HONGKONG – 20 år av kinesiskt styre

Den 1 juli 1997 överlämnades Hongkong till Kina. Den demokrati och de rättigheter hongkongeserna utlovades för 20 år sedan faller alltmer samman och oron växer.

reportage | 2017-06-17
Av: Per Liljas
Även publicerad i AmnestyPress #2/2017
Lam Wing-kee, en av de fem Hongkong-baserade publicister som frihetsberövades i slutet av år 2015.

Lam Wing-kee, en av de fem Hongkong-baserade publicister som frihetsberövades i slutet av år 2015. Foto: Jonas Gratzer

Solen hade inlett sin dagliga kamp mot Pärlfloddeltats gulgrå fabriksdis då tåget mot Shanghai lämnade stationen. Lam Wing-kee kunde bara gissa. Han bar ögonbindel och handfängsel, var sömnlös och rädd. Natten igenom hade han suttit fastkedjad vid en stol. Ingen hade berättat vart de var på väg eller vad som skulle hända. Då och då låtsades han gnugga sin näsa för att göra en springa han kunde se igenom. Sju till nio civilklädda män omgav honom. Andra resenärer vände sig bort. De missade något historiskt. Lam Wing-kee var den tredje publicisten med bas i Hongkong att bortföras den veckan. Ytterligare två skulle försvinna inom ett par månader. Senare skulle det beskrivas som dödsstöten för stadens frihet.

Många jublade den 1 juli 1997 då Hongkong och Kina enades. Kina, som en gång förlorat en karg klippö, fick tillbaks en metropolitisk pärla. Hongkong återgick till moderlandet, men utan att behöva ge upp rättigheter som rättssystem och pressfrihet. ”Ett land, två system”, som lösningen kallades, kunde accepteras av de flesta. Samma princip tillämpades i december 1999 när Macao, portugisisk koloni sedan år 1557, blev en del av Kina.

ubel på Hongkongs gator den 1 juli 1997 när Storbritannien överlämnade området till Kina.

ubel på Hongkongs gator den 1 juli 1997 när Storbritannien överlämnade området till Kina. Foto: SIPA/SCANPIX

Den 1 juli 1997 kom folk ut på gatorna, döpta efter brittiska monarker och kolonialherrar, och viftade med kinesiska flaggor. Vid 20-årsjubileet i sommar fastnar däremot jublet i halsen.

De fem bokhandlarnas försvinnande år 2015 är det mest dramatiska exemplet på frihetsberövande i Hongkong. Oftast sker utvecklingen gradvis och diskret. Stadens regering blir alltmer Kinavänlig. Peking dirigerar allt oftare rättsväsendet. Kritiska röster hindras i sina karriärer eller tystas, i vissa fall med till synes orelaterat våld. Som när tidningsredaktören Kevin Lau på klassiskt triadmanér höggs ned med köttklyvare på öppen gata. Politiskt förtryck eller spelskulder, vem vet? Taktiken sägs vara att höja temperaturen så långsamt att hongkongeserna inte märker att de håller på att bli kokta.

Foto: Karta: Lotta Lundin

Det har betydelse för hela regionen. Hongkong har aldrig varit demokratiskt, men alltid en fyrbåk för öppenhet. Det var härifrån den nya, fria ekonomin i Kina hämtade både inspiration och muskler. Det är hit miljontals personer, framförallt kineser, har flytt från förtryck. Det är även här ett antal kineser har funnit en fristad för att sedan påverka politiken därhemma. En av dem hyllas numera av kommunistpartiet: Sun Yat-sen, som ledde revolten mot den kinesiske kejsaren år 1911.

Återigen visar Kina imperialistiska tendenser. Militär och handelskraft sätter avtryck tvärsöver Sydost- och Centralasien, ända till Oceanien och Östafrika. Att bli en supermakt är ett uttalat mål, att främja öppenhet är däremot inte en del av planen.

