Irland och abort: Ingen förändring av abortförbudet i Nordirland

Den 25 maj går republiken Irland till folkomröstning och Ja-sidan väntas vinna. I så fall banas väg för en ny lagstiftning kring abort. I Nordirland finns en av Europas strängaste abortlagstiftningar, trots att det är en del av Storbritannien med betydligt liberalare lagar. Storbritannien har kritiserats hårt av FN-organ och Amnesty International för att Nordirlands lagar inte har förändrats.

reportage | 2018-05-23
Av: Mattias Lundblad/Johannes Frandsen
Även publicerad i AmnestyPress #2/2018
Nej-sidan anser att abort i Irland är oönskat.

Nej-sidan anser att abort i Irland är oönskat. Foto: Mattias Lundblad/ Johannes Frandsen

I Storbritannien är Nordirland ensamt om att i princip ha totalförbud för abort. Sedan i januari 2017 ligger arbetet i Nordirlands parlament, Stormont, nere och styret sker i praktiken direkt från London. I republiken Irland går man den 25 maj till folkomröstning i frågan om att ta bort det grundlagstillägg som närmast totalförbjuder abort.

Kanske kan en liberalisering i republiken spilla över på den politiska viljan i Nordirland. Det har i alla fall fått gruppen Both Lives Matter att ge sig ut på vägarna för att motverka det med föreläsningar på hotell och köpcentra. I konferensrummet på hotellet i Craigavon sitter ett tiotal personer och samtalar. Folkmassorna har uteblivit och en projektor visar ett tomt skrivbord istället för den planerade powerpoint-presentationen. Ordföranden Dawn MacAvoy håller inte med om FN:s och Amnestys syn på mänskliga rättigheter.

Dawn MacAvoy.

Dawn MacAvoy. Foto: Mattias Lundblad/ Johannes Frandsen

– Vi motsätter oss en definition av kvinnors rättigheter baserad på tillgång till abort. Vi tycker att man glömmer bort att två liv är inblandade, säger Dawn MacAvoy och menar istället att Nordirland brister i vilket stöd man ger kvinnor under och efter graviditet.

Abortlagstiftningen i Nordirland baseras på 1861 års Offences Against The Person Act 1861, då hela den irländska ön lydde under Storbritannien, och anger straffet för abort till livstids fängelse.

När Storbritannien moderniserade sina abortlagar 1967 följde inte Nordirland med, trots att det var kvar som del i Förenade kungadömet. Graden av självstyre har varierat under Nordirlands stormiga historia, och att man ännu behåller sina abortlagar hör samman med att man har sitt eget justitiedepartement.

I februari kom CEDAW-kommittén, som övervakar FN:s konvention om eliminerade av diskriminering av kvinnor, med en rapport där man uttrycker att Nordirland utsätter kvinnor för ”allvarliga och systematiska brott” mot mänskliga rättigheter genom att ställa dem inför valet att resa utanför Nordirland eller att fullfölja graviditeten.

Clare Bailey.

Clare Bailey. Foto: Mattias Lundblad/ Johannes Frandsen

Trycket på Nordirland ökar alltså, men parlamentsledamoten Clare Bailey tror inte att det kommer att spela så stor roll. Hon representerar Green Party och är en stark röst i arbetet för rätten till abort. Hon tar emot på sitt kontor i centrala Belfast.

– Vi har sett så mycket påtryckningar i så många frågor i vår livstid, och ingen förändring. Det här gäller Westminster (de brittiska regeringskvarteren i London). Mänskliga rättigheter är inte ett område där vi har självstyre. Westminster skrev på FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter, men vägrar ta ansvar för Nordirlands brott mot dem. CEDAW kommer med jämna mellanrum och talar om hur regeringen misslyckas med kvinnors tillgång till abort i Nordirland, och ändå görs ingenting.

Inte heller tror hon att resultatet i folkomröstningen i Irland kommer ha så stor betydelse för Nordirland.

