Åter till kriget

Anja Kofmel var tio år när hennes kusin, journalisten Christian Würtenberg, rapporterades ha dött i kriget i Kroatien i december 1991. I filmen ”En legosoldats död” söker hon sanningen om vad som hände under kriget 1991 och varför Christian Würtenberg dog.

Anja Kofmels film ”Chris the Swiss” (En legosoldats död). Foto: IMDB

Film: En legosoldats död (Chris the Swiss)
Regi: Anja Kofmel
Land: Schweiz/Kroatien/Tyskland/Finland
Längd: 90 minuter

Om du ska se en dokumentärfilm under julhelgen passa på att se ”En legosoldats död” (Finns på SVT Play till 3 januari 2020).

Det är en starkt berörande film där Anja Kofmel blandar animation med reportage och gamla krigsbilder för att söka sanningen om vad som hände hennes kusin, Christian Würtenberg. Han dog 27 år gammal, strypt på ett fält utanför staden Osijek i östra Kroatien i december 1991.

Liksom sin kusin gjorde 1991 tar Anja Kofmel tåget från Basel i Schweiz till Kroatiens huvudstad Zagreb. Christian Würtenberg hade anslutit sig till den grupp journalister som ville skildra striderna mellan den serbiska sidan och den kroatiska sidan efter att Kroatien i juni 1991 hade utropat självständighet. I Zagreb samlades både erfarna krigskorrespondenter och äventyrsinriktade frilansare som skulle försöka skildra ett förvirrat krig.

Kriget i Kroatien. Foto: IMDB

När Kroatien 25 juni 1991 utropade självständighet under ledning av Franjo Tudjman och dennes högernationalistiska parti HDZ utbröt snart strider runt om i landet. Serbisk milis, som utropade en egen republik, Serbiska republiken Krajina, fick hjälp av den jugoslaviska armén och serbiska paramilitära grupper från Serbien. I början var detta ett krig utan tydliga frontlinjer. Bägge sidor ägnade sig åt etnisk rensning och civila mördades skoningslöst.

Vid sidan av den kroatiska armé som var under uppbyggnad fanns också HOS-milisen som såg sig som arvtagare till andra världskrigets fascistiska Ustasja-rörelse. Högerextremister från andra länder sökte sig till Kroatien och de organiserades i PIV, en internationell paramilitär styrka.

Anja Kofmel skildrar krigets grymheter i ”Chris the Swiss” (En legosoldats död). Foto: IMDB

Genom blandningen av animation och reportageresa lyckas Anja Kofmel återskapa stämningen från 1991 som leder Christian Würtenberg från journalisternas hotellbas i centrala Zagreb ut till fälten runt Osijek i Slavonien där striderna var intensiva hösten 1991. Anja Kofmel skildrar också krigets grymheter på ett realistiskt sätt och låter bland annat familjemedlemmar och journalistkollegor berätta sina minnen.

Men på frågan om varför kusinen dog får vi inget fullständigt svar men Anja Kofmel väljer att lyfta fram Eduardo Rózsa-Flores, kallad “Chico”, den ledande gestalten i PIV som den ansvarige.

När Christian Würtenberg träffar Chico i Zagreb är han korrespondent för spanska tidningen La Vanguardia och arbetar också för BBC:s spanskspråkiga sändningar. Eduardo Rózsa-Flores har en minst sagt brokig bakgrund.

Hans far, György Obermayer Rózsa, kom från Ungern och flyttade till Paris 1948 för att sedan 1952 resa till Bolivia där han träffade Nelly Flores Arias från Katalonien. Paret fick 1960 Eduardo. Efter Hugo Banzers militärkupp i Bolivia flyttade familjen 1972 till Chile som då styrdes av Salvador Allendes Unidad Popular som gav asyl åt flyktingar från högerdiktaturer i Sydamerika. När Augusto Pinochet tog makten 11 september 1973 blev familjen flyktingar i Sverige.

Fadern har beskrivits som övertygad kommunist och 1974 lämnade familjen Sverige och flyttade till Ungern. Eduardo Rózsa-Flores påstås under 1980-talet ha arbetat för ungersk säkerhetstjänst och tillhörde kommunistpartiets ungdomsförbund och tog universitetsexamen i Budapest.

Eduardo Rózsa-Flores anlände till Kroatien i juni 1991 när kriget bröt ut. Efter några månader övergav han skrivandet och blev en av de första internationella frivilliga på den kroatiska sidan. Den kroatiska regeringen belönade senare hans insatser genom att göra honom till befäl i specialstyrkorna och han blev till sist överste och fick kroatiskt medborgarskap. 1994 demobiliserades han och levde sedan mest i Ungern.

Lägg därtill att Eduardo Rózsa-Flores spelar rollen som Ricardo i filmen “Chico”, av den ungerska regissören Ibolya Fekete, som kom 2001.

Den 16 april 2009 sköt polisen i Santa Cruz i Bolivia ihjäl Eduardo Rózsa-Flores, ungraren Árpád Magyarosi och irländaren Martin Dwyer vid en räd mot ett hotell. Myndigheterna hävdade att de ingick i en terroristgrupp som planerade att mörda Bolivias president Evo Morales, som hösten 2019 tvingades avgå.

Christian Würtenberg som journalist. Foto: IMDB

För Anja Kofmel innebär händelserna i Santa Cruz 2009 att det är omöjligt att någonsin få klarhet i frågan om Chico låg bakom kusinens död. Chico anklagas också för mordet på Paul Jenks, en brittisk journalist som sköts den 17 januari 1992 i Osijek. Det hävdades att serbiska krypskyttar var skyldiga men John Sweeney, brittisk journalistkollega till Paul Jenks, hävdar att det troliga är att Jenks dödades för att han undersökte de högerextrema nätverken och Christian Würtenbergs död.

Anja Kofmel använder sin kusins efterlämnade dagbok för att försöka rekonstruera varför Christian Würtenberg ansluter sig till PIV; av ideologisk övertygelse eller för att få till ett avslöjande reportage? Trots bristen på tydliga svar så är detta en fascinerande film som söker svar som kanske aldrig går att få.

Ulf B Andersson

Fotnot: En kortare version publiceras också i Amnesty Press nr 4/2019.