En farlig konflikt

I Burundi har president Pierre Nkurunziza ett järngrepp över landet sedan han i juni 2015 lät sig omväljas för en tredje period. Oppositionen har tystats och runt 250 000 burundier har flytt. Väpnade rebellgrupper bildas medan FN varnar för att ett nytt folkmord kan bli följden av den politiska krisen.

reportage | 2016-07-01
Av: Anna Roxvall
Även publicerad i AmnestyPress #2/2016
Det burundiska flyktinglägret Lusenda ligger i östra Kongo. På andra sidan Tanganyikasjön skymtar Burundi.

Det burundiska flyktinglägret Lusenda ligger i östra Kongo. På andra sidan Tanganyikasjön skymtar Burundi. Foto: Johan Persson

Klockan var två på natten och Abdoul vaknade av att han var kissnödig. Han kravlade upp ur sängen och stapplade ut på gården, bort mot skjulet där toaletten låg. Han hade just stängt dörren om sig när det starka ljuset av strålkastare från ett fordon plötsligt sipprade igenom springorna i väggen. Han kikade försiktigt ut och såg två beväpnade unga män komma in på gården.

– Är det öppet? hörde han dem fråga.
– Javisst, det är bara att gå in, svarade någon annan som han inte kunde se.
De försvann in i huset där Abdouls mor och far fortfarande låg och sov.
– Så du och ditt parti vill ha problem? hördes en av angriparna skrika.
Sedan ljudet av ett skott.

Abdoul sitter på en träbänk i skuggan av UNHCR:s vita presenningar och gråter. Vännerna, som har samlats runt omkring för att lyssna, blir besvärade och säger åt honom att samla sig men Abdoul hör dem inte. Rösten spricker när han berättar om hur han hörde männen fråga hans mor var sonen i huset fanns någonstans och hur han fick panik. Han klämde sig ut genom en stor glipa mellan taket och den bakre väggen på toaletten och sprang för livet, bort därifrån. Först på morgonen vågade han återvända och fann sin far på golvet, skjuten i huvudet.
– Min mor satt bredvid. Hon var alldeles tyst.

Det har gått drygt ett år sedan konflikten i det lilla östafrikanska landet Burundi exploderade. Det var våren 2015 och president Pierre Nkurunziza bekräftade det som många fruktat: Han tänkte verkligen ställa upp för omval till en tredje mandatperiod, trots protester och varningar både på hemmaplan och från det internationella samfundet. Burundis starka civilsamhälle, den katolska kyrkan, studenterna och den politiska oppositionen – alla menade att detta var ett brott både mot grundlagen och det fredsavtal som år 2005 fick slut på tolv år av blodigt inbördeskrig.

Såväl studenterna som oppositionen, stora delar av civilsamhället och katolska kyrkan har protesterat mot president Pierre Nkurunziza.

Såväl studenterna som oppositionen, stora delar av civilsamhället och katolska kyrkan har protesterat mot president Pierre Nkurunziza. Foto: Johan Persson

Lagtexten slår fast att en president bara får väljas om en gång i allmänna val och även om det inte råder några större tveksamheter kring lagstiftarnas intentioner, så är det en olycklig formulering. År 2005, i det första demokratiska valet sedan krigsslutet, var det parlamentet som valde Pierre Nkurunziza till Burundis president, inte folket. Alltså, menar presidentens läger, bör den första mandatperioden inte räknas.

Motståndarna är av en annan åsikt. Under april och maj 2015 skakades huvudstaden Bujumburas ytterområden av våldsamma demonstrationer mot det så kallade ”tredje mandatet”. Unga män byggde barrikader, eldade bildäck och kastade sten mot polisen, som svarade med skarpa skott och tårgas. Luften i huvudstaden var tung av bränt gummi, gatorna bubblade av ungdomligt övermod, människor dödades av poliskulor och uppretade folksamlingar.

Motsättningarna låg öppna för alla att se: Presidenten var hårt pressad från flera håll, armén var splittrad och situationen stod och vägde. I tysthet slog människor vad med varandra: Hur länge dröjer det innan det blir en statskupp?

