Hotellägaren som blev ”frånvarande” i sin egen by

Ali Ayyad framför sitt hotell och barndomshem, numera
en israelisk bas där palestinier har torterats.

Ali Ayyad driver sedan decennier tillbaka ett litet hotell i Abu Dis på den ockuperade Västbanken. Men för fyra år sedan tog israeliska soldater över huset med hänvisning till att Ali förklarats som ”frånvarande”. I den tredje artikeln i Erik Algers serie om verkligheten för palestinerna handlar det om Ali Ayyads tröstlösa rättsprocess för att få tillbaka sitt hotell.

Marken har varit i familjens ägo sedan generationer tillbaka. På 1950-talet byggdes huset, först för eget boende. På 1960-talet gjorde de om det till hotell. På 1980-talet var det populärt bland norska, svenska och tyska gäster, både hotellet och den camping de hade i anslutning till det. Där mötte Ali Ayyad sin norska fru, Signe Marie Breivik .

Första gången Israel försökte ta över huset var 1996, i samband med att hotellet renoverades. Israeliska soldater ockuperade huset, av ”säkerhetsskäl”. Några tror att det hade att göra med att den Palestinska myndigheten började bygga en lokal i närheten för att inhysa det palestinska parlamentet. Genom familjens internationella kontakter utövades dock påtryckningar, och efter tio dagar blev israelerna tvungna att lämna tillbaka hotellet. De erbjöd sig att hyra hotellet istället, men familjen avböjde.
– I början av 2003 erbjöd sig representanter för det israeliska försvarsministeriet åter att hyra hotellet. När vi tackade nej svarade de: ”We have other ways”, berättar Ali Ayyad.

Det andra palestinska upproret som började år 2000 innebar stora svårigheter för hotellnäringen, så i 2003 hyrdes hotellet ut som bostäder till lärare på det palestinska universitet.
– För att skrämma bort lärarna hade israelerna övningar med skarp ammunition precis utanför hotellet. De bröt sig in i byggnaden och trakasserade de boende, varnade dem för att bo där. Så till slut orkade de inte med och flyttade.

Hösten 2003 beslöt man sig till slut för att ta över hotellet med hjälp av ”lagen om frånvarandes egendom”. Familjen meddelades att egendomen skulle överföras till ”förvaltaren av frånvarandes egendom” och överklagade beslutet. Domstolen slog fast att konfiskeringen var riktig, med stöd av en kombination av ”säkerhetsskäl” och ”lagen om frånvarandes egendom”. Soldater bröt sig in huset och tog över. Det blev en bas för den ökända så kallade ”gränspolisen”.

”Lagen om frånvarandes egendom” instiftades av Israel på 1950-talet för att legalisera övertagandet av de palestinska flyktingarnas egendom inne i Israel. På så sätt överfördes merparten av all mark i det nybildade Israel, från privat arabiskt ägande till den israeliska staten och judiska organisationer. Även de många internflyktingarna, som sedermera blev israeliska medborgare, fick sina hus och åkrar konfiskerade och utgör idag de så kallade ”närvarande frånvarande” (the present absentees).

I samband med sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel Östra Jerusalem och Västbanken. Efter kriget annekterade Israel Östra Jerusalem och stora markytor från kringliggande samhällen på Västbanken. I detta nya område skulle framöver israelisk lag gälla. Därmed blev teoretiskt sett även egendomarna i detta område möjliga att ta över med frånvarandelagen. Man har dock i praxis varit avvaktande. Invånarna i Östra Jerusalem, med så kallat Jerusalem-ID, har för all del fått stora egendomar konfiskerade, men inte med just denna lagen, utan till exempel ”för allmänna syften” (det vill säga israeliska bosättningar). Däremot har palestinier som likt Ali Ayyad **har Västbanks-ID, men egendom inne på det område Israel annekterat, drabbats av denna lag.

Gränsen mellan vad som annekterats och vad som ockuperats skär genom Abu Dis. Den drogs inte särskilt exakt, och hade fram till Osloavtalet 1994 minimal betydelse. Hotellet ansågs förut ligga på Västbankssidan, så då betalade Ali skatt för byggnaden till ockupationsmyndighetens kontor i Betlehem. När man sedan ville konfiskera byggnaden förklarades istället att den låg på den annekterade Jerusalemsidan, så att lagen om frånvarandes egendom kunde användas.
Alis fru Signe-Marie, som är från Norge, har tidigare fått tillstånd att besöka deras hotell. Det var då helt sönderslaget och vandaliserat av soldaterna.
– Så att vi inte kan öppna och använda hotellet om vi får tillbaka det, säger Ali.

Ali berättar att det inte bara handlar om utkomstmöjligheter. Det var på den marken han lekte som liten, det var i den byggnaden han bodde under många år, det var i det huset han lärde känna sin fru och många av sina vänner, det var där döttrarna växte upp. Numera har familjen ett annat boende ett stenkast därifrån, men att se sitt eget hus tas över, vandaliseras och kanske försvinna bakom en mur känns ändå tungt. Att dessutom kämpa i domstol i hittills fyra år, för att bevisa att man inte är ”frånvarande”, tar på krafterna. Jag frågar hur allt detta påverkar hans liv i övrigt, till exempel familjelivet och hans barn .
– Tja, mina döttrar är tretton och sexton år. De frågar mig hur det är möjligt att man kan ta ifrån någon hans hus för att man påstår att han inte existerar. Hur ska jag kunna svara på det?

