A luta é alegria

ledare | 2011-05-24

Det gick inte så bra för Portugal i årets Eurovisionsschlagertävling. Expertjuryn i hemlandet gjorde tummen ned för humorgruppen »Homens da Luta« men det portugisiska folket, nedtyngt av den ekonomiska krisen, gav dem sitt fulla stöd och skickade gruppen till semifinalen i Berlin. De svenska kommentatorerna fnyste åt gruppens sång A luta é alegria (Kampen är glädje), och menade att den var ointressant för den som inte kunde sin portugisiska 1970-talshistoria.

Det var den 25 april 1974 som en radiostation i Lissabon spelade José Afonsos suggestiva sång Grândola, Vila Morena. Det var den hemliga signalen till de officerare som hade bestämt sig för att störta 48 års fascistdiktatur och göra slut på de kolonialkrig i Afrika dit unga portugisiska män skickades för att hindra självständigheten i Guinea-Bissau, Angola och Moçambique.

Revolutionen blev oblodig och en häpen omvärld fick se hur soldater med nejlikor i gevären hälsades med jubel av ett folk som äntligen kunde uppleva friheten. Jag kunde själv ett par månader senare uppleva den märkliga känslan av att gå på Avenida da Liberdade, frihetsavenyn, i Lissabon, där hundratals meter av boulevarden var en enda stor marknad för försäljning av böcker och tidningar. Den yttrandefrihet som hade förvägrats portugiserna sedan 1926 blomstrade och de politiska fångarna frigavs medan politiker återvände hem från exilen. En del portugisiska aktivister hade fått asyl i Sverige sedan de flytt undan militärtjänstgöring i Afrika.

Efter revolutionens första yra följde en turbulent period med flera kuppförsök och när Amnesty International i juni 1975 skickade en delegation till Portugal med generalsekreteraren Martin Ennals i spetsen var organisationen oroad över godtyckliga gripanden och det stora antalet politiska fångar både från den tidigare säkerhetspolisen PIDE och maoistgruppen MRPP. I Amnestys årsrapport för 1975–76 konstaterades dock att Amnesty i maj 1976 hade fått gehör för sina krav och att merparten av fångarna antingen hade frigivits eller var fria mot borgen i väntan på rättegång. I den nya portugisiska författningen från april 1976 garanterades yttrandefriheten och strejkrätten, tortyr förbjöds och det slogs fast att det dödsstraff som hade avskaffats 1867 aldrig skulle återinföras.

1976 hade det gått 15 år sedan den brittiske advokaten Peter Benenson i tidningen The Observer hade lanserat sin idé om Amnesty sedan han upprörts över uppgiften om att två portugisiska studenter 1960 hade fängslats sedan de på en bar hade skålat för friheten.

Den 28 maj 2011 kommer Amnestymedlemmar över hela världen att samlas och utbringa en skål som en påminnelse om hur allting började. Som många Amnestymedlemmar berättar om i detta nummer finns det en glädje i kampen för mänskliga rättigheter. Det är en glädje som blandas med beslutsamhet att samvetsfångar i Kina ska friges, att blodbadet i Syrien ska stoppas och att de våldtagna i östra Kongo ska få rättvisa.

Ulf B Andersson

ledare | 2011-05-24