Den kom den 13 maj. Medan president Nkurunziza befann sig på krismöte med de östafrikanska ledarna i Tanzania höll fraktioner inom armén presskonferens på en av militärförläggningarna och meddelade att presidenten hade avsatts. Flygplatsen stängdes så att Nkurunziza inte skulle kunna komma tillbaka och i Bujumbura gick demonstranterna ut på gatorna och firade.
Det var en händelse som skulle vända riktningen på konflikten och färga allt som kom därefter. Men inte på det sätt som många trodde den där dagen, då gevärsmynningarna fylldes med blommor.

Eftermiddagsljuset studsar som guldmynt över kullarna i Rwandas huvudstad Kigali. Luften är ljum och tusentals motorcykeltaxiåkare kryssar som sandloppor mellan bilarna. Det luktar bensin och ved och på bakgårdarna tar kvinnor hand om disken efter maten.

Justine Nkurunziza är en ledare i civilsamhället och tvingades gå i exil efter kuppförsöket i maj 2015.

Justine Nkurunziza är en ledare i civilsamhället och tvingades gå i exil efter kuppförsöket i maj 2015. Foto: Johan Persson

Justine Nkurunziza sitter lojt tillbakalutad på stolen efter middagen, i ett hus med få möbler men desto fler av egna och andras barn. Hon är ordförande för COSOME, civilsamhällets koalition för valobservation, och sitt efternamn till trots är hon varken släkt med eller anhängare till presidenten. Tvärtom var hon en av de allra starkaste rösterna i proteströrelsen mot det tredje mandatet förra våren.

Dagen för kuppen befann hon sig i Tanzanias huvudstad Dar es-Salaam, precis som presidenten. Hon och en rad andra representanter från civilsamhället hade rest dit för att övertyga de östafrikanska ländernas ledare om att de officiellt skulle ta avstånd från Nkurunziza. Hon upplevde att de hade medvind, när mobilerna plötsligt började ringa frenetiskt, alla på en och samma gång.

– Det var vänner i Bujumbura som försökte få tag i oss för att berätta att det pågick en statskupp där hemma, berättar hon.
Justine minns hur de klappade händer och jublade. Det var visserligen inte så här de hade tänkt att det hela skulle gå till, deras organisation förespråkade dialog och icke-våldslösningar men det hade varit en svår vår där många hade fått begrava sina söner.
– Vi behövde förändring och kunde helt enkelt inte låta bli att fira, säger hon och ler syrligt. Men det var lite för tidigt kan man säga.

Kuppmakarna hade missbedömt situationen. Inom mindre än ett dygn hade styrkor lojala med presidenten slagit ned upproret och kastat allt över ända ännu en gång. På gatorna låg döda soldater, de privata radiokanalernas kontor var utbrända, demonstranterna tryckte i sina hem.

När president Nkurunziza återvände dagen därpå rådde inte längre någon tvekan om vem som hade tagit initiativet.
Det inleddes fri jakt på alla som kritiserat regeringen.

I dag finns nästan ingen öppen opposition kvar i Burundi. Majoriteten av nyckelspelarna finns här i Kigali där de burundiska registreringsskyltarna på bilar är nästan lika vanliga som de rwandiska i rusningstrafiken. Många flydde direkt efter kuppen, andra försökte hålla huvudet kallt och trotsa rädslan. Det stod dock snart klart att hoten, som framfördes över telefon om natten eller av okända män på gatan, var allt annat än tomma.

Demonstrationer i oppositionskvarteret Musaga i Burundis huvudstad Bujumbura.

Demonstrationer i oppositionskvarteret Musaga i Burundis huvudstad Bujumbura. Foto: Johan Persson

Polisen gjorde räder in i oppositionskvarteren, människor sköts, greps, försvann eller hittades döda i förvridna ställningar i rännstenen. Andra kom tillbaka med kropparna vanställda av tortyr. Den världskände människorättsaktivisten och regeringskritikern Pierre Claver Mbonimpa höll ut i landet ända till augusti. Under den tiden hann han gripas en gång och utsattes för två mordförsök. Medan han återhämtade sig på sjukhus i Belgien från livshotande skottskador i ansiktet, mördades både hans son och svärson.

