Afrikansk film från kontinenten utan biografer

Öppningsfilmen, Ezra, på årets kanonstarka afrikanska filmfestival i Stockholm, Cinemafrika, 7-17 februari, har i princip bara visats på festivaler i Afrika och kommer inte att nå de breda folklagren, berättar regissören efter filmvisningen. Biograferna är få och distributionen blir inte lönsam.
Det är synd för de afrikanska filmerna håller idag världsklass och riktar ofta en ganska stor udd av kritik mot sittande regimer.

• Kanske får jag piratkopiera filmen och dela ut den gratis på dvd i Afrika. Jag vill ju verkligen att den ska spridas även till vanliga människor, säger _Ezras_nigerianske regissör Newton Aduaka, som deltar under festivalen liksom många av de andra regissörerna och svarar på publikens frågor efter filmen.

Ezra är filmens huvudperson som lever som barnsoldat
under sju år i ett fiktivt land i Västafrika.

Aduaka föddes precis efter Biafrakriget 1967-70 som pågick till han var fyra år och han vill främst skildra de psykologiska effekterna av att leva under ett brutalt och skoningslöst inbördeskrig. Ansvarsfrågan är också viktig för honom. I filmen Ezra så visas parallellt med skildringen av Ezras liv som barnsoldat den försoningskonferens där Ezra ska ställas till svars för de brott han begått under de sju åren med gerillan. Ezra ansetts hårt och utfrågas bland annat om den attack han deltog i mot sin egen by, där båda hans föräldrar dödas. Hans egen syster är vittne till attacken och ställer upp och berättar om det hon sett med egna ögon – för att hans själ ska läkas som hon säger. Men Ezra minns inget. Han rycktes upp från skolbänken när han var i sjuårsåldern och tvingades under gevärshot att ställa upp i kampen för att ”befria” folket. Attacken genomfördes under starkt narkotikarus och han förklarar att han inte har några minnesbilder alls. Anfallet mot hans by rättfärdigades med att de var regeringsvänliga och att om man hugger av deras händer kan de inte rösta i det val som man hoppas ska leda till fred i landet. ”No hand – no vote”.

Ezra och andra barn från hans skola som precis kidnappats av rebeller som sex-sjuåringar för att bli barnsoldater och gratis arbetskraft hos en gerilla som livnär sig på kriget.

Men vem levererar vapen till dessa rebeller och vilka kan stoppa kriget imorgon om de vill, frågar Aduaka, som istället vill lägga ansvaret på omvärlden, och menar att inte ens krigens Charles Taylors är de som bär det yttersta ansvaret för att 300 000 barn deltar i krig världen över och utnyttjas på ett cyniskt och omänskligt sätt, och sedan lämnas totalt traumatiserade när kriget är ”slut”. Men kriget är inte slut för dem. Ett öppet varigt sår som måste börja debatteras anser Aduaka.

Många av filmerna under årets filmfestival tar upp krocken mellan traditionella värderingar och det moderna samhället. Ett annat viktigt tema är yttrandefriheten. En författare som revolutionerade litteraturen i Afrika och som betytt väldigt mycket för att återvinna stoltheten över den egna afrikanska kulturen är Ngugi wa Thiong'o från Kenya. En av filmerna skildrar hur han återvänder till Kenya efter 20 år i exil. Ngugi började skriva böcker på ett lokalt kenyanskt språk, kikuyu, och som föreläsare på University of Nairobi drev han också igenom en förändring av litteraturundervisningen som hade fokus på engelskspråkig litteratur. Eleverna skulle få läsa litteratur av afrikanska författare och av författare som skrev på engelska i Karibien och i exempelvis Indien, men givetvis även Shakespeare och Yeats. Att stå stadigt i den egna kulturen är viktigt för den egna identiteten. Han skrev också om Mau Mau-krigarnas frihetskrig mot den brittiska kolonialmakten och om regimens svek mot den frihet de kämpade för, korruptionen och den långsamma fattigdomsbekämpningen. För detta fängslades han, blev av med sin tjänst på universitetet och hans böcker förbjöds att tryckas och säljas i landet. En person som läste högt ur en hans böcker offentligt greps och sattes i fängelse. Till slut valde han att fly landet för han var uppriktigt rädd att hans liv var i fara.

