FOLKMORDSKONVENTIONEN 70 ÅR: Brottens brott – Folkmord

Den 9 december 1948 antog FN:s generalförsamling resolution 260 om en konvention mot folkmord. 56 länder röstade för, inget land röstade mot och två länder var frånvarande vid omröstningen. Konventionen var resultatet av ett enträget arbete av juristen Raphaël Lemkin. Den tidigare FN-domaren Lennart Aspegren beskriver här vikten av arbetet mot ”brottens brott”, folkmord.

Civila armenier förs till ett närbeläget fängelse i Mezireh av beväpnade turkiska soldater. Kharpert, Osmanska riket, april 1915. Bilden togs av en anonym tysk resenär i Osmanska riket. Foto: Wikimedia

Det fanns en gång en framstående polsk-judisk jurist som hette Raphaël Lemkin. År 1940, under andra världskriget, lyckades han fly från Polen till Sverige. Efter en tids verksamhet i Stockholm tog han sig 1941 över Sovjet och Japan till USA.

I en bok om den tyska ockupationen i Europa förde han 1944 fram idén att försöka skapa en allmängiltig norm mot vad han kallade genocide – på svenska något oegentligt översatt till ”folkmord”. Lemkin avsåg främst skeenden som förföljelserna 1915 av armenier och andra kristna folkgrupper i Osmanska riket och Förintelsen på 1930- och 1940-talen av judar och andra under nazisternas ockupation i Europa.

Lemkin kom året därpå, 1945, att medverka i rättegången i Nürnberg mot de nazistiska ledare som gripits. Den första domen där avkunnades hösten 1946. Till Lemkins besvikelse använde tribunalen inte ordet folkmord.

Raphaël Lemkin. Foto: Center for Jewish History, NYC/Wikimedia

Men han fortsatte att utveckla sin idé genom att lansera tanken på en internationell konvention, som skulle göra det möjligt för domstolarna i länder världen över att lagföra folkmördare. För att förverkliga det förslaget sökte Lemkin sig till det nybildade FN:s högkvarter i New York. Som ensam men enveten lobbyist lyckades han till slut, 1948, med den otroliga bedriften att övertyga medlemsstaterna om att anta en konvention mot folkmord.

I svensk version definieras folkmord i konventionen så här:
”För folkmord döms den som, i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan, (a) dödar en medlem av folkgruppen, (b) tillfogar en medlem av folkgruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande, (c) påtvingar medlemmar av folkgruppen levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen helt eller delvis förintas, (d) vidtar åtgärder som är ägnade att förhindra att barn föds inom folkgruppen, eller (e) genom tvång för över ett barn som inte fyllt arton år från folkgruppen till en annan grupp.”

Den 8 april 1994 inleddes i Rwandas huvudstad Kigali ett av de värsta massmorden i historien. Det var uttryckligen inspirerat av Förintelsen. Genom välplanerade aktioner dödade regimens hantlangare för hand – med machete och andra primitiva redskap – på 100 dagar närmare en miljon civila rwandier, de flesta från en minoritetsgrupp, tutsi.

FN och Säkerhetsrådet stod handfallna. Man skyllde på att man inte hade fått några ”early warnings”. I själva verket fanns det många sådana varningar – för den som ville höra och se. Det som främst saknades var i stället medlemsstaternas politiska vilja att genomföra ansvarsfulla reaktioner.

Den 15 april 1994 sökte över 5 000 människor skydd i kyrkan i Ntarama i Rwanda. De mördades med machetes, granater, skott eller brändes levande. Kyrkan är nu ett minnesmonument. Foto: Sctott Chacon/Wikimedia

En unik FN-utredning, ledd av Ingvar Carlsson, visade med all önskvärd tydlighet att det var en olycklig kombination av ineffektivitet inom FN och nationell protektionism som hade lamslagit organisationen. Mandatet för FN-truppen, som fanns på plats i Rwanda, kom för sent och blev i sak alldeles för begränsat. Och det blev dessutom tillämpat på ett ängsligt och osäkert vis. Ansvarskedjan var illa organiserad. Regeringarna i världen ställde bara otillräckligt upp med soldater och materiel.  

Av olika anledningar motarbetade främst Frankrike och USA de nödvändiga insatserna. Också länder som Sverige fallerade, när det gällde att ställa upp med trupp. Kort sagt: på ett förödande sätt hade det internationella samfundet och FN efter en serie misstag i ett akut läge visat sin hjälplöshet.

Dock beslöt Säkerhetsrådet hösten 1994, att i Arusha i Tanzania sätta upp en särskild tribunal för att lagföra arkitekterna bakom massakern, ”the big fish”. De skulle ställas inför rätta för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt, folkmord och brott mot mänskligheten.  Själv blev jag, med EU:s stöd, av FN:s generalförsamling utsedd till en av de första domarna. Efter att i sammanlagt nära fem år på heltid ha verkat inom organisationen kan jag säga att erfarenheterna var blandade. Där finns stora brister att bota, men också stor kapacitet att ta till vara.