Justine själv gjorde sig aldrig några illusioner. En av presidentens säkerhetsagenter hade sett hennes segerdans i Dar es-Salaam och hon pekades ut som en av dem som skulle ha planerat kuppen. På listan över misstänkta kuppmakare fanns namn på såväl kända journalister som oppositionella, människorättsaktivister och lokala ledare.
Justine återvände aldrig hem igen efter Tanzaniaresan. I stället blev hon en siffra i statistiken över den kvarts miljon människor som lämnat Burundi det senaste året.

Men för de burundier som har försörjt sig på att bruka jorden, sälja frukt på marknaden eller skjutsa människor på sin motorcykel, är det dyra och kosmopolitiska Kigali ingen tillflyktsort. Majoriteten av dem som lämnat Burundi lever istället i läger i grannländerna.

Från huvudstaden Bujumbura till gränsen mot den krigshärjade östra delen av Demokratiska republiken Kongo är det bara ett par mil. Där ligger flyktinglägren på en höjd med utsikt över den mäktiga Tanganyikasjön, i ett landskap så storslaget att människan liksom krymper: höga, grönklädda berg som störtar ned i himmelsblått vatten, majsfält, palmer och guldgula strandremsor.

Det som ser ut som ett semesterparadis ruvar dock på mörka hemligheter. I skogarna runtomkring opererar sedan många år ett trettiotal olika rebellgrupper och den kongolesiska centralmakten saknar kontroll. Den kongolesiska armén är dåligt utrustad och odisciplinerad – inte sällan lika farlig för civilbefolkningen som rebellerna. Att flyktingarna fortsätter att komma hit, ger en föraning om hur livet har kommit att te sig på andra sidan gränsen.

Déniza Habonimana har varit flykting två gånger tidigare i sitt liv. Nu lever hon för tredje gången i flyktingläger.

Déniza Habonimana har varit flykting två gånger tidigare i sitt liv. Nu lever hon för tredje gången i flyktingläger. Foto: Johan Persson

Déniza Habonimana sitter och pratar med ett par vänner utanför ett av de tusentals vita tälten som ligger som sockerbitar i räta rader på sluttningarna. Hon kommer från kvarteret Buterere i Bujumbura och levde på att sälja matlagningsolja och kassavabröd före flykten. Hon har bott här sedan i juni 2015 och har hängt sitt illgröna kjoltyg i dörröppningen för att göra det lite mer likt ett riktigt hem.

Hon försökte verkligen stå ut, säger hon, men hon har sett människor dö det senaste året. Efter att demonstrationerna slagits ned i maj förra året och polisen började göra räder in i de kända oppositionskvarteren, var det allt fler unga män som beväpnade sig för att kunna skjuta tillbaka. Minst två nya rebellgrupper utropade sig, högt uppsatta militärer mördades och ett nytt inbördeskrig verkade krypa allt närmare.

Den dagen då Déniza gav sig av sköt man från alla håll omkring henne.
– Jag såg en man få halsen avskuren. Jag tog mitt barnbarn och flydde ut i skogen, vi sov där flera nätter innan vi tog oss hit, berättar hon och lägger armen om lille Ibrahim.

Resten av familjen är spridd för vinden, allt är kaotiskt. Men Déniza ångrar ingenting. Det är tredje gången i hennes liv som hon har flytt sitt hem: Först som litet barn med sina föräldrar, andra gången i samband med kriget i Kongo i slutet av 1990-talet – ett krig som påverkade hela regionen och involverade sju länder.

– Jag vet inte ens vilka det var som sköt mig, det fanns burundiska, kongolesiska och rwandiska soldater i området, berättar Déniza och visar ärren på armen och i sidan, strax ovanför höften.
– Jag överlevde bara med Guds hjälp, så då förstår du nog varför jag flydde den här gången också.