Under Xi Jinping, som valdes till president år 2013, har Kina utvecklats till ett land i konstant krig mot allt och alla som anses hota partiet. Fackliga organisationer, rättsjurister, privata och akademiska diskussioner är under hårdare attack än på 30 år. Oroligheter i de yttre provinserna Xinjiang och Tibet kväses resolut. Länder som Thailand och Kambodja låter kinesiska agenter verka inom deras gränser för att gripa kinesiska dissidenter.

20 år har gått sedan Hongkong överlämnades till Kina.

20 år har gått sedan Hongkong överlämnades till Kina. Foto: Jonas Gratzer

Hongkong är en delikat balansgång. Om 30 år ska stad och nation vara fullständigt införlivade med Kina. Det är viktigt för Kina att det går väl, för modellen har presenterats som möjlig framtid även för Taiwan. Men hongkongeserna är bångstyriga. Minsta tecken på att Peking överträder sina befogenheter har konsekvent bemötts med protester.

År 2014 ledde missnöje till den så kallade Paraplyrörelsen, en aktion av civil olydnad där centrala genomfartsleder ockuperades i två och en halv månad. Upproret tystades, men Hongkong är idag en orolig och djupt delad stad. Det sista Peking vill ha är konflikt och rop på frihet. Sådant kan spridas över gränsen. Det var så Hongkongs demokratirörelse först startade.

Våren 1989 gick faxapparaterna i Hongkong varma. Folk pepprade nyhetsartiklar till Kina. Till skolor, myndigheter, företag, och vem de än kunde få tag på nummer till. Målet var att informera om den studentrörelse som börjat protestera för demokrati på Himmelska fridens torg. I Hongkong födde den nämligen stort hopp. Endast åtta år senare skulle Hongkong bli en del av Kina enligt det brittisk-kinesiska avtalet från 1984. Och efter att Peking nyligen öppnat sin ekonomi kändes politiska reformer möjliga. Vid sidan om faxen donerade hongkongeser miljontals kronor och i slutet av maj deltog en fjärdedel av befolkningen i en stödmarsch för demokratirörelsen på Himmelska fridens torg.

Andrew To.

Andrew To. Foto: ZHModdlygTalk/Wikimedia

Andrew To reste våren 1989 till Peking som generalsekreterare för studentgruppen Hong Kong Federation of Students (HKFS).

– Aldrig tidigare hade jag sett så många personer samlade. De hade så mycket passion. Det stärkte min identitet som kines, säger Andrew To.

Protesterna skulle däremot som bekant få ett våldsamt slut. På morgonen den 4 juni 1989 satt Andrew To framför teven, som alla andra i Hongkong, med andan i halsen. Nattscener flimrade förbi. Människorna som han nyss blivit så inspirerad av sprang längs en gata. Det var tusentals av dem, till ett ihållande smatter av skottsalvor. Rickshawchaufförer låg dubbelvikta över styrena för att cykla sårade mot säkerhet.

Människor sjöng ”Internationalen”, skanderade ”sluta döda” och ”ner med regeringen” mot raderna av soldater. Nya smällar ekade. Kropp efter kropp fördes in på sjukhus. En kvinna sprang själv, med en blodig skjorta tryckt mot ansiktet. En man bars in på en parkbänk. Hundratals dog. Eldslågor sträckte sig mot himmelen.

– Det var ofattbart, helt katastrofalt, säger Andrew To.

Demokratidemonstranter i Peking skyddar soldater den 3 juni 1989 från en uppretad folkmassa.

Demokratidemonstranter i Peking skyddar soldater den 3 juni 1989 från en uppretad folkmassa. Foto: Mark Avery/AP/Scanpix

Många hongkongeser emigrerade. Britterna övervägde allmän evakuering. Men apokalypsen uteblev. Aktivismen blommade istället ut till ett starkt civilsamhälle. När staden slutligen överlämnades 1997 var det med ökat folkstyre och en kinesisk garanti om att demokratiseringen skulle fortsätta. Parlamentariker och demonstranter försvarade autonomin framöver.

