BURMA: ”Rohingyas utsätts för ett långsamt folkmord”

Maung Zarni kommer från en militärsläkt och lämnade Burma för att göra karriär. Det var först i exilen han blev dissident och aktivist, och en förkämpe för landets mest utsatta minoritet – den muslimska folkgruppen rohingyas. Amnesty Press träffade Maung Zarni när han gästade Stockholm.

reportage | 2015-02-22
Av: Ivar Andersen

Flyktinglägret Taung Paw i Myebon i Rakhine i december 2012. Foto: UN Photo/David Ohana

Begreppet långsamt folkmord är inte Maung Zarnis eget. Parallellt med att han publicerade studier och rapporter letade han efter en lämplig terminologi för att förklara situationen i Rakhine, den delstat i västra Burma som utgör folkgruppen rohingyas traditionella hem. Under en konferens vid Harvard i USA kom ekonomiprofessorn och nobelpristagaren Amartya Sen med ett förslag.

– Han sade att vi borde kalla det långsamt folkmord, säger Maung Zarni. Rent juridiskt hade det räckt att kalla det folkmord men det finns en missuppfattning om att definitionen av folkmord är att många dödats under kort tid. Folkmord handlar i grunden om att rasera förutsättningarna för att ett folk ska kunna betrakta sig som just ett folk.

I FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord definieras fem uppsåtliga handlingar som – tillsammans eller i kombination – konstituerar folkmord om de utförs i syfte att ”helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp”. De handlar dels om att döda och fysiskt skada människor ur gruppen, men också om att attackera gruppens kulturella identitet.

– Det där är lite mer komplicerat att definiera, säger Maung Zarni. Men tänk dig att du går på gatan här i Stockholm och en polis stoppar dig och frågar var du kommer ifrån. När du svarar att du är svensk slår han dig och säger ”nej du är norrman, åk hem”, och fortsätter slå tills du ger med dig. Så har den burmesiska staten agerat i 40 år, den säger ”du är inte rohingya, du är bengali och hör inte hemma här”.

Maung Zarni på besök i Stockholm i februari. Foto: Ivar Andersen

Folkgruppen rohingyas öde har länge varit en osynlig tragedi. Enligt Amnesty International har dess mänskliga rättigheter kontinuerligt kränkts av Burmas centralmakt sedan 1978, men få nyheter har läckt ut från det under lång tid stängda landet och rohingyas har i stort sett varit röstlösa. Förutom de muslimska rohingyas är Rakhine också hem för den buddistiska folkgrupp delstaten hämtat sitt namn ifrån. Folkgruppen rakhines är, till skillnad från rohingyas, erkänd som en av Burmas 135 nationella minoriteter och utgör ungefär 75 procent av delstatens fyra miljoner invånare.

Spänningar mellan rakhines och rohingyas har funnits länge, men exploderade sommaren 2012 i storskaligt våld. Upprinnelsen är omstridd, men rohingya var de tydliga förlorarna. Hundratals dödades när byar sattes i brand, tiotusentals drevs på flykt. Minst 100 000 rohingyas lever i dag internerade i läger under svåra humanitära förhållanden.

Maung Zarni menar att det som utåt beskrivits som en etnisk konflikt i själva verket är ett resultat av en aktiv strategi från den burmesiska regimen.

– Både rakhines och rohingyas är offer för burmesisk kolonialisering. När Burma blev en suverän stat 1948 spelades grupperna ut mot varandra. Rakhines krävde självständighet, men rohingyas hjälpte Burma att slå ned deras uppror. Som tack blev rohingyas erkända som medborgare, men rakhines har aldrig förlåtit dem. Nu har regimen återupplivat de gamla motsättningarna.

Militärstyrets slut 2011 gav rakhines möjlighet till lokal politisk representation, och större möjligheter att ställa krav på centralregeringen.

– Rakhines krävde autonomi och att få ta del av inkomsterna från naturgasutvinningen i delstaten, säger Maung Zarni. De kraven var riktade mot Burmas militär, så militären bestämde sig för att rikta deras vrede mot rohingyas istället.

Uppgifter om militär inblandning i våldet som blossade upp 2012 spreds snabbt. Human Rights Watch, som menar att det som sker i Rakhine utgör etnisk rensning, har i en rapport samlat dussintals vittnesmål om att de väpnade styrkorna aktivt deltog i fördrivningen av rohingyas.

Rohingyas moderna historia är på många sätt en fallstudie i hur Burmas militärregim arbetat. Efter att först ha favoriserats och använts den som en buffert mot andra minoriteters krav förlorade rohingyas sin favör hos juntan. 1982 fråntogs rohingyas sina burmesiska medborgarskap och betraktas sedan dess officiellt som illegala immigranter från Bangladesh. Maung Zarni menar att det han kallar ”nationell säkerhetsparanoia” har slagit extra hårt mot rohingyas, den enda muslimska gruppen längs den 275 kilometer långa gränsen mot den folkrika grannen i väst.

– 1978 lanserade regimen en plan för att rensa landets gränsområden. Den var inte speciellt riktad mot, men blev särskilt dödlig för, rohingyas. Många flydde till Bangladesh, och anledningen att de fråntogs sina medborgarskap var att Bangladesh 1982 hotade att beväpna flyktingarna om inte Burma tog tillbaka dem.