– Det kommer påverka oss på samma sätt som Irlands legalisering av samkönade äktenskap – inte alls. Men visst blir det lite lättare att debattera med folk, säger Clare Bailey.

Clare Bailey beskriver det politiska klimatet i Nordirland som att man röstar efter identitet istället för politiskt innehåll. Detta går långt tillbaka i historien, och tydligast till den långa konflikt som rasade från 1960-talet fram till fredsavtalet 1998 och som fortfarande färgar politiken.

– Det var en mansdominerad konflikt, och frågor som rörde kvinnors jämställdhet var aldrig på tapeten. Vid den första debatten efter fredsavtalet lyftes abortfrågan, men det blev bara en klapp på ryggen och alla höll med om att allt var bra som det var, säger hon.

 Den 25 maj hålls folkomröstning i abortfrågan i Irland.

Den 25 maj hålls folkomröstning i abortfrågan i Irland. Foto: Mattias Lundblad/ Johannes Frandsen

Clare Bailey menar att abortfrågan blivit en bricka i det politiska spelet när den brittiska konservativa regeringen gjort sig beroende av det nordirländska socialkonservativa Democratic Unionist Party, DUP.

– All progressiv lagstiftning skulle slå in en kil i den svaga brittiska regeringen, säger hon.

Westminsters lösning är att nordirländska kvinnor har tillgång till övriga Storbritanniens sjukvårdssystem, vilket sedan en kort tid tillbaka är kostnadsfritt. Clare Bailey beskriver ändå abort som i högsta grad en klassfråga:

– De som har råd att resa gör det. De som inte har råd, inte får ledigt eller lever i en våldsam relation kan inte. Ännu svårare är det för nyanlända flyktingar och asylsökande som sitter fast.

Enbart livshotande fall är skäl för laglig abort inom Nordirlands gränser, och förra året utfördes 13 aborter. Förutom resor till England, sköts aborter därför på egen hand med hjälp av abortpiller som beställs genom olika organisationer. Det är straffbart, både för den som genomgår en abort, och den som möjliggör den.

Den som känner till att ett brott har begåtts har också anmälningsplikt, och det gäller även sjukvårdspersonal – en rest av konflikten, för att förhindra terrordåd. År 2014 anförtrodde sig en 19-åring till dem hon bodde med att hon sparade för att resa till England. Tiden rann ut, och när hon till slut beställde abortpiller, angav de henne till polisen. Följden blev en villkorlig dom.

Ett pågående rättsfall gäller en mamma som gav abortpiller till sin 14-åriga dotter som blivit gravid i en våldsam relation.

Alliance 4 Choice.

Alliance 4 Choice. Foto: Mattias Lundblad/ Johannes Frandsen

Green Party samarbetar med gräsrotsrörelser. En av dem är Alliance 4 Choice, som startades 1996 med målet att Nordirlands lagar ska harmoniseras med Storbritannien. En del av verksamheten är att finnas till stöd för kvinnor som går igenom abort på egen hand i Nordirland eller som måste resa.

Ordföranden Emma Campbell tar emot på kontoret i skuggan av en av Belfasts så kallade fredsmurar som under konflikten restes för att förhindra sekteristiskt våld. På muren finns gott om graffiti, och organisationens budskap målas ständigt över. En symbol för hur känslig abortfrågan är, menar Emma Campbell:

– Häromkring finns mängder av kontroversiella väggmålningar men vår är den enda som målas över.

Hon bodde från tonåren i London men kom som 30-åring hem till Belfast för att ta en masterexamen i dokumentärfotografi. Det var först då det slog henne hur Nordirlands lagar ser ut. Sedan dess har abortfrågan präglat Emmas liv. Hennes masterprojekt blev att resa och fotografera i kvinnors fotspår på väg till abort i England.

 Emma Campbell.

Emma Campbell. Foto: Mattias Lundblad/ Johannes Frandsen

En av organisationens politiska kampanjer var att publicera ett offentligt brev med 200 underskrifter, för att belysa det absurda i att all inblandning i abort är straffbart.