En chefsminister, stadens högsta tjänsteman, har tvingats avgå. Och varje år den 4 juni samlas fortfarande tiotusentals människor för en minnesceremoni där trotsiga slagord uppmanar till systemskifte i Kina. Men trots allt har Hongkong obönhörligen utvecklats i Kinas riktning. Många upplever det till och med som att de håller på att koloniseras på nytt.

Hur det kan ta sig uttryck syns i Sheung Shui, ett typiskt litet Hongkongsamhälle längst i norr. Låg bebyggelse punkterad av höghuskomplex och basketplaner. En lugn del av staden tills gränsen öppnades. Nu går det knappt att ta sig fram på trottoarerna. Från varje apotek ringlar sig köer av människor med stora resväskor. Och var och varannan butik är ett apotek.

– Det är galet, nyligen räknade jag till sjuttio apotek i ett litet kvarter. Det här är vårt hem, men det blir svårare och svårare för oss att leva här, säger Ronald Leung, talesman för en intresseorganisation i området.

Ompackning av varor inför återresan till Kina.

Ompackning av varor inför återresan till Kina. Foto: Jonas Gratzer

Shopparna är ute efter varor vars äkthet betvivlas i Kina. Lyxmärken säljer som smör. Men mest eftertraktat är mjölkpulver. År 2008 hamnade 54 000 kinesiska spädbarn på sjukhus med njurproblem efter att ha matats med mjölk som hade manipulerats med kemikalien melamin för att framstå som extra proteinrik. Än idag undviker föräldrar att ge sina barn mjölkpulver som har inhandlats i Kina. Det har lett till en boom för handlare och smuggelnätverk men Hongkongs lokalbefolkning hamnar i kläm. Då Ronald Leungs organisation anordnat demonstrationer har de hotats med våld.

– Det gör mig ursinnig att Kina inte tar tag i problemet med förfalskade produkter. Och Hongkongs regering gör inget eftersom det rör sig om så mycket pengar, säger han.

Vid tunnelbanestationen står smugglarna öppet och packar om sina varor. De gör inga försök att dölja sin aktivitet, men riktar sparkar mot oss då vi börjar dokumentera. I närheten samlas barn i matchande utstyrsel i klungor kring ledsagare. Skoldagen är slut och de ska inleda den långa resan tillbaks till Kina igen.

En gång korsade deras mammor gränsen åt andra hållet för sin förlossning, vilket gav barnen möjlighet att bo och studera i Hongkong. Mellan 2001 och 2011 föddes över 170 000 barn på det viset. Högljudda protester fick regeringen att förhindra fler liknande fall, men annan migration har fortsatt. Idag utgör fastlänningar som migrerat sedan överlämnandet en åttondel av stadens befolkning.

De nyanlända sätter stor press på stadens resurser. Det gör även spekulanter. Kinas ekonomiska lyft och korruption har skapat enorma rikedomar, men att spara och investera inom landet är riskabelt. Många har därför sökt sig till Hongkongs fastighetsmarknad. År 2016 låg kinesiska pengar bakom nästan en tredjedel av all markförsäljning i staden. Huspriserna skjuter i höjden och lokalbor får allt svårare att ha råd med bostad då deras löner samtidigt har stagnerat. En studie visar att nyexaminerade universitetsstudenter idag tjänar en femtedel mindre än för tjugo år sedan. Få kan räkna med att flytta hemifrån innan de fyller 40 år.

En kvinna följer två kinesiska barn från skolan i området Sheung Shui i Hongkong. 170 000 kinesiska barn föddes i Hongkong mellan 2001 och 2011, en populär metod för att ge dem tillgång till stadens suveräna utbildning.

En kvinna följer två kinesiska barn från skolan i området Sheung Shui i Hongkong. 170 000 kinesiska barn föddes i Hongkong mellan 2001 och 2011, en populär metod för att ge dem tillgång till stadens suveräna utbildning. Foto: Jonas Gratzer

Många riktar sin bitterhet norrut. Bland hongkongeser mellan 18 och 29 år är så lite som en tiondel idag stolta över sin kinesiska identitet, jämfört med en tredjedel för tjugo år sedan. Majoriteten ser sig endast som hongkongeser. De, och ännu yngre personer, utgör kärnan i stadens nya generation av demokratiförespråkare. För dem spelar solidaritet med Kina och en massaker som ägde rum innan deras födsel föga roll.