Hösten 2015 planeras allmänna val i Burma. Regeringen har meddelat att rohingyas kommer att få rösta. Ett steg på vägen till att återupprätta den hårt prövade minoritetens status som burmesiska medborgare i de demokratiska reformernas kölvatten? Inte alls, menar Maung Zarni.

– Det man måste förstå är att det här fortfarande är en militärregering och att de ser allting som en militär operation. Konstitutionen var en operation som automatiskt gav dem 25 procent av platserna i parlamentet. Och när de nu ger rohingyas rätt att rösta så köper de sig automatiskt 500 000 röster med ett pennstreck. Rohingyas stöder inte regeringen och vet att den är delaktig i övergreppen mot dem, men de vet att regeringen är den enda kraft som har möjlighet att förbättra deras situation. Många Rohingyas stödde tidigare National Leauge for Democracy , men efter demokratiseringen vände partiet dem ryggen. Ingen kommer att glömma det.

Maung Zarni är besviken på Aung San Suu Kyi, ledare för det största oppositionspartiet NLD: ”Det känns svårt för mig att hon inte säger någonting om rohingyas”. Foto: Ivar Andersen

Under juntans styre stödde Aung Saan Suu Kyi, fredspristagare och ledare för oppositionspartiet National League for Democracy, NLD, rohingyas kamp för medborgerliga rättigheter. Men sedan demokratiprocessen inleddes har stödet förbytts i talande tystnad. Maung Zarni menar att taktiska överväganden ligger bakom och hans dom är hård:

– Aung Saan Suu Kyi känner att hon inte kan vinna någonting på att stå upp för rohingyas. Armén kommer att bli upprörd, partiet stödjer henne inte. Och hon har relativiserat övergreppen genom att försöka beskriva det som en konflikt mellan två medskyldiga parter. Det känns svårt för mig att hon inte säger någonting om rohingyas. Amnesty International slogs för hennes frihet i decennier och så går hon ut i CNN och säger att hon inte är en aktivist för mänskliga rättigheter utan en politisk ledare. Men man kan vara både och. Vilka värden driver en om man inte slåss för mänskliga rättigheter?

Själv är Maung Zarni en lätt osannolik förkämpe för vad UNHCR kallat ”en av världens mest utsatta minoriteter”. Han kommer från en militärsläkt och övervägde själv en karriär inom de väpnade styrkorna, men ambitioner och äventyrslust ville annorlunda. Han tog anställning som guide för att lära känna turister, och för att få deras hjälp att ordna sysselsättning utomlands. Ett krav för att beviljas utresetillstånd.

– När jag var 24 år, 1988, så lämnade jag landet för att studera i USA. Det fanns inga politiska skäl, jag var inte en del i studentrörelsen. Mitt mål var att åka tillbaka och gifta mig med min flickvän, inte att bli politisk dissident.

Aktivist för rohingyas rättigheter blev Maung Zarni inte förrän han mötte den brittiska kvinna som sedermera blev hans fru:
– Min fru är forskare, det var hon som lärde mig om rohingyas. Jag hade bott i Burma i 24 år men aldrig ens hört talas om dem. Min engelska fru fick utbilda mig om mitt eget land! Till slut började jag skämmas. Vi burmeser kallar oss buddister och möter världen med ett vänligt leende men vi behandlar de här människorna som nazisterna behandlade judarna.

Ivar Andersen

Fakta/Maung Zarni
• Är forskare och människorättsaktivist.
• Undervisar vid Harvard Medical Schools fakultet för global hälsa. Har tidigare forskat vid Oxford, London School of Economics och malajiska University of Malaya.
• Sade 2013 upp sig från en chefsposition vid Universiti Brunei Darussalam sedan arbetsgivaren uppmanat honom att sluta förespråka demokrati i sultanatet Brunei.
• Bloggar om rohingyas situation, buddistisk nationalism och burmesisk politik på www.maungzarni.net/

Läs också
Burma: Utländska företag inblandade i allvarliga övergrepp (Amnesty International 10 februari)

Debattartikel: Sverige och EU – stöd demokrati i Burma, inte diktaturen! (Svenska Burmakommittén 17 februari)

Läs mer från Amnesty Press om Burma

BURMA: Demokratiprocess med förhinder (22 februari)

Ödesår för Burma (ledare i nummer 4/2014)

ALMEDALEN: Är Burma verkligen på väg mot fred och demokrati? (1 juli 2014)

ÅRSMÖTET I MALMÖ: Stående ovationer för en av Burmas frigivna fångar (Amnesty Press 13 maj)

Aung Sung Suu Kyi - från fängslad frihetssymbol till kampanjpolitiker (18 april)

Tomás Ojea Quintana: ”Militärens tid är förbi i Burma” (Amnesty Press 4 april)

Burmas väg mot demokrati ( reportage i Amnesty Press nr 1/2014)

MR-DAGARNA: ”Rohingyafolket hotas av utplåning” (Amnesty Press 16 november 2013)

Arakan – Burmas nya krishärd (reportage i Amnesty Press nr 5/2012)

De bortglömda flyktingarna från Burma (9 juni 2010)

Manifestation för Burmas folk (Amnesty Press 28 september 2007)

reportage | 2015-02-22
Av: Ivar Andersen