Kvinnorna och barnen var de första att lämna Burundi, ibland i rent förebyggande syfte. Det är bara tio år sedan det förra inbördeskriget tog slut och det krävs inte mycket för att såren ska rivas upp. Men allteftersom konflikten har fortsatt att mala, har också männen kommit i allt större antal. Ingen löper högre risk att dö en våldsam död i Burundi i dag än den som är ung och man.

Flyktingarna kommer dock sällan längre än till grannländerna. Burundierna återfinns sällan i de maskstungna båtvraken som sätter kurs mot Europa från Libyens kust. De sitter inte ihopklämda i sladdriga gummibåtar och spolas sällan upp på de grekiska badstränderna. Kanske är det också därför som konflikten har haft så svårt att nå genom mediebruset.

Det är likväl lite konstigt. Burundi har en liknande etnisk sammansättning som grannlandet Rwanda, med en majoritet hutuer och en minoritet tutsier. Den senare gruppen favoriserades av den belgiska kolonialmakten, vilket lade grunden till svåra konflikter.
Under det burundiska inbördeskriget mellan 1993 och 2005 mördades uppskattningsvis 300 000 människor från båda sidor, ofta under etniska förtecken.

Det senaste året har FN:s människorättskommissionär Zeid Ra'ad Al Hussein vid flera tillfällen varnat för att ett nytt folkmord kan vara under uppsegling i Burundi. Företrädare från den hutudominerade regeringen har mer än en gång hemfallit åt ett språk som sänder kalla kårar längs med ryggraden på alla som var med då och pekat ut tutsierna som ansvariga för krisen.

En mördad man har hittats i floden i kvarteret Mutakura i Bujumbura och körs bort av frivilliga. Döda kroppar har blivit en vanlig syn i Bujumbura. Många bär spår av tortyr.

En mördad man har hittats i floden i kvarteret Mutakura i Bujumbura och körs bort av frivilliga. Döda kroppar har blivit en vanlig syn i Bujumbura. Många bär spår av tortyr. Foto: Johan Persson

Samtidigt har alla fria radiokanaler tystats, och regeringspartiets ungdomsförbund Imbonerakure har allt mer antagit formen av milis. Men av den internationella polisstyrka som skulle skickas till Burundi för att skydda civilbefolkningen, syns än så länge inte så mycket som en batong. Afrikanska unionen, AU, har föreslagit en polisstyrka på 5 000 personer men regeringen i Bujumbura har sagt blankt nej.

Burundierna får istället sätta sitt hopp till att deras bröder och systrar har lärt sig av sin historia. Det är inte samma land som då. Den här konflikten är i grunden politisk och oppositionen är etniskt blandad. Bilmekanikern Radjabi, som kommer från den våldsdrabbade stadsdelen Mutakura i Bujumbura, sammanfattar situationen en morgon, under högljutt bifall från grannarna som står i tältöppningen och tjuvlyssnar:
– De försöker hetsa oss mot varandra men sanningen är att de dödar alla som inte är med regeringen. Hutu eller tutsi spelar ingen roll, den som är emot Nkurunziza får en granat istället för ett jobb.

Abdoul, han som gömde sig på toaletten medan fadern mördades, bor ett stenkast därifrån. Han delar ett tält med två vänner och minnen som vägrar blekna. Samma män som sköt hans far kom tillbaka för att leta efter honom flera gånger. När de sedan kom för att söka efter honom på bilverkstaden där han arbetade, fick det vara nog.

– Jag lämnade mitt jobb samma dag med mindre än 5 000 franc på fickan och gick till fots mot gränsen, berättar han.
Den del av lägret som Abdoul är placerad i, har rykte om sig att hysa en massa bråkstakar. Många av dem är ensamkommande unga män som har deltagit i demonstrationerna och senare slagits mot polisen. De flesta har haft som mål att ta sig så långt bort från Burundi som det bara går och i början av året hade flera av dem, däribland Abdoul, lyckats ta sig ända ner till den kongolesiska staden Lubumbashi, huvudstad i Katanga, 125 mil härifrån i sydvästlig riktning.