Fönsterrutor och inredning har slagits sönder av soldaterna. Det
uppger Alis norska fru Signe Marie Breivik som fått besöka byggnaden.

I februari 2007 föreslog den israeliska statens representanter (State Attorney’s Office) att de skulle träffas och diskutera saken över en kopp kaffe. Eftersom Ali inte har ett Jerusalem-ID behövde han tillstånd för att komma till Jerusalem och träffa dem. Det skulle de ordna. När han kom till den israeliska ockupationsmyndigheten för att få sitt tillstånd kände de till hans fall.
– Den ställföreträdande chefen var där och ropade upp mitt namn, de visste mycket väl vem jag var och varför jag var där, berättar Ali. Direkt efteråt försvann chefen, vilket inte tillhör normal rutin.
Nu följde istället en förnedrande procedur. Ett par poliser förde iväg Ali till ett öppet område utomhus, där han beordrades att ta av sig alla kläder utom kalsongerna. Där var han tvungen att stå närmast naken 45 minuter i februarikylan och hålla upp sina persedlar en bit i taget. Han berättar att de troligen räknade med att han skulle bli förbannad så att de kunde få en anledning att slå honom, men han stod ut. När proceduren var avslutad bad Ali att få gå hem igen. Från civila administrationen bad man honom att komma tillbaka igen, men Ali hade fått nog.

Hans egen teori är att de försökte förnedra honom för att ”mjuka upp” honom inför förhandlingen och göra honom mer kompromissvillig. Enligt Ali är de flesta palestinier så hunsade att de accepterar vad som erbjuds dem i liknande fall.
– Jag vet att det är ett spel de spelar, och den vetskapen gör dem irriterade. Jag reagerar kanske inte som andra, kanske för att jag förstår deras spel och har vissa kontakter.
En viss uppbackning har möjliggjort hans kamp. Två olika norska utrikesministrar och två statsministrar har genom åren personligen tagit upp fallet i sina kontakter med israeliska företrädare.

Nu har advokatkostnader och utebliven inkomst från hotellet orsakat stora problem för familjen, som innan dess var relativt välbärgad. Familjen investerade 200 000 dollar i renoveringarna av hotellet. Jag frågar om en vanlig palestinier, med medelinkomst och utan internationella kontakter, hade kunnat stå emot och driva frågan så här långt för att försvara sin egendom. Ali tror inte det.

Alis familj äger också land på andra håll i Abu Dis som konfiskerats. Först har området förklarats som militärt område och familjen nekats tillträde till marken, för odling eller annan användning. Därefter har marken konfiskerats och blivit ”statlig” mark med hänvisning just till att marken inte odlas. Totalt berättar Ali att mer än 90 procent av hans mark har konfiskerats eller på annat sätt gjorts otillgänglig för honom. – Jag har utsatts för alla tricks de har, suckar Ali bittert.

Muren skär genom Abu Dis. På ena sidan bebyggelsen, på andra sidan jordbruksmarken. Vid hotellet är muren fortfarande inte klar.

Hela byn har drabbats av markkonfiskeringar. Ali berättar att endast en sjättedel av byns ursprungliga mark finns kvar i palestinska händer. Det mesta har istället slukats av den stora bosättarstaden Maale Adumim.

Jag frågar om han har läst Kafkas roman ”Processen”?
– Självklart! Jag trodde att det var mig den handlade om, säger Ali. Speciellt styckena där han är i domstolen.
Ali Ayyad tvivlar på det meningsfulla i att driva ärendet i domstol, men gör det ändå eftersom det är det enda medel som står till buds. Ali, som likt alla andra palestinier på Västbanken och i Östra Jerusalem saknar medborgarskap och rösträtt, har mycket lågt förtroende för det israeliska domstolsväsendets opartiskhet. Ett avgörande väntas i mitten av september.

Text och bild: Erik Algers

Fotnot: En kronologisk översikt finns på __CLIFF HOTEL - AN ODYSSEY

Läs första delen i Erik Algers artikelserie: Om du får oväntat besök... (24 december)

Läs andra delen: Illegalt närvarande i sina egna hem (27 december)

_Läs också: Amnesty om konflikten i Gaza_

Civila måste skyddas i Gaza och Israel (Pressnotis 29 december)

Mänskliga rättigheter och Internationell rätt:
* Internationell rätt förbjuder en ockupationsmakt att konfiskera mark och förstöra egendom, annat än när det är militärt absolut nödvändigt. Även bosättningar, det vill säga att flytta sin egen befolkning till det ockuperade området, är förbjudet. Detta regleras i bland annat Fjärde Genevékonventionen, som Israel har förbundit sig att följa.

• Enligt Internationella Brottmålsdomstolens (ICC) stadgar anses bosättningar vara en krigsförbrytelse som ingår i dess jurisdiktion.

• Resolution 478 från FN:s säkerhetsråd ogilitgförklarar den israeliska annekteringen av Östra Jerusalem, vilken kallas ett brott mot internationell rätt. Vidare bekräftas i resolutionen att Fjärde Genevékonventionen gäller såväl i Östra Jerusalem som på resten av Västbanken.

• För bosättningsprojektet har stora delar av de ockuperade områdena förstatligats av Israel. Den marken får palestinier inte hyra, köpa eller bygga på eftersom det inte är tillåtet för ”främmande personer” (”alien persons”). Endast israeler har den möjligheten. Hela den palestinska lokalbefolkningen på de ockuperade områdena är definierade som ”främmande” (”aliens”), även till exempel de bönder som marken konfiskerats från. Även detta agerande strider mot internationell rätt.