Drömmen om försoning bleknar långsamt

Reportage | 2000-06-28
Även publicerad i AmnestyPress #3/2000

JOHANNESBURG: Rotfyllningen är synnerligen besvärlig. Bedövningen vill inte ta och tandläkaren drar efter andan i en djup suck. Han tar frånvarande av sig munskyddet och sluter ögonen för en stund. Innan jag kom infarandes med tandvärk blev han tvungen att dra ut en framtand på en fem-åring. Inte att undra på att han känner sig uppgiven.

– Vi brukade ha det så bra här. Ja, förut alltså, innan allt det här med demokrati och lika rättigheter började, säger han och drömmer sig bort med blicken.

– Inget skräp på gatorna och trevlig grannar... av vår sort menar jag. Barnen kunde leka utomhus och vi behövde aldrig oroa oss för något, fortsätter han.

Plötsligt känner jag mig tacksam för all teknisk apparatur som fyller munnen och gör det omöjligt att svara (vem vågar ifrågasätta sin tandläkare strax före en rotfyllning?).
Det han säger faller definitivt utanför ramen för politisk korrekthet och vad menar människan egentligen? Var apartheid bättre?

Uttalandet är knappast en ovanlighet här i Sydafrika. Så gott som alla samtal med vita medborgare mynnar på något märkvärdigt sätt ut i ett förgrämt klagande över alltings förfall. Det är för visso sant att allt inte skimrar i det nya Sydafrika; Brottsligheten är oacceptabelt hög och de sociala reformerna håller inte takten med de skriande behoven, men riktigt allt kan ändå inte tillskrivas vad de kallar regeringens makalösa inkompetens.

– Kompetens eller inte. Det krävs en trollkarl för att sopa apartheids arv under mattan på ett par år, säger tidningsredaktören Kaiser Nyatsumba, som också ifrågasätter den i ärlighetens namn rätt behändiga minnesförlust landet har drabbats av.

– Alla pekar finger på regeringen, men ingen säger något om att merparten av våra problem är det direkta resultatet av 350 års kolonialism, inte av sex år av demokrati.

När den nyss tillträdda ANC-regeringen uppfann Sannings- och försoningskommissionen (TRC) jublade omvärlden. Förövarna erbjöds politisk amnesti i utbyte mot sanningen. De behövde inte ens försöka ge sken av ånger, och medan andra talar om mirakel menar Nyatsumba att Sydafrika gjort sig själv en björntjänst. Enligt honom skulle en starkare medicin ha behövts för att förse den nya nationen med en stabil grund.

– Många vita vill inte se att de har ett ansvar för det förflutna. Sanningskommissionen odlade en bekväm myt, nämligen den om att alla var lika goda kålsupare.
Som han ser det vinglar försoningsprocessen fram längs en enkelriktad gata där det är den svarta befolkningen som förväntas glömma och förlåta, och dessutom acceptera de så skevt fördelade resurserna som något av naturen givet.

Med andra ord väljer man att tro att Nationalistregimen bara försvarade sig mot terrorister. Visst gick de väl långt ibland, men å andra sidan var befrielserörelsen inte mycket bättre. Exemplen på tortyr av misstänkta polisspioner och civila som hamnat i skottlinjen är numera erkända som brott mot mänskligheten, och därmed likställda med apartheidregimens övergrepp.

För att förstå det absurda i situationen måste man föreställa sig något alldeles osannolikt. Till exempel att Winston Churchill skulle ha jämställts med nazibödlarna vid rättegångarna i Nürnberg.
Enligt Nyatsumba ökar nu rasmotsättningarna i Sydafrika. Som exempel nämner han misshandel och mord som obestraffat begås på ”uppstudsiga” lantarbetare, och den våg att rånmord av vita godsägare som vällt fram över landet under de senaste åren. Enligt jordbruksförbundet mister tio storbönder livet varje månad. Det finns inga bevis för att attackerna skulle vara politiskt motiverade, även om förbundet själva menar att det finns en dold hand i bakgrunden.

Regnbågsnationen är ett begrepp som myntades av Sanningskommissionens ordförande Desmond Tutu. I hans vision skulle den forna apartheidstaten stiga upp ur askan och likt fågeln Fenix skaka ut sin fjädrar, skimrande i all världens färger. I ruset under det första demokratiska valet, då svarta och vita dansade tillsammans på gatorna, kändes det som om drömmen skulle kunna bli verklighet.