Det är svårt att föreställa sig mödan och farorna i ett sådant företag, i ett land där det i princip helt saknas asfalterade vägar och väpnade grupper rör sig i de omkringliggande skogarna. Redan efter ett par dagar greps en av killarna av kongolesisk militär, anklagad för att vara burundisk rebell. Honom såg de aldrig igen. När de andra nådde fram efter flera veckor, gick de för att registrera sig hos FN:s flyktingorgan UNHCR.

För flyktingarna som lämnat sina hem av rädsla för våldet i Burundi, är konturerna av de burundiska bergen på andra sidan sjön en ständig källa till oro.

För flyktingarna som lämnat sina hem av rädsla för våldet i Burundi, är konturerna av de burundiska bergen på andra sidan sjön en ständig källa till oro. Foto: Johan Persson

– Vi kände äntligen att vi var i säkerhet och kunde andas ut, berättar Abdoul, och gömmer ansiktet i händerna:
– Men då skickade de oss hit.

För att kunna assistera flyktingar i ett så komplicerat land som Kongo ville man ha alla samlade på en och samma plats. Så Abdoul och de andra flögs österut till lägren där majoriteten av burundierna fanns, tillbaka till den plats de hade lämnat. UNHCR beskriver det som en frivillig förflyttning. Männen som har samlats på gårdsplanen upplevde det inte det så.

Det har gått flera månader sedan dess. Abdoul och hans vänner lämnar aldrig lägret. Männen som gjort sig kända som lägrets bråkstakar, är mycket rädda. På andra sidan av den blåglittrande sjön syns Burundis berg som mörka skuggor i soldiset.

– Det är bara tre mil emellan, jag vill bort härifrån, jag vet att de kan komma efter mig hit, säger Abdoul och rösten spricker igen.

Han gråter högre och högre med händerna om huvudet, medan vännerna trampar oroligt i gruset. Det är hett. Vinden har slutat blåsa. Sorlet från tiotusentals människor studsar över kullarna, vars toppar är på väg att slukas av åskmoln i blått, svart och grått.

I Kongos huvudstad Kinshasa, 150 mil därifrån, pågår ett juridiskt rävspel för att president Joseph Kabila ska kunna sitta kvar på sin post ännu ett litet tag, också här i strid med landets grundlag som förbjuder en tredje mandatperiod för en president. Oppositionens starkaste kandidat, Moïse Katumbi som tidigare var guvernör i Katanga, grips men släpps först när han behöver åka till Sydafrika för läkarvård.

I Lubumbashi drabbar kravallpolis samman med tusentals demonstranter i mitten av maj. EU och USA har uttrycker stark oro över utvecklingen och hotar med sanktioner mot Kongo om inte valet hålls senast i december.

Här i tälten på sluttningarna är människorna inte nödvändigtvis så insatta i politiken i det nya landet men de vet hur himlen ser ut innan det blåser upp till storm.
En av Abdouls vänner lösgör sig ur klungan och fjärmar sig från den hulkande gråten. Han ställer sig för att se ut över vattnet.
– Vi flydde från vårt land på grund av det tredje mandatet och nu är samma sak på väg att hända här, säger han stillsamt.
– Vart ska vi då ta vägen?

Text: Anna Roxvall
info@annaroxvall.se
Foto: Johan Persson
johan@kontinent.se

Fakta/ Burundi
Huvudstad: Bujumbura.
Politik: Belgisk koloni i union med Rwanda till 1962. Ett fredsavtal år 2005 avslutade inbördeskriget som hade pågått sedan 1993. President sedan år 2005 är Pierre Nkurunziza, tidigare ledare för rebellgruppen CNDD-FDD.
Yta: 27 834 km2 .(Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 11,2 miljoner.