– “Kom och arrestera oss”, ville vi säga till myndigheterna. “Arrestera en, arrestera alla”!, säger Emma Campbell.

De hade insett att det mest var inom en “aktivistbubbla” som man alls kände till tabletterna. Med brevet kunde de rekommendera organisationer att vända sig till för den som behöver hjälp. Uppmärksamhetens baksida var fler beslag i tullen, och att aktivister fick sina hem genomsökta av polis. Emma Campbell tror att det var ett sätt att skrämmas.

Emma Campbell delar Clare Baileys syn på ett politiskt system där man röstar mer efter identitet än politisk övertygelse, och hon menar att lagarna inte är i linje med människors åsikter.

– Flera undersökningar visar att en stor majoritet i Nordirland, oavsett vilken falang man tillhör, sannolikt skulle stödja en ändring av abortlagarna, säger Emma Campbell. Människor röstar inte på ett parti för dess sociala politik, utan trots den. Det visar vilket brist på demokrati vi har.

 Abortfrågan är mer känslig än andra väggmålningar i Belfast, konstaterar Emma Campbell.

Abortfrågan är mer känslig än andra väggmålningar i Belfast, konstaterar Emma Campbell. Foto: Mattias Lundblad/ Johannes Frandsen

Med omröstningen i Irland har intresset för frågan och stödet för förändring ökat, menar hon, och beskriver en stark solidaritet mellan nord och syd på den irländska ön. Varje helg har aktivister från Belfast åkt över gränsen och knackat dörr inför folkomröstningen, och man fortsätter att tillsammans med Amnesty och CEDAW-kommittén sätta press på London.

– Vi måste bråka med Westminster så mycket att vi blir ett större besvär än DUP, säger Emma Campbell.

Text och foto:
Mattias Lundblad
mattiaslundblad@gmail.com

och Johannes Frandsen
info@johannesfrandsen.com

En något kortare version publiceras i nummer 2/2018.

Uppdatering 5 juni

Efter Irlands omröstning

Sedan Ja-sidan vunnit folkomröstningen i Irland kommer nu en ny abortlag införas där det väntas bli tillåtet för kvinnor med abort till vecka 12. I London krävde parlamentsledamöter och även flera regeringsmedlemmar att frågan om abort i Nordirland nu måste upp på dagordningen. Premiärminister Theresa May avvisade dock kraven och sade att beslut måste tas i Nordirland. Arbetet i Stormont, det nordirländska parlamentet, ligger dock nere sedan regeringen kollapsade förra året.

Sedan Långfredagsavtalet 1998 om fred i Nordirland har en koalition av DUP, det demokratiska unionistpartiet, och Sinn Féin delat på makten.

Theresa Mays konservativa regering i London är beroende av stödet från DUP. Hon anses därför vara mycket ovillig att riskera sin regering genom att reta upp DUP med ett beslut i abortfrågan. Det socialkonservativa DUP dominerar bland protestanter i Nordirland och är hårdföra abortmotståndare. Sinn Féin och socialdemokratiska SDLP, vilka har sin bas bland den katolska befolkningen, är för reformer i abortfrågan i Nordirland.
Ulf B Andersson

Fakta/Abort

I Irland måste förändringar i författningen godkännas i folkomröstning och sedan fattar parlamentet,överhuset Seanad Éireann och underhuset Dáil Éireann, beslut. Abort är förbjudet enligt 1861 års lag. År 1983 hölls en folkomröstning där 67 procent sade ja till till det åttonde tillägget i författningen där fostret och moderns rättigheter jämställs. Endast om kvinnans liv är i fara tillåts abort. Nästan 54 procent av väljarna deltog.

I november 1992 hölls en ny folkomröstning om nya tillägg till författningen. Då beslöts bland annat att kvinnor har rätt att åka utomlands för att göra abort.

Förra året meddelade premiärminister Leo Varadkar från liberalkonservativa partiet Fine Gael att en folkomröstning skulle hållas om det åttonde tillägget. Blir det ja har regeringen sagt att ett lagförslag om aborträtt fram till vecka 12 kommer läggas fram i det irländska parlamentet.

