Smutsigt spel om Libyen

Bitte Hammargren reder i ”Går det att rädda Libyen?” ut det smutsiga och komplexa spelet kring Libyen.

SKRIFT: Går det att rädda Libyen?

Författare: Bitte Hammargren

Världspolitikens Dagsfrågor 2021/9
Utrikespolitiska institutet

Demonstration i huvudstaden Tripoli mot att Saif al-Islam ska ställa upp som presidentkandidat i valet 24 december. Foto: Mahmud Turkia/AFP/TT

Den 17 mars 2011 röstade FN:s säkerhetsråd med tio röster för och fem nedlagda för att med ”alla nödvändiga medel” skydda civila i Libyen. Det var under den Arabiska våren och i februari 2011 hade ett uppror brutit ut i Benghazi mot Muammar Gaddafi, som enväldigt hade styrt Libyen sedan han tog makten i en kupp 1969. Det fanns en fruktan att Gaddafis styrkor skulle massakrera civila för att slå ned upproret.

Nato tog på sig uppdraget och arabländer anslöt sig liksom Sverige. Snart skulle det stå klart att FN:s operation förvandlades till att fungera som den väpnade upprorsrörelsens flygvapen. I oktober 2011 mördades Gaddafi efter att ha tillfångatagits av rebellerna. Libyen hade under Gaddafis styre utvecklats ekonomiskt samtidigt som hans regim gjort sig känd för övergrepp och utrikespolitiska äventyr, inklusive stöd till terrordåd. Regimens förhållande till väst hade dock förbättrats och ledare som Tony Blair i Storbritannien, Nikolas Sarkozy i Frankrike och Silvio Berlusconi i Italien hade goda förbindelser med Gaddafi.

De som störtade Gaddafis regim var en koalition av grupper som hade mycket olika syn på hur Libyen skulle styras. Därtill hade en rad utländska makter sina egna agendor och 2014 var landet inne i inbördeskrig. Bitte Hammargren reder i ”Går det att rädda Libyen?” ut det smutsiga och komplexa spelet kring Libyen.

Nu råder vapenvila och det är meningen att val ska hållas den 24 december. Bland kandidaterna finns Saif al-Islam, son till Muammar Gaddafi, som är efterlyst av ICC, Internationella brottmålsdomstolen, som hittills haft föga framgång i Libyen. En annan kandidat är Khalifa Haftar, en krigsherre i östra Libyen som tidigare arbetat för Gaddafis regim men rekryterades av CIA i slutet av 1980-talet innan han 2011 återvände till Libyen och 2014 bildade sin egen armé, LNA.

Foto: UI

I april 2019 inledde Haftar ett försök att erövra huvudstaden Tripoli och störta den FN-stödda regeringen. Han fick stöd av Ryssland, Frankrike, Förenade Arabemiraten och Egypten. När Turkiet i slutet av 2019 ingrep militärt, bland annat genom att flyga in syriska legosoldater, kunde regeringen i Tripoli räddas och LNA tvingades på reträtt.
Hammargren beskriver på ett klargörande sätt hur ett antal länder använder Libyen för sina egna ekonomiska eller geopolitiska intressen. Och migranter som sökt sig till Libyen för att nå Europa är förlorare i detta spel liksom de civila libyer som drabbats av förbrytelser i ett land med straffrihet.

Det brittiska ingripandet 2011 har kritiskt utvärderats av parlamentet men Hammargren påpekar att någon ”motsvarande förutsättningslös utvärdering” inte har gjorts i Sverige av det svenska deltagandet i Natoinsatsen.

Ulf B Andersson