Ngugi wa Thiong'o, en av Afrikas mest kända författare som också är enormt populär på hemmaplan. En folkets författare, ”the voice of the masses”, har han kallats.

Detta var i början av 1980-talet och många brutala politiska mord skedde på den afrikanska kontinenten och omvärldens ögon, utan Internet och det snabba informationsutbytet vi har idag, var inte alls lika vakna och kritiska och straffriheten var ett skönt privilegium de politiska ledarna utnyttjade för att befästa sina maktpositioner. I filmen drar Ngugi en parallell till en historia berättad av nobelpristagaren i Nigeria, Wole Soyinka, om vilken den förre nigerianske presidenten Sani Abacha ska ha sagt – jag skulle vara stolt över att vara den första afrikanska president som avrättar en nobelpristagare.

Det mest gripande i filmen, Who's afraid om Ngugi?, är den vändning berättelsen tar när Ngugi och hans fru blir utsatta för en pistolbeväpnad attack i hemmet. Hans fru blir våldtagen. Det hela tystades först ned men Ngugis fru gick snabbt ut i pressen och gjorde en politisk sak av våldtäkten. Hon ville dra fram skammen i dagsljuset och ge ansikte åt alla kvinnor världen över som blir våldtagna; i krig, som en politisk skymf eller helt enkelt som en manlig maktmanifestation. Men det handlar också om skammen hennes man kände efter övergreppet, vilket fick männen att kollektivt tysta ned den kränkande handlingen.

Ngugi är övertygad om att attacken var politisk och yttrandefriheten fortfarande så hotfull att alla medel är tillåtna – och att kanske andra medel än fängelse är nödvändiga för att tysta kritiker idag.

Den mest underhållande och träffsäkra filmen under festivalen kommer från Guinea, Il va pleuvoir sur Conakry (Molnen över Conakry), som också vinner festivaljuryns pris för bästa långfilm. En rad komplikationer ringar in samtidsproblematiken på ett ytterst skickligt och raffinerat sätt.

BB och Kesso, filmens huvudpersoner arbetar på samma arbetsplats, Kessos pappas oppositionella tidning där BB ritar samhällskritiska seriestrippar. Men tidningen är bara kritisk till en viss gräns och i samförstånd med ledande politiker, som spelar ut både den intellektuella eliten och de traditionella religiösa ledarna mot varandra för att hålla sig kvar vid nationens lukrativa kassakistor. BBs pappa är en betydande muslimsk imam i staden.

Kesso har blivit gravid vilket komplicerar tillvaron.

BBs pappa utser honom till sin efterträdare i familjen som religiös ledare, traditionen går i arv, han har i en dröm fått berättat från förfäderna att BB ska ta över och ska därför skickas till Saudiarabien på utbildning. Men BB är varken speciellt religiös eller intresserad av att lämna Conakry och flickvännen Kesso som dessutom snart blir gravid – utan att de hunnit gifta sig. Familjen och förfädernas ord är det dock svårt att sätta sig upp mot.

Filmens unga huvudpersoner BB och Kesso som representerar regissören, Cheik Fantamady Camaras, hopp inför framtiden om en ny generation som omfamnar samtiden och inte förblindas av religionen och gamla traditioner, och som lever efter sina ideal.

Det hela slutar med en kompromiss som får ödesdigra konsekvenser och där det nyfödda barnet offras för familjen och släktens respekt och kulturella trovärdighet. Om varför och hur det till slut faller ett gigantiskt skyfall över Conakry, där det råder vattenbrist efter en långvarig torka, flätas också in med finess där både fadern, politikerna och den politiska satirikern BB har ett finger med i spelet.