Amnesty välkomnar ICC:s beslut

I ett uttalande den 26 april, på ettårsdagen av den politiska krisens start i Burundi, krävde Amnesty att kränkningarna av mänskliga rättigheter utreds och att de ansvariga ställs inför rätta.

– Mord, tortyr, godtyckliga gripanden och påvingade försvinnanden har ökat till alarmerande nivåer, sade Muhoni Wanyeki, chef för Amnestys avdelning för Östafrika, Afrikas Horn och Stora sjöområdet.
Amnesty välkomnade beskedet att åklagare vid ICC, Internationella brottmålsdomstolen, har inlett en preliminär undersökning av Burundi.

En farlig region

Området kring östra Kongo, Burundi och Rwanda har de senaste decennierna varit en av våldsammaste platserna på jorden. Miljoner människor har dött i folkmord och väpnade konflikter.

Foto: Lotta Lundin

Hutuer och tutsier: I både Rwanda och Burundi utgör hutuer en majoritet (84–85 procent) av befolkningen medan tutsier utgör cirka 14–15 procent. Skillnaderna mellan grupperna är omdiskuterad och en del forskare har betonat sociala klasskillnader snarare än etnicitet. Den belgiska kolonialmakten införde ID-kort med etnisk tillhörighet. Dessutom gynnades tutsier av belgarna. Detta anses vara en orsak till att konflikter sedan 1962 har fått en etnisk dimension med fruktansvärda konsekvenser.

1962 Rwanda och Burundi blir självständiga från Belgien. Kolonialmakten har gynnat tutsierna i bägge länderna. I Burundi drabbas hutuerna de kommande åren av förföljelse och upp till 100000 hutuer mördas.

1993 Sedan Melchior Ndadaye, Burundis förste president från hutuerna, mördats drabbas tutsier av våld där upp till 300 000 personer dödas. Fram till år 2005 fortsätter oron och en rad väpnade grupper deltar i inbördeskriget.

1994 Den 6 april skjuts ett plan med Rwandas president Juvénal Habyarimana och Burundis president Cyprien Ntaryamira ned under landning på Kigalis flygplats. I Rwanda rådde bräcklig vapenvila i inbördeskriget mellan RPF, dominerat av tutsier, och regeringen, dominerad av hutuer. Nu inleddes folkmordet där det beräknas att omkring 800000 människor, de flesta tutsier, mördas av Rwandas armé och hutumilis. I juli 1994 tar RPF makten och folkmördarna och miljoner civila hutuer flyr till östra Kongo. Väpnade grupper fortsätter göra räder in i Rwanda.

1996 Rwanda och Uganda invaderar Kongo och tillsätter Laurent Kabila som president efter ett fälttåg där tiotusentals civila hutuer från Rwanda dödas. Fram till fredsavtalet om Kongo år 2002 strider arméer från sju afrikanska länder och ett otal rebellgrupper om kontrollen över Kongo och en omfattande plundring av naturtillgångar inleds. FN beslutar år 2000 att skicka en styrka till Kongo och idag finns omkring 22 000 soldater och poliser från FN i östra Kongo. När Laurent Kabila i januari 2001 mördas under oklara omständigheter blir sonen Joseph Kabila president. Han vann valen 2006 och 2011. Bägge valen omgärdades av anklagelser om valfusk.

En av FN:s 22 000 soldater i östra Kongo.

En av FN:s 22 000 soldater i östra Kongo. Foto: Abel Kavanagh/ MONUSCO

2016 I östra Kongo har våldet minskat men ett otal väpnade grupper, några med ursprung i Rwanda och Uganda, finns kvar och kontroll över lönsamma gruvor är en drivkraft för fortsatt konflikt. Burundi är inne i en djup politisk kris där cirka 500 personer har dödats och en kvarts miljon har flytt. I Rwanda har president Paul Kagame styrt sedan 1994 och har nu ändrat författningen så att han kan bli omvald som president ända fram till 2034.

Text: Ulf B Andersson

reportage | 2016-07-01
Av: Anna Roxvall
Även publicerad i AmnestyPress #2/2016