Vi var i tribunalen professionellt beredda på många juridiska stötestenar. Men det svåraste blev trots allt att i timmar och dagar och månader lyssna till överlevandes modiga vittnesberättelser om våld av grövsta slag. Förövarna sade att de försökte att till Afrika föra över de metoder som nazisterna hade arbetat ut. Propagandan spreds genom radio: ”Utrota kackerlackorna!” Parader med glada sånger och musik följde på övergreppen.

Rwandatribunalens avgörande i fallet ”Akayesu 1998” (finns på tribunalens hemsida: ) anses inom den internationella rätten fortfarande som det främsta prejudikatet i ämnet.

Vi utvecklade där speciellt ett par väsentliga punkter i konventionens beskrivning av folkmord.

Vi slog fast att folkmord är det värsta av alla brott, ”the crime of crimes”. Vi betonade att ordet ”syfte” avser det som brukar kallas direkt uppsåt. Det vill säga att de faktiska omständigheterna i fallet ska ge vid handen att gärningsmannen har eftersträvat resultatet av sitt handlande. Vi kom fram till att ”folkgrupp” bör tolkas som något som är mer stabilt, mer permanent och som av omgivningen betraktas som en grupp. Men det avgörande ska vara att gruppen själv definierar sig som en sådan. Inte minst viktigt förklarade vi att konventionens uttryck ”allvarlig smärta eller skada” och ”svårt lidande” också kan innefatta sexuella övergrepp. Med andra ord: att folkmord kan begås även genom våldtäkt. 

I Nürnberg inleddes den 20 november 1945 de allierades rättegång mot 24 militära och politiska ledare i Nazityskland. Foto: US Government/Wikimedia

Dessförinnan hade ingen någonsin dömts för folkmord. Raphaël Lemkins konvention hade fått sova i 50 år.

Sedan har det kommit en rad folkmordsdomar, både i Rwandatribunalen och i systertribunalen för ex-Jugoslavien, placerad i Haag. Straffen avtjänas i olika länder. En person som dömts i Jugoslavientribunalen blev exempelvis placerad i kriminalvårdsanstalt i Sverige. Vidare har FN:s domstol i Haag för rättstvister mellan stater, ICJ (International Court of Justice), i ett par fall på senare tid behandlat också brottet folkmord. Även i Sverige har flera mål om medverkan i folkmordet i Rwanda avgjorts.

Med utgångspunkt i folkmordet 1994 lade en internationell kommission i Kanada år 2000 fram rättsliga riktlinjer för metoder att möta allvarliga och systematiska brott mot mänskliga rättigheter. De rör inte bara humanitära interventioner, alltså militära insatser med FN-stöd, utan också staternas allmänna ansvar att skydda (Responsibility to protect, förkortat R2P). Under Stockholm International Forum 2004, anordnat av statsminister Göran Persson, presenterade FN-chefen Kofi Annan i anslutning till R2P ett speciellt system för att hålla Säkerhetsrådet underrättat om sådana massiva och systematiska brott mot mänskliga rättigheter som kunde hota internationell fred och säkerhet.

I en enkät för ett antal år sedan fick människor i länder drabbade av konfliktsituationer eller nöd frågan vad de helst av allt skulle önska sig. Deras första prioritet visade sig vara ”rättvisa”. Att offentligen skipa ökad rättvisa utgör alltså en viktig byggsten, när det gäller att bygga fred. Som det heter: ”Justice should be done and seen to be done.”

Men dessvärre har det sedan över lag varit ganska glest med att få fram mål om folkmord eller brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser, både nationellt och internationellt. Särskilt anmärkningsvärt är att ICC (Internationella brottmålsdomstolen) har haft det svårt att komma i gång. Det beror delvis på USA:s opåkallat negativa inställning till hela ICC, men delvis också på ICC:s förre åklagare, Luis Moreno-Ocampo, som enligt mångas mening dessvärre visade sig brista i utövningen av sin tjänst.

Det lär inte saknas fall. Bara listan på massvåldtäkter som vapen i konflikter i skilda världsdelar kan göras skrämmande lång.

Bara i Sverige lär det finnas ett tusental personer som är misstänkta för internationella brott, begångna i förfluten tid, och det är angeläget att lagföra dem. Polis, åklagare och domstolar behöver alltså resurser.

I fråga om nyare brottslighet, begången efter den 1 juli 2014, har vi äntligen fått tillgång till en tidsenlig lagstiftning om internationella brott, nämligen lagen (2014:406) om straffansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Det är förstås angeläget att också dess praktiska tillämpning följs upp.

Raphaël Lemkin är i högsta grad värd att minnas och hedras. Han dog 1959 i New York, ensam, utarmad och ganska bortglömd.

Lennart Aspegren
[email protected]

Lennart Aspegren var en av domarna i FN:s Rwandatribunal. Foto: UN

Lennart Aspegren är juris hedersdoktor och tidigare FN-domare. Han var med och bildade den svenska sektionen av Amnesty International 1964 och satt i sektionens styrelse 1970-1976.

Fotnot: Detta är en något förkortad version av en artikel som ursprungligen publicerades på DN Kultur 27 december 2016.

Läs också

FOLKMORDSKONVENTIONEN 70 ÅR: FN-rapport anklagar generaler i Myanmar för folkmord (Amnesty Press 7 december 2018)