt tillgänglig för fattiga kvinnor i länder med hög mödradödlighet. Liksom att kvinnans status och rättigheter måste förbättras.
- Kvinnor måste få rätten att bestämma själva, säger Katarina Bergehed.  

Text: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel

Foto: Emma Lundström

Mässmontermyller
1.

Spanskspråkig litteratur är årets tema på Bokmässan. Foto: Emma Lundström
2.

Det var trängsel i gångarna på Bokmässan när besökarna strömmade
till på lördagen. Foto: Emma Lundström

Våldtäkt som vapen

Armén ska skydda och värna om ett lands folk, den kongolesiska armén gör precis tvärtom, sade Anna Koblanck, DN:s Afrikakorrespondent, under lördagens seminarium om sexuellt våld som en del av krigets vardag som hölls på Internationella Torgets stora scen.

Med på seminariet var också Ann Wilkens från Svenska Afghanistankommittén och Maria Stern från Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet.
Ann Wilkens berättade om situationen i Afghanistan där det inte är talibanerna som stått för våldtäkterna utan de krigsherrar som USA samarbetar med.
– Talibanerna började som en befrielsekamp i mitten av 1990-talet och sågs då som ett hopp för det afghanska folket. Kampen handlade bland annat om kvinnornas heder, sade Ann Wilkens.
– Krigsherrarna har inte ställts till svars för vad de gjorde under 1990-talet, man har inte tagit itu med straffriheten eller med de massiva övergrepp som skedde då.

Anna Koblanck menar att det också finns kritik mot att FN-styrkan MONUC samarbetar med den kongolesiska armén - en armé som egentligen inte är värd namnet. Den har knappt betalt, kommandostrukturen fungerar inte och korruptionen är omfattande. Soldaterna gör som de vill och tar vad de vill ha, och för befolkningen finns ingen trygghet i att ha en sådan armé.
– Det är många män och kvinnor som arbetar för att motverka sexuellt våld, men det är ett svårt arbete eftersom det är ett så utbrett fenomen, fortsatte Anna Koblanck.
Hon har flera gånger besökt Panzissjukhuset i östra delen av Demokratiska republiken Kongo där man arbetar med att rehabilitera kvinnorna som utsatts för sexuellt våld. Där gör man allt från kirurgiska ingrepp för att återställa kvinnornas underliv till att ha sång- och danskvällar och ge finansiellt stöd så att kvinnorna ska komma på fötter igen.
– Många kvinnor har utsatts för oerhört brutala våldtäkter, där olika tillhyggen har använts och deras underliv går aldrig att helt återställa, sade Anna Koblanck.

Anna Koblanck, Maria Stern, Ann Wilkens och moderator Ulf B Andersson under seminariet, som arrangerades av Amnesty, RFSU och Svenska Afghanistankommittén. Foto: Emma Lundström

Maria Stern har varit med om att sammanställa en unik rapport byggd på intervjuer med 193 kvinnor och män i den kongolesiska armén om just våldtäkt.
– De resonerar fram och tillbaka. Bland annat delar de upp det i "lustvåldtäkter" – som män måste göra på grund av sina kroppsliga behov – och "onda våldtäkter" som ett uttryck för våld och frustration, sade hon och fortsatte:
– Det blir fler och fler rättegångar mot dem som begått våldtäkterna – även högre upp i befälskedjan – och soldaterna själva säger att det största problemet är att det inte funnits något straff tidigare, sade hon.

Den 19 juni 2008 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1820 som, om den genomfördes fullt ut i praktiken, skulle innebära slutet på allt sexuellt våld som vapen i krig. Frågan är bara när den visionen blir verklighet för alla dem som lever i utsatthet.
– Pratar man med FN-tjänstemän i Kongo anser de att resolutionen gjort skillnad men jag skulle inte säga att den skillnaden är omfattande, sade Anna Koblanck.
– Det finns en massa åtgärder man kan ta till men det enda man kan göra för att verkligen få de många våldtäkterna att upphöra är att få ett slut på det här kriget, avslutade hon.

Text: Emma Lundström

Läs mer:
Army Urged to Tackle Impunity (IWPR 25 augusti)

Utan fred ingen kvinnofrid - utan kvinnor ingen fred (Amnesty Press 2 maj)

Plundrat land och våldtagna kvinnor- Hur stoppas katastrofen Kongo? (Amnesty Press 6 april)

Nyheter från Amnesty Press

Utländska mineralföretag förstärker konflikten i Kongo (21 juli)

400 000 har tvingats på flykt sedan nyår - krisen i Kivu skärps (19 juli)

Militären utlovar att agera mot soldater skyldiga till våldtäkt (10 juli)

Kampanj mot krigsvåldtäkter - ”jakten på koltan är drivkraften bakom kriget” (21 februari)

Livsfarligt att visa sig som man är

– När du inte ens bland dina närmaste finner acceptans, vad gör du då? Den frågan ställde sig Bill Schiller, ordförande för den nordiska föreningen för homosexuella kulturarbetare, Tupilak, som tillsammans med Natascha Jevtic Esbjörnson,kommunikationschef för Civil Rights Defenders (f.d. Svenska Helsingforskommittén), höll ett seminarium på Internationella Torgets lilla scen om den obehagliga verkligheten för många Pridedeltagare i Europa.

