Ögon som ser

ledare | 2000-12-15

Jag försökte springa iväg, men de fångade mig och satte mig i deras jeep. Mohammed är bara 14 år och nervös inför de tre främlingarna framför honom i hemmet på Västbanken.

Amnestydelegationen, med representanter från Italien, Norge och England, sitter utrustade med dator, bandspelare och kamera. De är på plats i Israel för att samla material för en rapport om regelbrott vid gripanden och förhör av palestinier, däribland barn.

Mohammed berättar vidare, uppmuntrad av hela sin familj som vill övervaka den ovanliga händelsen. Hur han anklagades för att ha kastat stenar och greps av israelisk polis. Efter 11 dagar i häkte fördes han till en militärdomstol för förhör.

Dagen efter släpptes han plötsligt, på grund av ett administrativt misstag, och kan inte längre bli åtalad för den påstådda anklagelsen.

Mohammed berättar att en polis slagit honom i ansiktet och att fönstret i fängelsecellen var litet, men där fanns en bok. Han fick mat tre gånger om dagen och lov att besöka toaletten när han sa till.
I en rapport berättar Kristin Heinrich, en av amnestydelegaterna, om israelresan. Det ger en bild av ett proffessionellt amnestyarbete, där ett brett kontaktnät utnyttjas effektivt.
Tidigare kontakter tas genast upp igen på plats, vänner från lokala människorättsorganisationer samlas för att ge information till delegationen.

Ryktet att Amnesty är på plats sprids snabbt och snart är delgationen uppbokad i fler möten än de egentligen hinner med. Men det är inte alla möten som blir av.

Delegationen ska möta två bröder som suttit fängslade och blivit slagna under arresten. Den ena brodern avböjer samtalet, att återberätta blir för smärtsamt. Den andra brodern dyker inte upp och modern blir allt mer besvärad å de långväga gästernas vägnar, vilket i sin tur gör delegationen generad. Efter lång väntan får de så beskedet: Brodern vågar inte tala med Amnesty, han vågar inte lita på att de är vad de utger sig för att vara.

Amnestydelegationernas besök i oroshärdar är viktiga för att dokumentera mr-kränkningar och därmed arbeta för att förhindra dem. Ofta möter de ett kaos där övergrepp pågår i det tysta, utan att något ansvar utkrävs.

I årets sista nummer av Amnesty Press, kan du läsa om hur det i vissa områden världen över, har blivit allt svårare för internationell
närvaro att finnas på plats och därmed ha möjligheten att se och höra om kränkningar. Hur rapporteringen tystnar när biståndsorganisationer och media utsätts för våld och tvingas därifrån.

Helena Norman,
redaktör Amnesty Press

ledare | 2000-12-15