Tre år av väntan på asyl knäckte Adam

reportage | 2005-07-30

Adam Achkoudar är från Syrien. Han kom till Arlanda den 15 september 2000 för att söka asyl i Sverige. Därefter följde 1218 dagar av väntan. Dagar som förändrade hans liv.  

– Jag är flintskallig kan man säga, säger Adam för att ge mig ett signalement när jag ringer upp honom på mobilen.
Klockan tio på förmiddagen dagen därpå står han där vid Sergels torg i centrala Stockholm. Hjässan är kal och de mörka ringarna under ögonen förstärker intrycket: Adam ser äldre ut än sina 34 år. Kanske har all väntan på beslut från Migrationsverket och Utlänningsnämnden gjort att han åldrats snabbare? Han slänger fram högerhanden i en snabb handskakning och pekar ut riktningen för ett kafé där vi kan sätta oss.
– Jag känner till alla kaféer och barer. Jag har vandrat runt här i fyra år, säger han.
Adam pratar mycket bra svenska. Han berättar att han har varit tvungen att lära sig det för att kunna driva sitt eget fall.
– Är det okey om vi sitter här ute? undrar han och beklagar sig över rökförbudet.

Adam beställer en caffé latte och börjar sedan berätta om sin kamp för asyl. Om ovissheten och ångesten. I en svart nylonväska bredvid stolen har han med sig alla beslut, intyg och underlag och tar genast fram och visar dem när vi talar om det.

- Jag var på B-nivå i svenska när jag fick
beslutet från Utlänningsnämnden, berättar Adam och visar sina betyg.
Han tycker att det på ett bra sätt reflekterar hur väl han hade kommit
in i det svenska samhället trots att han inte visste om han skulle få stanna eller inte.

Tvingades fly från säkerhetstjänsten
Adam föddes i Bayanoun utanför Aleppo i nordvästra Syrien, och flyttade som åttaåring in till stan. Efter avlutad gymnasieutbildning försörjde han sig främst som musiklärare innan han 1996 påbörjade den obligatoriska militärtjänstgöringen i det republikanska gardet. Samma år blev han politiskt aktiv i det kommunistiska partiet Al Maktab Al Siasy, lett av Riad Al Turk, som suttit fängslad 18 år för sin oppositionella verksamhet. Adam ville förändra samhället som han levde i och i Riad Al Turks kommunistiska partiprogram fann han ett alternativ till regeringens totalitära styre. Detta blev något Adam ville övertyga sina kamrater i det militära om.

I Migrationsverkets asylutredning från den 13 februari 2002 står det att Adam försökte påverka flera officerare genom att tala med dem och dela ut partipolitiskt material. Men alla detaljer i hans berättelse stämmer inte. Adam var förbannad över att han blev behandlad med misstänksamhet under förhöret och hittade därför på sådant som inte stämde. Han blev provocerad och slängde ur sig saker som att han hade varit med på stora möten med hundra deltagare, något som är otänkbart i ett land där säkerhetstjänsten har näst intill total kontroll på all oppositionell verksamhet.
- Alla vet att det inte är möjligt i Syrien. Du kan fråga ett tolvårigt barn om det finns sådana möten och de svarar nej. Det är som att påstå att mjölken är svart.

I allt väsentligt stämde Adams berättelse för Migrationsverket. I augusti 2000, en månad innan han landade på Arlanda, fick han reda på att han var eftersökt. En officer inom republikanska gardet hade gripits och erkände under tortyr att han fått information från Adam, vilket ledde till att både polisen och säkerhetstjänsten sökte efter honom nästan varje dag under en månads tid. Adam tvingades hålla sig gömd hos olika vänner i Aleppo till den dag då han bestämde sig för att fly från landet. Med hjälp av en människosmugglare, som försåg honom med ett europeiskt pass för 6 000 dollar, var han snart i Sverige - ett land som enligt smugglaren skulle vara lätt att få asyl i. Det blev dock snabbt uppenbart att det inte att det inte var lika enkelt som Adam hade hoppats på.

Detaljerna om de hemliga partimötena och officerarna som han hade försökt påverka, som senare kanske blev hans räddning, skapade stora problem. Hur trovärdig var hans historia? Adam blev tvungen att löpa linan ut och hålla sig till grundberättelsen under de kommande två åren.

