Färgstark saga från sekulariseringens Europa

”Gud finns. Han lever i Bryssel.” Med dessa ord inleds en tematiskt orginell komedi om gud och hans dotter Ea. Men ihågkommen kommer filmen ”Det helt nya testamentet” att bli för sitt fantasirika manus och för att ha varit Belgiens Oscarsbidrag - snarare än för sitt skådespel och sitt foto.

Benoît Poelvoorde i ”Det helt nya testamentet”. Foto: Kris Dewitte

Film: Det helt nya testamentet (Le tout nouveau testament)
Regi: Jaco van Dormael
Manus: Jaco van Dormael, Thomas Gunzig
Skådespelare: Pili Groyne, Benoît Poelvoorde, Yolande Moreau
Land: Belgien, Frankrike, Luxemburg
Längd: 113 minuter

Gud (Benoît Poelvoorde) är en skitstövel. En trångsynt och våldsam skitstövel. Genom regissör Jaco van Dormaels kameralins gestaltas han som en morgonrocksbeklädd ensam och smutsig person som har skapat mänskligheten enbart för att slå ihjäl sin egen vardagstristess. Och inte behandlar han sin egen familj bättre. Hustrun tillåts inte att tala, och dottern Ea (Pili Groyne) lever sitt liv inlåst och misshandlad fast i sin faders järngrepp.

En dag upptäcker dessutom Ea hur fadern behandlar mänskligheten. Hon upptäcker hur han hållandes i trådarna av en gigantisk marionett-teater utsätter dem för tsunamis, flygplanskrascher och krig. Och detta blir droppen som får henne att göra revolt mot fadern såsom hennes storebror Jesus en gång tidigare gjort. Men innan dess att hon genom en tunnel i tvättmaskinen flyr till människornas värd så skickar hon ut mänsklighetens alla förutbestämda dödsdatum ut i världen och inget blir sig längre likt.

Pili Groyne i ”Det helt nya testamentet”. Foto: Ricardo Vaz Palma

Med detta som filmens upptakt läggs en bittersöt klangfärg ut kring det utspelade. För även om utförandet förvisso både är sött och stundtals skrattretande, så är filmens budskap också berörande och existentiellt. Den pådrivande frågan om vi verkligen lever de liv som vi vill och har kapacitet till att leva är en tacksam fråga att basera en berättelse på. För bilden som filmen ger sin publik om hur sanden genom livets timglas ständigt rinner oss förbi. Det är en värdefull och livgivande påminnelse.

Filmen har alltså kvalitéer. Men den har även brister. Lätt att se är hur filmen hade varit mer berörande om dess karaktärer inte hade gestaltats så endimensionellt. Filmen ”Amelie från Montmartre” (2001) är ett ypperligt bra exempel på en film med samma fantasirika ambition till både surrealism och värme. Det var en film där karaktärerna tilläts att ge sig av ut på öppet hav mot den levande fantasins horisont för att hitta sitt djup och sin värme. Dialogen i denna film blir mer att likna vid en horisontell pilgrimsvandring längs med det outvecklades vågbrytande strandkant.

Andreas von Scherling