De slåss för självbestämmande och deras definierande ögonblick startade den 22 september 2014. Då samlades ett par tusen personer i protest mot en reform Peking föreslagit inför valet till chefsminister tre år senare.

Även om tonåringarna själva inte skulle kunna rösta på grund av sin ålder gick deras glöd inte att ta miste på. Motivationen kom bland annat från studentdemonstranter i Taiwan, vilka tidigare samma år ockuperat landets parlament. Hongkongeserna hade även övat sig inför en potentiell aktion i civil olydnad. Så då organisatörerna uppmanade till ockupation var de redo. Först stormades ett torg. Deltagarna öppnade paraplyer till skydd då kravallpoliser attackerade med pepparsprej, men till slut övermannades de. Då vällde de istället ut på den stora trafikleden intill. När mörkret hade fallit började poliserna skjuta tårgas.

”Stöd studenterna. Jag vill ha allmän rösträtt. Civilmotstånd” står det på banderollen vid tältlägret i Hongkong den 8 december 2014.

”Stöd studenterna. Jag vill ha allmän rösträtt. Civilmotstånd” står det på banderollen vid tältlägret i Hongkong den 8 december 2014. Foto: Tyrone Siu/Reuters/TT

Det blev vändpunkten. Scenerna av ungdomar som flyr explosioner väckte otäcka minnen bland merparten av befolkningen. Snart svällde deltagarantalet till flera hundratusen. Pensionären Ng Lai-kuen anslöt sig så fort hon kunde.

– Studenterna lät mig inte stå vid frontlinjen. Det gjorde mig rörd. De deltog själva helhjärtat fast det egentligen borde vara vi som skyddar dem, säger hon.

Så småningom ebbade sammandrabbningarna ut. Flerfiliga vägar förvandlades till tältstäder och publika torg. De hölls i oklanderligt skick. Medan andra Occupyrörelser runt jorden ljöd av trumcirklar och luktade av cannabis erbjöd hongkongeserna ström och trådlöst internet för läxläsning.

Ljuset föll på stadens unga. Många imponerades över deras vältalighet och tydliga mål. Men efter två och en halv månads ockupation fanns få konkreta framgångar att peka på. Regeringen lyckades tysta upproret utan alltför mycket våld eller kritik mot sig själva. Nathan Law, en av rörelsens ledare, grubblar fortfarande på vad som hade kunnat göras annorlunda. Han tvivlar däremot inte på deras genomslag. Han är själv kvitto på det. I september 2016 blev 22-åringen stadens yngste parlamentariker någonsin, efter ett val med rekordhögt deltagande.

Nathan Law, en av paraplyrörelsens grundare, genomför en intervju med den franska nyhetsbyrån AFP utanför polishögkvarteret i Hongkong i slutet av mars, efter att nio av rörelsens organisatörer arresterats.

Nathan Law, en av paraplyrörelsens grundare, genomför en intervju med den franska nyhetsbyrån AFP utanför polishögkvarteret i Hongkong i slutet av mars, efter att nio av rörelsens organisatörer arresterats. Foto: Jonas Gratzer

– Det viktigaste för oss att ta med från ockupationen är känslan av gemenskap. Det är något som alltid förvägras folk i en koloni, eftersom det ses som ett frö för uppror, säger Nathan Law.

Frågan är däremot om inte slutresultatet blivit det motsatta. Ju längre ockupationen fortsatte, desto mer polariserad blev befolkningen. Kosmetikaförsäljaren Choi Hui-lung anser idag att protesterna fött en oresonlig attityd:

– Folk har börjat motsätta sig allt Peking gör utan att överväga om det gör oss gott eller ont. Det skapar bara mer kaos och problem.

Somliga beskriver det som en generationsklyfta. Äldre hongkongeser har minnen från ett ännu mer repressivt Kina. De värdesätter vad de har men är också flexibla. Historien har gjort dem till pragmatiker.