I algeriska Barakat! (Tillräckligt!) är också det tryckta ordet i centrum. Den unga läkaren Amel ger sig med den äldre väninnan Kahdidja upp i bergen på jakt efter maken som är journalist och har kidnappats av de muslimska fundamentalisterna. De gillar inte vad han skrivit i sin senaste artikel. Männen äger det offentliga rummet och till och med Amel som läkare och behöver göra hembesök har svårt att röra sig ute och hamnar hela tiden i konflikter och möts av nedlåtande kommentarer. En pistol hon hittar hos sin pappa kommer väl till pass.

Väl uppe i den ensliga bergsby där Amel tror att hennes man ska befinna sig får de besviket vända hem i oförättat ärende och är glada att de klarar sig någorlunda oskadda eftersom de inte direkt välkomnas av fundamentalisterna – två kvinnor i västerländska kläder ensamma ute på vägarna utan en man i eskort. De tvingas också att lämna sin bil, ta av sig skorna och promenera hela vägen tillbaka.

En starkt bidragande orsak till att Amel och Kahdidja tilläts lämna bergsbyn var att Kahdidja känner en av männen, Slimane, sedan tiden under befrielsekriget mot Frankrike där hon deltog och en dag räddade Slimanes liv. Det är vid samma sammandrabbning hennes make dör. Kahdidja som konsekvent vägrar bära slöja, sminkar sig och röker (det får man visst inte heller göra som kvinna) säger vid ett möte med Slimane, när hon försöker få hans hjälp att finna journalisten Mourad – ”Är det den här friheten vi slogs för?” – och möts av en flackande blick.

Humoristisk och bitsk, och men lite Rosa Pantern slapstick-karaktär, är filmen Africa Paradis som lockar publiken till många högljudda skratt och faktiskt lyckas mycket bra med att vända på traditionella rasistiska föreställningar om invandrare som försöker ta sig till Europa. Året är 2033 och Europa har fallit samman på grund av etniska motsättningar, arbetslöshet och allmän ekonomisk kollaps. Afrika blomstrar och lockar som en hägring för alla européer som hankar fram i misären. Utanför ambassadernas höga staket står unga européer och försöker tappert ta sig igenom nålsögat.
– Tyvärr vi kan inte ta emot några fler besökare idag ni får komma tillbaks imorgon, säger vakten innan den tunga grinden slår igen.
En syn många visumansökande i Afrika känner allt för väl igen!

En fransyska som försöker få visum och arbetstillstånd i ”United States of Africa” år 2033, när det råder ombytta roller och Afrika är det paradis alla européer vill ta sig till.

I Afrika arbetar de vita som chaufförer, barnflickor och hemhjälp och spelar musik och underhåller på restaurangerna medan de svarta sitter och smörjer kråset. Politikern Yokossi från partiet ”Liberal African party” slåss i parlamentet för ett lagförslag som ska ge invandrare samma rättigheter som de svarta och argumenterar mot den ultrakonservativa motståndaren Kodossou, och säger vädjande när alla andra argument fallit platt inför åhörarna ”vi behöver dem ju i alla fall som arbetskraft”.

En vit man som jobbar som caddie åt en afrikansk höjdare.

Den franska läraren Pauline och pojkvännen, datorexperten Oliver, försöker desperat fixa visum och arbetstillstånd i ett afrikanskt land och tar sig till slut in illegalt. Pauline arbetar hos Yokossi, som spelas av regissören själv Sylvestre Amoussou, och gör en ovärderlig insats med sin varma charmiga karaktär, de blir kära och hon dras snabbt in i de politiska förvecklingarna hos sin radikale fästman. Pojkvännen bor i utkanten av staden i de nedgångna höghusområdena där enbart vita bor. Att använda humorn för att vi ska få syn på det absurda i att vi inte kan dela med oss av vårt västerländska välstånd känns som en riktig hit och jag ser redan fram emot Amoussous nästa film som ska handla om förskingringen av humanitärt bistånd. Tio år tog det att få någon att finansiera Africa Paradis – hoppas det går snabbare denna gång.