I Europa har Malta ett totalförbud mot abort.

Polen inskränkte aborträtten år 1993 och den nationalkonservativa regeringen vill ha ytterligare begränsningar. Detta har utlöst stora protester under vintern.

I Cypern röstade parlamentet den 30 mars för att avkriminalisera aborter till vecka 12 och till vecka 19 under vissa omständigheter.

Ulf B Andersson

Bakgrund/Nordirland

Efter det irländska påskupproret 1916 följde flera år av väpnad konflikt mellan det brittiska styret och irländska grupper som kämpade för självständighet.

 Påskupproret 1916: Proklamationen av den irländska republiken.

Påskupproret 1916: Proklamationen av den irländska republiken. Foto: Jtdirl/Wikimedia

År 1921 ingicks ett avtal som år 1922 ledde till bildandet av Irländska fristaten. Inom IRA, irländska republikanska armén, fanns olika uppfattningar om avtalet och ett inbördeskrig utbröt. År 1937 utropades republiken Irland som omfattar 26 grevskap. Storbritannien behöll dock kontrollen över sex grevskap i norr, det område som kallas Nordirland eller Ulster.

I Nordirland ansåg många katoliker att de var diskriminerade av det brittiska styret och de lokala protestanterna. Den katolska sidan brukar i politiska termer benämnas nationalister/republikaner och den protestantiska sidan unionister/lojalister.

År 1968 försökte en medborgarrättsrörelse, inspirerad av medborgarrättsrörelsen i USA, genomföra demonstrationer med krav på ett slut på diskrimineringen. Protesterna slogs ned med hårdhänta metoder. På den unionistiska sidan blev prästen och politikern Ian Paisley symbolen för de som inte ville se några förändringar medan den unga aktivisten Bernadette Devlin blev symbolen för proteströrelsen.

Konflikten fördjupades snart. IRA, som splittrades i officiella IRA och provisoriska IRA, återuppstod för att bekämpa det brittiska styret. Lojalistiska grupper gick till attack mot katolska bostadsområden och sommaren 1969 blev krisen akut. Irland krävde att FN:s säkerhetsråd skulle inkallas för att diskutera skydd av den katolska befolkningen och premiärminister Jack Lynch anses ha hotat med ett militärt ingripande.

Lojalistisk graffiti på Shankill Road i Belfast 1970.

Lojalistisk graffiti på Shankill Road i Belfast 1970. Foto: Fribbler/Wikimedia

Den brittiska regeringen skickade 14-15 augusti 1969 brittiska trupper för att återställa ordningen. De hälsades då som beskyddare av katolikerna men snart skulle den brittiska armén befinna sig i ett stadsgerillakrig mot IRA och mindre republikanska grupper och sågs av många katoliker som allierade med den hatade polisen, RUC, helt dominerad av protestanter, och de lojalistiska milisgrupper, däribland UDA och UVF, som uppstod.

De kommande åren blev Nordirland skådeplats för det som kallas ”The Troubles”. Bombattentat mot civila mål och sekteristiska mord förekom i stor skala. IRA fick stöd av Libyen. IRA genomförde också en rad attacker i England. År 1996 dödades två personer medan 39 skadades vid en bombattack i Docklands i London och samma år orsakades stora skador vid en IRA-bombattack i Manchesters centrum.

Den 30 januari 1972 blev känd som ”The Bloody Sunday” när brittiska fallskärmsjägare sköt ihjäl 14 obeväpnade demonstranter som deltog i en manifestation för ett stopp för interneringslagarna. Dessa lagar gav myndigheterna rätt att internera personer på obestämd tid utan rättsliga processer och tortyr användes av de brittiska myndigheterna mot fångarna där en övervägande majoritet var katoliker/republikaner. Amnesty International har riktat skarp kritik mot de brittiska myndigheternas metoder.

Paramilitära grupper växte fram under 1970-talet. Här är republikanska INLA i Bogside i Derry.