Gatukonst för 2014 års paraplyrörelse i Hongkong. Efter två och en halv månads ockupation av gator centrum av staden tömde polisen områdena från demonstranter.

Gatukonst för 2014 års paraplyrörelse i Hongkong. Efter två och en halv månads ockupation av gator centrum av staden tömde polisen områdena från demonstranter. Foto: Jonas Gratzer

Men även rörelsens unga kärna har splittrats. Nathan Law och andra moderata röster för en långsiktig kamp för ökat gräsrotsinflytande.

– Jag tror inte att några stora genombrott kommer att ske. Men jag ser inget mer värdigt att ägna mig åt de kommande 20 åren, säger han.

Andra är inte lika tålmodiga. De har börjat förespråka självständighet och ifrågasätter ibland till och med principen om icke-våld. Himmelska fridens torg-veteranen Andrew To kallar dem naiva och barnsliga. Han menar att deras handlingar ger Peking en ursäkt att gå än hårdare fram.

– Jag skulle också vilja ha självständighet, men vi är inte i någon position att förhandla om det. Inte ens Taiwan är det och de har en självständig regering och egen armé, säger han.

Andrew To ångrar att han och andra äldre aktivister gav de unga så mycket spelrum. Han är rädd att paraplyrörelsen kan ha lett till mer ont än gott:

– Visst, Hongkong fick ett politiskt uppvaknande, men det vi vaknade upp till var hopplöshet. Det är samma politiska impotens som vi upplevde efter Himmelska fridens torg-massakern.

Peking ser allt mindre behov av att ge Hongkong några fördelar. De har redan uttömt sina initiala mål med staden. Urban planering har kopierats till fastlandet, och Shanghai och Shenzhen har tagit över som finans- och transportknutpunkter. Nu håller en kolossal bro och järnvägslänk på att sammankoppla Hongkong med resten av landet.

Medlemmar från olika politiska partier håller upp banderoller vid en demonstration i Hongkong i slutet av mars. Paraplyrörelsen 2014 ökade stadens politiska engagemang, men splittrade också demokratiaktivister.

Medlemmar från olika politiska partier håller upp banderoller vid en demonstration i Hongkong i slutet av mars. Paraplyrörelsen 2014 ökade stadens politiska engagemang, men splittrade också demokratiaktivister. Foto: Jonas Gratzer

Stadens framtid målas upp som en hållplats i Kinas internationella infrastrukturprojekt ”Ett bälte, en väg”. Kanske kan invånarna gagnas av utvecklingen, oavsett har de inget att säga till om. Deras roll är att foga sig. Det blev tydligt i mars då Peking nobbade folkets favorit i valet till chefsminister. Dagen efter arresterades nio demokratiförespråkare.

Lam Wing-kee har aldrig varit foglig. Innan han greps drev han en bokhandel där han sålde Pekingkritisk litteratur. Målgruppen var turister från fastlandet.

– Min förhoppning var att kunna ge folk nya perspektiv på det som händer i Kina, säger han.

År 2014 sålde Lam Wing-kee sin affär till den svenske publicisten Gui Minhai. Böckerna Gui Minhai gav ut var mer sensationella än andra i branschen, men Lam Wing-kee var aldrig orolig.

– Vi har ju pressfrihet i Hongkong, säger han.

Någonstans passerades däremot en gräns. Medarbetarna kring bokhandeln började försvinna i oktober 2015. Omvärlden fick på riktigt upp ögonen först i slutet av december 2015, då Lee Bo greps i Hongkong och transporterades över gränsen. Handlingen sågs som ett grovt övergrepp mot ”Ett land, två system” och över 6 000 hongkongeser marscherade i protest. Strax därefter började de bortrövade publicisterna skicka meddelanden hem om att de rest till Kina av egen fri vilja, och de gjorde TV-sända bekännelser av brott de påstods ha begått.

Den 17 januari 2016 framträdde Gui Minhai i kinesisk TV och sade att han frivilligt överlämnat sig till myndigheterna och var skyldig till en trafikolycka 2003 då en kvinna dödades.