Migrationsverket trodde inte på Adams berättelse
Adam gör en paus i samtalet, stryker en hand över de tunna hårstråna på huvudet, och tänder en tredje cigarett. Sveavägens massiva ljudmatta tvingar honom att ta stöd med underarmarna mot låren och luta sig över bordet för att orden ska nå fram. Han börjar berätta om den där förmiddagen på Migrationsverket den 13 februari 2002 då den grundliga asylutredningen gjordes med honom. Det hade då passerat ett och ett halvt år sedan han varit tvungen att fly från ett långt och säkert fängelsestraff.

– Det var en fördomsfull utredare. Det var faktiskt han som skapade problemen. Jag mådde dåligt och var helt utmattad, säger han liksom för att förklara varför han sa som han sa.
– Jag orkade inte med hans misstankar längre. Man kan nästan säga att jag skadade mig själv med flit, säger han och gör en liknelse med unga flickor som vill ta livet av sig, som han läst om i en psykiatribok.
– De vill må bättre, men egentligen skadar de bara sig själva.

Och det var så Adam reagerade under utredningen. Vad hade han att förlora? Allt var redan skit. Psykiskt mådde han fruktansvärt och alla han träffade sa ändå att han skulle avvisas. Konsekvenserna av hans handlade tänkte han inte på.
– Jag tänkte att nu skiter i det här och säger något som får utredaren att sluta med misstankarna. På så sätt hjälpte jag honom att avslå. Jag var mycket arg, säger Adam och höjer ett finger i luften.

Migrationsverket fann inte Adams uppgifter om hans politiska verksamhet trovärdiga och hans ansökan avslogs tio månader senare. Adam säger att han visste att det skulle bli avslag. Sådana är reglerna, menar han.
– Man tänker på ett politiskt sätt, hur man ska skydda Sverige mot invandrare. Man tänker inte på människan. En gång har man varit respekterad och här behandlar de en som en myra, ett djur. Jag var nära att bli apatisk, som de man ser på tv, säger Adam och ser mig i ögonen.

Fick hjälp av Amnesty
Efter Migrationsverkets avslag blev Adam än mer besluten att vinna i nästa instans, Utlänningsnämnden. Där skulle han besegra utredaren. Avvisning fanns inte som alternativ, säger han. Adam hade vid den tidpunkten återupptagit kontakten med sin äldre broder Omar, som var bosatt i Sverige sedan 15 år. Av anledningar som Adam inte vill gå in på umgicks de sedan länge. Nu talade de åter med varandra och Omar rådde honom att ringa Amnesty för att om möjligt få hjälp att övertyga Utlänningsnämnden att han riskerade fängelse på grund av sin tidigare politiska verksamhet om han avvisades till Syrien.

Och den 16 januari 2004 beviljades Adam så permanent uppehållstillstånd i Sverige – en tre och ett halvt år lång kamp hade kommit till sitt slut och Adam var lättad. Samtidigt hade all väntan satt sina spår. Spår som än i dag gör mörka djupa avtryck vart Adam än går.

Bara några dagar efter Utlänningsnämndens positiva besked, som bland annat stödde sig på Amnestys yttrande, började Adam studera till vårdbiträde.
– Jag var inte normal i klassrummet, säger Adam och ler lite snett. Den psykiska stressen var för stor. Under kriget märker man inte det, men när man vunnit måste man slicka såren. Då tänkte bara på att komma framåt, att besegra myndigheterna.

Adam valde psykiatriinriktning. Varför? För att kunna bearbeta sina egna upplevelser, säger han.
Han ville, precis som tidigare, sköta sina egna angelägenheter. Under asylutredningen när han var missnöjd med sin advokat satt han uppe med svensklexikonet dag och natt och skrev sina egna inlagor för att driva sitt asylärende. Och resultatet var lyckat. Att agera sin egen psykolog var svårare.

– Det uppstod en konflikt inom mig. Jag läste om depression och självmordsförsök, borderline och schizofreni. Och jag började misstänka att jag själv hade dem alla.

Alla undanträngda känslor kom upp till ytan
Än värre blev det när praktiken började. Adam ville bli mentalvårdare och skulle därför tillbringa en månad på Karolinska sjukhusets psykiatriavdelning. Han stannade en dag.
– När kursen startade hade jag börjat äta antidepressiv medicin och upplevde det som mycket känsligt att jag skulle behandla patienter som hade Zoloft, den medicin jag själv tog. Och när jag läste patienternas journaler började jag associera deras hälsa med min.