Paramilitära grupper växte fram under 1970-talet. Här är republikanska INLA i Bogside i Derry. Foto: Joel Högberg/Wikimedia

Totalt dödades drygt 3 500 personer, varav över 1 800 var civila, och nästan 50 000 skadades under de årtionden konflikten pågick.

År 1998 slöts Långfredagsavtalet som innebar en bestående vapenvila och en politisk lösning. Våldet har inte helt upphört då mindre republikanska och lojalistiska grupper inte följt avtalet. Men de viktigaste aktörerna beslöt att acceptera en maktdelning och i maj 2007 bildades en regering med Ian Paisley från DUP, demokratiska unionistpartiet och den tidigare IRA-ledarens Martin McGuiness från Sinn Féin i spetsen.

Vid valen till det nordirländska parlamentet, Stormont, år 2016 fick DUP 28 mandat och Sinn Féin 27 mandat av de 90 platserna.
Arbetet i Stormont har varit förlamat sedan i januari 2017 då regeringen kollapsade.

Efter fredsavtalet har en rad avslöjanden kommit om ”collusion” (hemligt samförstånd) mellan brittiska säkerhetsstyrkor och lojalistisk milis. Tidigare i år visades den uppmärksammade dokumentärfilmen ”Massakern i Loughinisland” (No Stone unturned) från 2017 i SVT.

Sex katolska män sköts till döds sommaren 1994 när de satt på en pub och såg Irlands match i fotbolls-VM för herrar. Fortfarande har familjerna inte fått klarhet i varför deras anhöriga mördades.

I Nordirland finns en växande oro för att Brexit, Storbritanniens utträde ur EU, ska skapa nya konflikter. Gränsen mellan republiken Irland och Nordirland kommer nu återigen att bli en gräns. Trots att 20 år har gått sedan Långfredagsavtalet om fred är Nordirland fortfarande ett område där många invånare identifierar sig politiskt/religiöst och lever parallella liv.

Efter det brittiska valet våren 2017 försvagades premiärminister Theresa May och hennes konservativa parti. Hon lyckades dock stanna kvar vid makten genom stöd från DUP:s ledamöter i det brittiska parlamentet. Det gör att DUP idag har ett stort inflytande.

DUP har sin bas bland protestantiska väljare i Nordirland och är starkt emot rätten till abort och samkönade äktenskap. För Sinn Féin (som finns både i republiken och Nordirland), med sin bas bland katolska väljare är abortfrågan inte helt enkel. Sinn Féins nya partiledare Mary Lou McDonald förklarade när hon valdes i februari att partiet i republiken kommer arbeta för att det åttonde tilllägget till författningen avskaffas. Hur partiet kommer att ställa sig till en ny abortlag om det blir en Ja-seger den 25 maj är inte helt klart.

Ulf B Andersson

Läs mer

Ottar-special om folkomröstningen 25 maj 2018

Why Ireland's emigrants are coming home to fight for safe abortion (Amnesty International 21 maj 2018)

Läs också
Amnesty International Ireland welcomes Cabinet decision to hold referendum on Eighth Amendment (Amnesty International 29 januari 2018)

UN highlights the shame of Ireland’s harsh abortion laws (Amnesty International 13 juni 2017)

Ireland must amend its harsh abortion law, further protect the rights of refugees and asylum-seekers, and ratify outstanding international human rights treaties. Human Rights Council adopts Universal Periodic Review outcome on Ireland (Amnesty International 23 september 2016)

Ireland’s ban on abortion violates human rights – ground-breaking UN ruling (Amnesty International 29 juni 2016)

Läs mer från Amnesty Press

ALMEDALEN2015: Hopp om förändrad abortlag i Irland (1 juli 2015)

Stark kritik mot Irlands abortlagar (6 juni 2015 – också i nummer 2/2015)

reportage | 2018-05-23
Av: Mattias Lundblad/Johannes Frandsen
Även publicerad i AmnestyPress #2/2018