Den 17 januari 2016 framträdde Gui Minhai i kinesisk TV och sade att han frivilligt överlämnat sig till myndigheterna och var skyldig till en trafikolycka 2003 då en kvinna dödades. Foto: Youtube/Wikimedia

Lam Wing-kee är den enda som gått ut offentligt med sin historia. De fyra andra har släktingar i Kina att oroa sig för. Gui Minhai sitter fortfarande fängslad.

– Allt var regisserat. Det första de fick mig att göra var att säga upp min rätt att kontakta min advokat och familj. Sedan höll de mig i isoleringscell i åtta månader. Då det var som värst övervägde jag självmord, säger Lam Wing-kee.

I maj vittnade han inför USA:s kongress, vilken överväger sanktioner mot kinesiska intressen på grund av bortförandena av publicisterna. Kina protesterar i starka ordalag, men oroar sig nog föga. Hongkong är en ytterst liten bricka i spelet mellan de två supermakterna.

Förändring måste komma underifrån. Förmodligen tillsammans med Kina. Därför lär hongkongesernas ökade lokalpatriotism ligga dem i fatet. Många kineser rynkar på näsan åt deras protester och anser att de är bortskämda som inte uppskattar den särbehandling de redan får. Solidariteten är som bortblåst, men det behöver inte vara för alltid. Kineser söker sig till Hongkong för att det inte är Kina. Och hongkongeser fortsätter att engagera sig för sina grannar.

Andrew To är medlem i paraplyorganisationen New School for Democracy, vilken anordnar kurser i icke-våldsam civil olydnad i Hongkong och Taiwan. Risken att gripas och föras till Kina oroar honom inte.

– Om de kommer för att arrestera mig är de välkomna. Det skulle bara vara ytterligare bevis för det rättvisa i vår sak. Dessutom är jag gammal och har inga barn. De har mer att förlora än jag, anser Andrew To.

Text: Per Liljas
[email protected]

Foto: Jonas Gratzer
[email protected]

Bakgrund/Hongkong

Politik: Särskild administrativ region i Kina. Brittisk koloni 1841–1997. Vid det brittiska uttåget tilläts Hongkong behålla sitt eget ekonomiska och politiska system under parollen ”Ett land, två system”.
Yta:1 104 km 2(Sverige 449 964 km 2)
Befolkning: 7,2 miljoner.

Mjölkpulverskandalen
Att ta genvägar, kopiera och förfalska är så djupt rotat i Kina att “chabuduo”, eller “nära nog”, har blivit ett vardagsuttryck.

Importerad mjölkpulver för barn på ett snabbköp i Shanghai.

Importerad mjölkpulver för barn på ett snabbköp i Shanghai. Foto: Feng lei sh/Scanpix

I flera fall har det lett till att folk tagit skada. Mjölkpulverskandalen är den mest kända. På grund av bland annat dålig boskapsskötsel har kinesisk mjölk haft låg proteinhalt, vilket gjort det vanligt att blanda in tillsatser.

I september 2008 kom det ut att tiotusentals barn, framförallt i norra Kina, fått njurproblem på grund av kemikalien melamin. Skandalen ledde bland annat till arresteringar, skadestånd på hundratals miljoner kronor, ett företags konkurs samt obligatoriska inspektioner av industrin. Trots det är tilltron fortfarande låg för mjölkpulver köpt i Kina.

Pressfrihet

Sedan Reportrar Utan Gränser började publicera sitt Pressfrihetsindex år 2002 har Hongkong rasat från 18:e till 73:e plats. Självcensur på grund av milda påtryckningar från regeringen är ett stort problem, men skarpare hot har framträtt på sistone. Pekings frihetsberövande av fem publicister i slutet av 2015 skakade industrin liksom även ett par avskedanden och våldsamma attacker mot redaktörer och skribenter.
År 2015 köpte även det kinesiska företaget Alibaba Group Hongkongs främsta engelskspråkiga tidning South China Morning Post, med målet att bland annat visa en mer positiv bild av Kina.