Festivalens actionrulle är utan tvekan Heartlines från Sydafrika. Bland våld och droger i den undre världen strålar ett budskap av förståelse och kärlek, och en tro på att det aldrig är för sent att bättra sig. Prästen Jacob, som tidigare varit gängmedlem hos superganstern Bra Stone, blir ombedd att ta hand om Manyisa när han släpps ur fängelset. Hans fader vädjar om det på sin dödsbädd. Manyisa, även han medlem i Bra Stones kriminella gäng, var med i bilen som kör upp och dödar Jacobs bror Elias i början av filmen. Med tålamod och tillförsikt tar sig fader Jacob an uppgiften och låter Manyisa bo hos sin familj när han lämnar fängelset. Vägen tillbaks blir svår och i slutscenen sitter han faktiskt åter i fängelset.

Manyisa och fader Jacobs son Sibusisa som snabbt blir vänner, eftersom Manyisa påminner om den döda farbrodern Elias som han avgudade.

Det är en mycket stark film med både tempo, som förstärks av den sydafrikanska rapmusiken, utmärkt intrig, fantastiska skådespelare och ett budskap som ligger helt i linje med den sydafrikanska andan av enande kring den kristna tron. Alla hänger ihop jag är inget utan dig, som en äldre man säger med hänvisning till ett sydafrikanskt ordspråk. Regnbågsnationen som förlåter och går vidare.

En sekvens visar också en tillbakablick om hur Manyisa hamnar i den kriminella banan, mamma som dör tidigt och pappa som är svårt alkoholiserad, vilket skildrar ett socialpolitiskt ställningstagande om att förövaren är offer för omständigheterna. Och om till och med fadern Jacob kan förlåta Manyisa som dödat hans bror och även hans son, Sibusiso, som förlorat sin älskade farbror och fotbollskamrat, och som blivit svårt av sviken av Manyisa – ”han har ju ett så stort hjärta” - hur kan vi andra då klandra och fördöma?

Fader Jacob och hans bror Elias som precis skjutits ihjäl
för något trivialt ”brott” mot gängets interna moralkod.

För mig är Heartlines en fin avslutning på Cinemafrikas åttonde filmfestival i Stockholm, inte så mycket för kärleksbudskapet utan för att jag tillåtits kastas rakt in i hjärtat av Afrika idag, från Sydafrikas kåkstäder i syd med dess sociala problem och ekonomiska klyftor, men också energi och livsglädje, till kvinnors minimala rörelsefrihet i Algeriet, Nordafrika, vilket känns som en riktig backlash som snart måste explodera. Och nedslaget på den internetuppkopplade, moderna tidningsredaktionen i Conakry, Västafrika, med dess dilemman, jonglerande mellan olika intressen och ibland kniviga publiceringsbeslut. En del av världen men ändå på många sätt i periferin, som man skulle önska med Africa Paradis regissör Sylvestre Amoussou kommer att spira och få en explosionsartad ekonomisk boom till år 2033 som gör alla välfärdsnationer gröna av avund.

Text: Solveig Hauser

Februari 2008

Ezra
Regi: Newton Aduaka
Land: Nigeria
2007

Who's afraid of Ngugi?
Regi: Manthia Diawara
Land: Mali/Guinea/USA
2007

Il va pleuvoir sur Conakry
Regi: Cheik Fantamady Camara
Land: Guinea
2007

Barakat!
Regi: Djamila Sahraoui
Land: Algeriet
2006

Africa Paradis
Regi: Sylvestre Amoussou
Land: Benin
2007

Heartlines
Regi: Angus Gibson
Land: Sydafrika
2007