Stillsam uppgörelse med den idealistiska kibbutzen

Amos Oz senaste roman handlar om Israel i allmänhet och den stillsamma plats som är kibbutzen i synnerhet. Där utspelar sig hela livets dramatik under dagar där den ena är den andra lik.

böcker | 2013-12-09
Av: Elias Kukkola Settervik
Amos Oz är en av Israels främsta författare. 1953, vid 14 års ålder, flyttade Amos Oz hemifrån för att bo och arbeta på en kibbutzen Hulda. Där träffade han också sin blivande fru Nily. Tillsammans med sina tre barn stannade familjen Oz på kibbutzen i över trettio år.

Amos Oz är en av Israels främsta författare. 1953, vid 14 års ålder, flyttade Amos Oz hemifrån för att bo och arbeta på en kibbutzen Hulda. Där träffade han också sin blivande fru Nily. Tillsammans med sina tre barn stannade familjen Oz på kibbutzen i över trettio år. Foto: Colin Mcpherson

Författare: Amos Oz
Bok: Vänner emellan
Övers: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström & Widstrand

”Själva idén med en kibbutz gick egentligen stick i stäv mot begreppet ensamhet”, resonerar Yoav Carnis, en av karaktärerna i Amos Oz Vänner emellan. Ändå är det just ensamhet invånarna på Kibbutz Yekhat brottas allra mest med. Familjer splittras, åldringar dör, barn blir mobbade – precis som i vilket annat samhälle som helst. Trots svårmod och hjärtesorg är Vänner emellan inte en berättelse om saknad eller smärta. I stället skildrar Oz en tillvaro som framför allt präglas av stillsamhet. Vissa dras till denna stillsamhet, andra ägnar sina liv åt att fly den.

Vänner emellan är en trevlig och anspråkslös bok. Det finns inte mycket till intrig, inga svepande beskrivningar av långa skeenden. Romanens åtta korta avsnitt är mer att betrakta som fristående porträtt än kapitel i en sammanhängande berättelse. Sakteligen lär vi känna kibbutzen och människorna på den och Oz förstår att inte tynga ner texten med överflödiga bakgrundshistorier. Det som har varit spelar inte så stor roll; det som ska bli vet vi ingenting om. Följaktligen ägnar han sig mest åt nuet, serverat i ögonblickskorta portioner som ändå rymmer mer sanning än det mesta jag har läst.

I en tid då självinsikt och lycka verkar handla om att uppleva så mycket och många platser som möjligt är Vänner emellan tänkvärd läsning. För romanens karaktärer utspelar sig hela livets dramatik på en liten landplätt i Israels öken, där den ena dagen är den andra lik. Det är 1950-tal, men det hade kunnat vara vilket årtionde eller århundrade som helst. Vänner emellan (och kanske Amos Oz författarskap i stort) har en tidlöshet över sig som antyder det stora litterära sinne som ligger bakom. Vänner emellan är en liten bok som gör ett stort intryck.

Vänner emellan

Vänner emellan Foto: Wahlström & Widstrand

Med det sagt är texten förstås inte problemfri. I tonåren flyttade Amos Oz själv till en kibbutz, så det känns naturligt att föreställa sig att berättarrösten tillhör en ung man genom vilken författaren kanaliserar sina upplevelser. Men berättaren gör mer än bara återger sina kibbutzgrannars dagliga bestyr: han verkar höra deras tankar och kunna ana sig till deras innersta väsen. Rösten tillhör, och kan samtidigt omöjligen tillhöra, en av individerna på kibbutzen, och det orsakar viss huvudbry hos mig. Dessutom frågar jag mig varför Vänner emellan (liksom En berättelse om kärlek och mörker från samma förlag) är översatt från engelska i stället för direkt från hebreiskan.

Trots att Vänner emellan i stort sett är fri från religiositet ställer den en besvärlig, kanske omedveten fråga till den judiska diasporan, och i förlängningen alla som söker religiös förtröstan: Nu då? I en värld där Israel har blivit verklighet men frälsningen verkar avlägsen, finns det något hopp om en meningsfylld existens? I Amos Oz tolkningsvärld har utopierna, de religiösa såväl som de ideologiska, enbart en plats i egenskap av utrymmen där människor med idéer möts. Vänner emellan är således en roman om att finna sin plats i livet – och att kanske finna den någon annanstans än man trodde. För vissa av karaktärerna har kibbutzen blivit denna plats, för andra är kibbutzen det som håller dem tillbaka.

Elias Kukkola Settervik
elias.k.settervik@gmail.com

Läs också
Recension av Lantliga scener (Amnesty Press 18 maj 2011)

böcker | 2013-12-09
Av: Elias Kukkola Settervik