Mellan hopp och fruktan

»De har torterats, beskjutits, bombats, fördrivits från sina hem; några av dessa statliga våldshandlingar kan betecknas som försök till folkmord.
« Det var en del av beskrivningen av verkligheten bakom dilemmat kring »den kurdiska saken« som den brittiske historikern Timothy Garton Ash målade upp i en artikel i DN (2 april 2003). Han pekade på att England har ett speciellt ansvar »eftersom vi var de första som bombade kurderna när de revolterade mot det Irak vi skapat efter första världskriget«.

Det brukar sägas att kurderna, någonstans mellan 25 och 30 miljoner, är den största folkgruppen i världen som saknar en egen stat. Det ingår dock inte i Amnestys åtagande att ha uppfattningar om hur statsgränser ska dras eller hur styrelseskicket inom stater ska se ut.

Däremot har Amnesty i flera decennier kunnat notera att den olösta kurdiska frågan orsakat omfattande kränkningar. Tiotusentals människor har dödats, miljoner drivits på flykt och många tusen har utsatts för tortyr när de har fängslats.

Regeringarnas vägran i Irak, Iran, Syrien och Turkiet att erkänna kurders rättigheter har inte inneburit att grundproblemet har försvunnit. Människor som är förtryckta kommer också att göra motstånd, den slutsatsen är inte svår att dra om vi tittar på de senaste hundra årens historia i de kurdiska områdena.

I Syrien har situationen för kurderna försämrats under våren och många människor fängslades där i samband med kravaller vid en fotbollsmatch i mars.

I detta nummer av Amnesty Press berättar vi om kvinnornas situation i norra Irak, där det kurdiska självstyret sedan 1991 också inneburit viktiga förändringar för kvinnorna. Vi berättar om hoppet som finns i Diyarbakir om att Turkiets försök att närma sig EU ska leda till verkliga reformer.

I denna stad, vars befolkning ökade kraftigt under kriget, firades det ordentligt när beskedet kom den 9 juni att Leyla Zana, Orhan Dogan, Hatip Dicle och Selim Sadak hade frigivits på order av en appellationsdomstol i Ankara. Det var en framgång för Amnesty och alla andra som oförtrutet hade krävt dessa samvetsfångars frigivning. De fyra hade 1991 valts till parlamentsledamöter men dömdes 1994 till 15 års fängelsestraff för separatism. Det har skett framsteg i Turkiet, men det är långt kvar tills landet fullt ut respekterar mänskliga rättigheter.

Kongra-Gel, efterföljaren till PKK, Kurdistans arbetarparti, bröt i juni sin fem år långa ensidiga vapenvila. Den 24 augusti slog MR-organisationen IHD larm om att de 343 invånarna i byn Ilicak av militären hade tvingats lämna sin by. Under åren 1984–1999 tvingades enligt officiella siffror invånare i 3 688 byar att lämna sina hem.

När Leyla Zana den 12 juni kom till Diyarbakir talade hon inför tiotusentals jublande kurder. Hon vädjade då om att freden måste få en chans. Nu ser vi istället ett upptrappat våld som riskerar att föra Turkiet bort från EU med nya bakslag för de mänskliga rättigheterna.
Ulf B Andersson, redaktör