Starkt om familjeband

Film: Simon och Ekarna
Regi: Lisa Ohlin
Land: Sverige/Danmark/Norge/Tyskland

Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vad menas egentligen med begreppet familj? Det är inga små frågor som väcks i filmatiseringen av ”Simon och Ekarna”, baserad på Marianne Fredrikssons roman med samma namn.

När vi möter Simon (Jonatan Wächter/Bill Skarsgård) är Europa på väg in i det andra världskrig som kommer att pågå under sex år framåt. Men Simons värld är fortfarande trygg. Från sin favoritplats, högt uppe i en ek som talar bara till honom, ligger han och drömmer sig bort till främmande världar till sin mer praktiskt lagda arbetarpappa Eriks (Stefan Gödicke) förtret.

Det är när Simon tar cykeln från den västkustska lantliga idyllen in till läroverket i Göteborg som världen öppnar upp sig för honom. Här möter han den judiske pojken Isak (Karl Martin Eriksson/Karl Linnertorp), som med sin familj har flytt Hitlers Tyskland. Det är ett möte som leder in Simons öde på helt nya vägar.

Bill Skarsgård i rollen som Simon. Foto: Dan Lausten

Tack vare en fotograf med känsla för att fånga ljus, ljudeffekter, och starkt skådespeleri av Jonatan Wächter dras jag in i barnet Simons värld. Ett barn som står och väger just på gränsen till puberteten, på gränsen till ett land där ekarna inte längre talar och där molnen inte längre formerar sig till kameler. Det är en smärtsam gräns att korsa.

Ännu mer smärtsamt är det att älska någon bortom allting, och ändå veta med sig att även gränslös kärlek inte sällan är uppblandad med mindre ädla känslor som egoism och rädsla. Helen Sjöholms rollfigur Karin sätter fokus på vad moderskärlek kan innebära, och det är inte bara en smickrande bild som tonar fram. Också papparollen sätts i fokus, där både Simon och Isak upplever att de inte lever upp till sina respektive fäders förväntningar på dem.

Den tyske skådespelaren Jan Josef Leifers är trovärdig i rollen som bokhandlaren Ruben. När det gäller rollerna Simon och Isak så är jag ännu mer imponerad av de yngre versionerna än de unga männen. Kanske för att det är just barnet Simons upplevelse av världen tittaren från början introduceras i.

Helen Sjöholm och Jonatan Wächter som Karin och Simon som ung. Foto: Dan Lausten

Simon och Ekarna innehåller många olika sidospår: frigörelsen från föräldrarna, tillhörighet, vänskap, lögner, barnlängtan och identitetssökande. Allt med det andra världskriget dånande och klassisk musik spelande i bakgrunden. Men framförallt handlar filmen om vad en familj egentligen är för något, om det är så att blod verkligen är tjockare är vatten. Hur är det egentligen, måste vi känna oss närmast de personer som delar vårt eget kött och blod? Eller är det helt oväsentligt? Vad händer om jag känner mig närmre ett annat barn än mitt eget?

Filmen är fylld av symbolik och stämningen och värmen från Marianne Fredrikssons roman har bibehållits i Lisa Ohlins version. För den som med lätt förakt ser ned på invecklade levnadsöden och känsloladdade scener rekommenderar jag en annan film. Själv njuter jag dock av att frossa i nämnda egenskaper och försvinner totalt från omvärlden under de två timmar och två minuter som filmen pågår.

Trots de mörka känslor och förbjudna tankar som rollfigurerna bär på är ändå budskapet jag tar med mig från Simon och Ekarna att störst av allt är nog ändå kärleken.

Vera Häggblom
_[email protected]_