En stjärna i kosmos

Det är lite av rockstjärnestämning i Palmesalen i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm denna lördag. Unga medlemmar i den afghanska diasporan i Sverige samlas för att berömma, skaka hand, och bli fotograferade med Sima Samar. En del kommer från den hazariska minoriteten, cirka 20 procent av Afghanistans befolkning, där många är shiamuslimer och därför utsattes för ett hårt förtryck under talibanstyret 1996–2001.

Sima Samar är sedan år 2004 ordförande i AIHRC, Afghanistans oberoende kommission för mänskliga rättigheter, och är i Stockholm för att motta Right Livelihood-priset. Vid seminariet den 8 december påpekar utfrågaren, DN:s ledarskribent Erik Helmerson att priset delas ut till dem som är ”stjärnor i vårt mänskliga kosmos” och att detta verkligen gäller för Sima Samar. Hon var den första kvinna av hazariskt ursprung som 1982 tog läkarexamen vid universitetet i huvudstaden Kabul. När hennes make 1984 greps av kommunistregimen och ”försvann” flydde hon. Sima Samar startade sjukhus i Pakistan och bildade sedan organisationen Shuhada som arbetat med utbildning och hälsovård åt kvinnor även under talibanstyret. Sima Samar var 2004-2009 också FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Sudan.

Jag minns första gången jag hörde Sima Samar i ABF-huset, vintern 2003. Då hade islamisternas motstånd tvingat bort henne från den ministerpost hon fått i den interimsregering som tillsattes efter talibanernas fall. För tio år sedan fanns en viss optimism om landets framtid efter 25 år av krig. Kriget fortsatte dock och de internationella styrkornas agerande har gett ny näring åt talibanerna och andra upprorsgrupper, liksom den ofattbara korruptionen i landet.
Amnesty International har, liksom Kvinna till Kvinna, Svenska Afghanistankommittén och Operation 1325 i sin nyligen publicerade rapport
”Missing the Target”, uttryckt oro för att kvinnors rättigheter ska säljas ut när det internationella militära uttåget förbereds inför år 2014.

Det är lätt att vara pessimistisk om ett land där krig har pågått i nästan 35 år. Ändå har framsteg uppnåtts. Mödradödligheten har minskat dramatiskt. Mediernas frihet är relativt stor. Kvinnor finns på allt fler poster och andelen kvinnliga parlamentsledamöter är högre i Afghanistan (28 procent) än i Frankrike, Italien eller Storbritannien. Demonstrationer hålls mot våldet mot kvinnor. 2,5 miljoner flickor går idag i skola.
I en krönika i den ovärderliga tidskriften Afghanistan-nytt påminner Afghanistanveteranen Nancy Dupree om att kvinnlig skolgång lanserades redan under kung Amanullahs styre på 1920-talet. 1959 uttalade regeringen stöd för att kvinnor frivilligt skulle ta av sig slöjan och gå ut i samhället. Sima Samar berättar om sin ungdomstid och minns när hon på 1970-talet kom till Kabul där de kvinnliga studenterna gick i jeans eller kortkort kjol och inte ens visste hur sjalen skulle knytas för att dölja håret. Hon poängterar att landets människorättsförsvarare behöver fortsatt stöd i den ovissa framtid som väntar.
Det lär behövas fler stjärnor i kosmos för att utvecklingen ska gå åt rätt håll.

Ulf B Andersson