Hongkong - 156 år av brittiskt styre

Hongkong blev en del av Brittiska imperiet efter första opiumkriget men sedan 20 år styr Kina åter över området.

Ett sjöslag vid Ansonbukten 7 januari 1841.

Ett sjöslag vid Ansonbukten 7 januari 1841. Foto: Målning av Edward Duncan.

Efter det första kinesisk-brittiska kriget 1839–1842, ofta kallat det första opiumkriget, avträddes Hongkong till Storbritannien. Efter det andra opiumkriget 1856–60 utökades området med Kowloon. Hongkong blev en viktig försvarspost och handelsstation i det brittiska imperiet. År 1899 slöts ett avtal med Kina där Hongkong hyrdes av britterna under 99 år. Under andra världskriget ockuperades Hongkong av Japan.

År 1984 slöts ett avtal mellan Kina och Storbritannien om ett överlämnande till Kina 1997. Prins Charles och dåvarande premiärministern Tony Blair reste till Hongkong och den 1 juli 1997 avslutades 156 års brittiskt styre. Den dagen brukar räknas som slutpunkt för det Brittiska imperiets dagar.

Valen i Hongkong

Chefsministern är Hongkongs verkställande ämbete och väljs vart femte år av en valkommitté som består av 1 200 representanter från olika intressegrupper i staden. Dessa grupper anses allmänt stå i beroendeställning till Peking. År 2014 föreslog Peking att 2017 års val skulle ske genom allmänna val men att de skulle få vetorätt på kandidaterna. Kritik mot förslaget blev startskottet för Paraplyrörelsen och förslaget röstades senare ned i parlamentet.

Efter 156 år var det brittiska styret över 1 juli 1997.

Efter 156 år var det brittiska styret över 1 juli 1997. Foto: Jason Reed/Reuters/TT

Hälften av parlamentets 70 ledamöter väljs genom allmänna val medan de andra utses av stadens intressegrupper. När Hongkong överlämnades till Kina 1997 var det 20 av ledamöterna som utsågs genom val. Britterna hade inlett en demokratisering i Hongkong efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989 och Kina lovade att fortsätta processen. Exakt takt och slutmål för reformerna lämnades däremot outsagt och är ett ämne för friktion än idag.

En rickshaw kör skadade demonstranter efter att militären öppnat eld den 4 juni 1989.

En rickshaw kör skadade demonstranter efter att militären öppnat eld den 4 juni 1989. Foto: Liu Heung Shing/AP/TT

Priser till Gui Minhai

I slutet av april tilldelades den svenske försvunne förläggaren Gui Minhai två priser; den svenska Publicistklubbens yttrandefrihetspris till Anna Politkovskajas minne och amerikanska publicistföreningens Jeri Labar Award. Gui Minhai kidnappades den 16 oktober 2015 under en semesterresa i Thailand. Han förmodas sitta fängslad i Kina.

Gui Minhais dotter, Angela Gui, har engagerat sig för sin pappa och i en intervju i Svenska Dagbladet den 21 april berättade hon att den senaste kontakten var 1 juni 2016. Det var strax efter att Angela Gui vittnat i kongressen i USA. De samtalade i telefon och Gui Minhai sade att han mådde bra men inte visste när han skulle komma hem.

Angela Gui berättar om Gui Minhai i USA:s kongress 25 maj 2016.

Angela Gui berättar om Gui Minhai i USA:s kongress 25 maj 2016. Foto: Youtube

– Både för min pappa och för andra i hans situation – en grupp som växer – har de här priserna ett jättestort symboliskt värde. Det visar att civilsamhället ger uttryck för att Kinas beteende inte är acceptabelt, sade Angela Gui till SvD.

Bakgrundstexter: Per Liljas och Ulf B Andersson

Läs också

Tiananmen anniversary lays bare China’s contradictory attitude towards history (Amnesty Internatioanl 4 juni 2017)

China: Tiananmen, 28 years on, government suppression continues (Amnesty International 1 juni 2017)

reportage | 2017-06-17
Av: Per Liljas
Även publicerad i AmnestyPress #2/2017