Romantiserat porträtt av Georg Elser underblåser tvivelaktigt budskap

”Elser” är en film som kommer till oss med goda skådespelarinsatser, ett snyggt foto och en hållfast regi. Men regissör Hirschbiegel har förenklat synen på totalitära styren på ett sätt som stör inlevelsen i filmupplevelsen. Detta genom den hjältemodiga klangfärg man har valt att applicera uppå porträtteringen av filmens fallne martyr Elser, tillsammans med filmens förenklade tes om hur nära förestående en helt annan världsbild var under november månad år 1939.

Christian Friedel som Georg Elser. Foto: Bernd Schuller/Lucky Bird Pictures

Film: Elser
Regi: Oliver Hirschbiegel
Manus: Fred Breinersdorfer, Léonie-Claire Breinersdorfer
Skådespelare: Christian Friedel, Katharina Schüttler, Burghart Klaußner
Land: Tyskland
Längd: 114 minuter

Filmens titel ”Elser” åsyftar alltså den tyske medborgaren Georg Elser som år 1939 utförde ett misslyckat bombattentat riktat emot Adolf Hitler. Något som särskiljde detta attentat ifrån andra attentat som riktades gentemot Hitler under det andra världskriget var att förhörsledarna i detta fall inte förmådde binda Elser till vare sig kommunister, judar, britter, fransmän eller andra syndabockar. Detta var något som djupt frustrerade den tyska propagandamaskinen, så till den vida grad att man inte endast sköt Elser utan istället drogade, hypnotiserade och torterade honom för att få till stånd ett erkännande om den konspiration man tog för givet att han hade agerat spjutspets för. I detta avseende bjuder filmen på en effektiv illustration över, inte bara tortyrens vidrighet, utan även dess ineffektivitet.

Det är känslomässigt lätt att hamna rakt i fällan av att följa denna films primalt drivna agenda av att det hade varit en god och problemlösande ide att radera Adolf Hitler ur världshistorien. Men bemödar man sig till att ta ett tankevarv kring denna instinktiva känsla så ser man snabbt att den i sitt impulsiva romantiserande perspektiv i grunden faktiskt framhåller utförandet av politiska mord på meningsmotståndare som ett fungerande instrument av politik. I ett nutidsperspektiv kan man därför ana att filmens skapare med samma logik skulle gnugga händerna inför prospektet av att en dag ges tillfälle till att göra en film med samma tema om nutida tyranner.

I detta perspektiv finner därför denna film ett tänkvärt obehag i sin dubbelbottnade grund. Dels genom sin berörande berättelse, men även genom vad som står att läsa mellan dess rader -  att totalitära maktstyren skulle upphöra om någon bara hade mod till att hugga huvudet av ormen. Därför ges anledning till att påminna sig om att den egentliga liknelsen snarare bör ligga närmre att genom politiska mord få ett förtryckande styre till att ömsa sitt yttre skinn. Relevant blir därför även att ställa sig ett par följdfrågor om vad detta attentat därför fullt lika troligt hade kunnat leda fram till om det hade varit framgångsrikt.

Georg Elser (Christian Friedel) och Elsa (Katharina Schüttler). Foto: Bernd Schuller/Lucky Bird Pictures

Bland många uppvisade strategiska brister så kan vi göra det lätt för oss genom att fokusera till det vedertagna faktum att Hitler inte lyssnade på sina erfarna generaler, och att han härigenom antingen påtagligt förkortade eller förlorade ett krig som med andra vägval hade kunnat sluta väsentligt annorlunda. Låt oss därför ur denna vy fråga oss i nästa steg vad som hade hänt om någon med samma agenda, som hade varit strategiskt begåvad, hade tagit hans plats redan under krigets begynnelse? Hade kriget härigenom kunnat förlängas tills dess att Tyskland hade kunnat utveckla egna kärnvapen? Det kan ingen veta, men i relation till att landet utvecklade både världens första jet-drivna flygplan och några utav världens första kryssningsrobotar under krigets sista år så är detta inte helt osannolikt.

Poängen är alltså att vi oavsett om fredsblommorna hade slagit ut till tonerna av Vivaldi eller om ett kärnvapenkrig hade brutit ut inför Wagners valkyrior bör vara mycket försiktiga med denna typ av perspektiv som denna film bjuder på. Perspektiv där man väljer att fokusera på den uppstickande delen av ett isberg som både orsak och grund till dess existens, snarare än att se till den omgivande temperaturen på den samhällskultur och det underbyggande styre som utgör dess livgivande förutsättning.

Med detta sagt ska konstateras att filmen är ett gediget och välspelat hantverk gestaltandes nazismens styre under krigets första månader. En skildring där kommunister som meningsmotståndare sätts i arbetsläger och där våld och förnedring blir till en del av den vardagliga samhällskulturen gentemot de fåtal som hade mod nog till att inte inrätta sig i det led som nationalsocialismen under Hitlers styre i Tyskland formade till totalitär norm under 1930-talet.

Det är dock lätt att se hur filmens berättande hade flödat fram på ett mer sammanhängande vis om man inte ständigt hade använt sig utav de tillbakablickar som då och då avbryter tortyrscenerna, med berättelsen om vad som formade Elser till att känna sig kallad till att utföra attentatet. Dessutom är det avslutningsvis lätt att se att både regissör Hirschbiegel och manusförfattaren Fred Breinersdorfer tidigare har lyckats med att skildra människan uti det andra världskriget på långt mer berörande och drabbande vis, genom filmerna ”Der Untergang” (Undergången) 2004 och ”Sophie Scholl” 2005.

I detta avseende landar denna film en bra bit ifrån talesättet - tredje gången gillt.

Andreas von Scherling
[email protected]