Adam tystnar en stund, sätter fingret mot pannan som för att koncentrera sig, och lutar sig tillbaka i kaféstolen.
– Det var förvirring, panikattack, nedstämdhet, depression, säger han precis som om han räknade upp alla symptom som listas i hans egen journal från S:t Eriks sjukhus.
– Jag trängde undan allt under asylprocessen. När jag fick beslutet kom känslorna fram, säger Adam och pressar handflatorna mot varandra.

Han tänder ännu en cigarett och fortsätter.
– Jag gick en dag, sen slutade jag. Jag var tvungen att ta beslutet, säger han allvarligt. Jag satt med läkare och överläkare och pratade om patienter som var precis som jag, säger han och skrattar. Jag mådde dåligt i en vecka efter det.

Adam reser sig och hämtar en till kopp kaffe.
– Jag började dricka kaffe under väntan, säger han.

Mår bättre i dag
Det har gått nästan ett år sedan Adam hoppade av studierna. I dag jobbar han heltid som vårdbiträde inom hemtjänsten och den psykiska hälsan är betydligt bättre. För några månader sedan slutade han med Zoloft och känner att han åter kan lita på sina känslor.
– Är jag glad och optimistisk vet jag att jag är det på riktigt och inte på grund av medicinen, säger han och karaktäriserar sig själv som "glad deprimerad".

Och de åtskilliga 7,5 procentiga starkölen som var hans bästa medicin under långa perioder – oslagbara jämfört med Zoloft – har han skurit ned på.
– Alkoholen fungerade absolut bäst. Den lindrade och fick mig att sova. Jag jobbade och läste fram till fem eller sex och sedan var jag tvungen att dricka. Det kändes fel att leva så, men det var ett behov. Om problemet skulle försvinna skulle jag minska drickandet.

Arbetet som vårdbiträde inom hemtjänsten tycker han är okey. Han har flera bra vänner som är svenskar och han trivs med det svenska systemet, säger han. Fortfarande har han dock mycket att brottas med. Förut var det myndigheterna som var motståndaren. Nu är det han själv som står på andra sidan mattan. All psykisk stress har gjort honom sliten och vilsen, säger han.

Klockan har passerat tolv och Adam måste skynda iväg till jobbet. Innan han går iväg lämnar han över alla beslut och utredningar som han har samlat på sig under asylprocessen. De utgör på något sätt bevisen för det psykiska krig som Adam säger sig ha upplevt och det verkar vara mycket viktig för honom att kunna visa dem.

Adam Achkoudar jobbar i dag som vårdbiträde. Han tycker att jobbet är okey, men säger att han helst skulle vilja göra något annat.

Planerar att flytta från Sverige
Tre dagar senare träffas vi på Adams jobb. Det är tidig förmiddag och Adam har flera pensionärer som han ska servera frukost och ge medicin innan det är dags för lunch. När vi går där mellan höghusen i Ulriksdal berättar Adam om sina planer för framtiden och om tankarna på att flytta från Sverige – landet som han kämpat så hårt för att få stanna i. Varför? undrar jag. Han säger att han visserligen trivs med det svenska systemet – "det är som att ärva en ny bil" – men att han ändå inte känner sig riktigt hemma här. På något sätt finns en känsla av fientlighet, menar han. En känsla att han som invandrare inte passar in.
– Tankarna på att flytta finns där, men att bestämma sig är mycket svårt. Det är inget vidare att vara invandrare i Sverige. Jag försöker inte vara hård, utan säger bara det som jag tycker är fakta.

På väg upp till pensionär upptäcker Adam att han
har misstagit sig på port. - Förut hände det hela tiden
att jag gick fel, eftersom tankarna var på annat håll under
hela asyltiden, berättar han.

Ett land som han skulle kunna tänka sig är England, men egentligen spelar det inte så stor roll. Att han skulle kunna återvända till Syrien tror han inte.
– Det är svårt att fundera på sådana saker. När man har smakat på exil och det här lidandet vänjer man sig vid vissa saker. Det kan bli svårt att flytta tillbaka till den gamla kulturen, man blir främmande där också. Det är samma känsla på något sätt, man är vilsen oavsett var man bor. Jag har inga rötter här, men där i Syrien finns inte den kultur som jag har vant mig vid här.

Jag frågar om han fortfarande spelar något instrument och han svarar att han tar fram lutan ibland när han är hemma, men att känslan som en gång fanns där är borta. Och studierna – Adam har länge velat utbilda sig till socionom – har han lagt på is tills vidare.

Först måste Adam själv tina upp.

Text och bild: Josef Björklund

reportage | 2005-07-30