Litauen har antagit ett lagförslag som gör det förbjudet att på något vis sprida information eller på annat sätt visa upp homosexualitet på ett positivt sätt så att det kan nå ungdomar.
– Presidenten ville inte godkänna förslaget så då röstade parlamentet emot presidenten. Hur kan man göra så? Hur kan man ha en sådan lagstiftning i ett land i Europa, ett land som är medlem i EU?, undrade Bill Schiller och fortsatte:
– I Litauen är det förbjudet att gå med en regnbågsflagga på sig. Du kan gå med en överstruken regnbågsflagga, det är okej.

Natasha Jevtic Esbjörnson talade om det arbete som Nordic Rainbow Council gör där de bjuder in hbt-personer från bland annat öststaterna till Sverige för att stärka dem på olika sätt eftersom kampen de för i sina egna länder är så tuff att de behöver allt stöd de kan få. Sedan bedrivs också ett informationsarbete för att upplysa människorna i Sverige om situationen i Europa.
– Jag tror inte att svenskarna är informerade om hur illa det är. Dessa människor är oerhört diskriminerade i sina hemländer, sade Natasha Jevtic Esbjörnson och berättade om en man som började gråta när han såg hur stolta föräldrar gick med sina barn i Prideparaden här i Sverige. Så är det inte på många håll i Europa. I länder som Ungern och Polen och Litauen kan föräldrarna slänga ut sitt barn på gatan om de får reda på att han eller hon är homosexuell.

– Hur överlever du som homosexuell tonåring på gatorna i Europa, frågade sig Bill Schiller och beskrev sedan situationen i till exempel Budapest i Ungern där Prideparaden genomfördes i ett vacuum där tusentals helgarderade poliser vaktade och allting var avstängt och avskärmat så att paraden och allmänheten inte skulle beblandas. Så fort paraden var avslutad och deltagarna skulle ut i staden igen tog de på sig kläder som dolde regnbågsfärgerna. Alla utom en tjej, hon tänkte ta tunnelbanan iförd sin Pride t-shirt. Den misshandel hon utsattes för var så grov att hon blev förd till sjukhus.

Bill Schiller och Natasha Jevtic Esbjörnson berättar om attackerade regnbågar.
Foto: Emma Lundström

Natasha Jevtic Esbjörnson berättade om när ett Prideevenemang skulle genomföras i Moldavien och deltagarna höll på att bli innebrända i bussen som skulle ta dem till platsen där evenemanget skulle äga rum.
– Vi fick förhandla med mobben som övervägde om de skulle demolera bussen och tända eld på den. Vi fick överlämna våra plakat och lova att inte göra något. Och polisen stod på behörigt avstånd och gjorde ingenting. När vi försökte ringa och anmäla lade de bara på luren i örat på oss om och om igen.

I Riga, Lettland, har paraden blivit hänvisad till en park där de får gå runt runt, även om årets parad tilläts gå 400 meter på en gata utanför parken.
I Krakow, Polen, hotar ungdomar Pridedeltagarna med att de ska gasa dem och ta dem till Auschwitz – en hotelse med speciell innebörd då homosexuella gasades ihjäl i koncentrationslägret som ligger alldeles i närheten av staden.

Vi ska fortsätta att prioritera och arbeta med de här frågorna, sade Natasha Jevtic Esbjörnson och passade också på att tala om att boken ”Vi är Serbiens hjärta” (av Christina Wassholm, utgiven av Silc) gick att köpa i en närbelägen monter.

Text & foto: Emma Lundström

Läs mer:

Stort polispådrag skyddade Prideparaden i Riga (Amnesty Press rapporterar från Riga 18 maj)

Amnesty om senaste lagförslaget i Litauen (Pressnotis 11 september)

Amnesty fördömer antagandet av homofobisk lag (Pressnotis 14 juli)

Hungary: Police fail to protect participants of the Budapest Pride March (Amnesty om Pride i Ungern 13 juli)

Bokmässan är inte bara seminarier. På fredagskvällen gjorde Räfvens balkanös att det var svårt att sitta stilla. Foto: Emma Lundström

Det blev ingen tretimmars recitering av rysk poesi, men toner i alla färger.
Foto: Emma Lundström

Amnesty på Bokmässan (Amnesty lockar i mässmyllret - 25 september