I skenet från eftertankens kranka blekhet är det plågsamt uppenbart att vägen till regnbågen är längre än man trott. Livet i dagens Sydafrika präglas i mångt och mycket av rasgränser, inte minst på den ekonomiska fronten.

ANC-regeringen har tusen kompromisser bakom sig och i förhandlingarna om systemskiftet gav de upp rätten till omfördelningar. Den ofrånkomliga konsekvensen är att Sydafrika ligger i toppen på listan över länder med skevt fördelade resurser. Trots att president Mbeki titt som tätt efterlyser fler svarta kapitalister verkar det som den över 30-procentiga arbetslösheten och avsaknaden på utländska investeringar i det närmaste kvävt tillblivelsen av en stark svart medelklass.

– Verklig försoning kan knappast bli mer än en dröm om majoriteten av de svarta i praktiken förblir andra klassens medborgare, säger Willem de Klerk.

Han är bror till den forne presidenten och satt själv i Verwoerds regering, den ministär som fulländade rassegregationen. Han är afrikander, det vill säga holländsk ättling, och anses allmänt röra sig i landets allra mest konservativa kretsar. Kanske är det just därför som hans senaste bok ”Afrikaners: kroes, kras en kordaat” har slagit ner som en bomb i den sydafrikanska debatten.

– Om vi ska överleva som en folkgrupp måste vi sluta låtsas att vi är en överlägsen ras. Vi har ingen tid att förlora. Vi måste vrida nacken av vår uppblåsthet redan idag, menar de Klerk.
Det låter kanske inte som världens kiosk-vältare, men i Sydafrika där nationalismen är djupt rotad är många afrikander fortfarande övertygade om att de är utvalda av Gud för att bringa ordning och civilisation till Afrika.

Det är första gången som kritiken kommer från en av de egna och Willem de Klerk spar inte på orden precis. Han anklagar afrikanderna för att vara neurotiska och säger att deras mentalitet bygger på hyckleri, besatthet, barnslighet och ren dumhet för att nu nämna några av de föga smickrande adjektiv han slänger sig med.

Siffror från statistiska centralbyrån visar att bara åtta procent av den vita befolkningen accepterade Sanningskommissionens luskande i det förflutna och att bara en spillra tagit till sig slutsatserna.

– Det räcker inte att säga att ”vi inget visste”. Alla äpplen var maskätna i apartheids fruktkorg, det går inte att komma ifrån. Sanningen är att vi alla var ansatta av förruttnelsen, säger de Klerk, som nu föreslår en handgriplig väg framåt.

– Det enda sättet för oss att återfå vår värdighet är att betala av vår skuld till apartheids offer. Börja i all enkelhet med att ge hembiträdena löneökning och sedan går vi ihop för att bygga skolor och vårdcentraler i slumområden. På så sätt bidrar vi inte enbart till att överbrygga de ekonomiska klyftorna utan också till att visa att de ruttna äpplenas tid är förbi.

Sanningskommissionens arbete har bidragit till att Sydafrika enats på den nationella nivån, menar Hugo van der Merwe, professor i försoningsfrågor och verksam i traumacentret CSVR. Som exempel nämner han public service TV, försvaret och politikerna.

– Som jag ser det ligger problemet bland gräsrötterna. Sanningskommissionen var en toppstyrd process och apartheids offer har inte fått tillräckligt med stöd för att kunna läka sina sår, säger han och fortsätter:

– Misstro råder inte enbart mellan svarta och vita, utan även grannar emellan. Vem stödde vem? Vem var polisspion och vem var det som skickade min make i döden? Det är frågor som vi fortfarande letar svar på.

Offren som trädde fram i kommissionen kräver att kompensation ska betalas ut för det lidande de gått igenom. Enligt rekommendationerna ska motsvarande fyra miljarder kronor betalas ut. Det är mindre än en procent av statsbudgeten, men ändå säger sig regeringen inte ha råd.

Van der Merwe berättar att man först satte sina förhoppningar på de företag som verkade i Sydafrika under apartheid (inklusive de svenska), men de har varit skickliga på att hålla sig undan.

– Sedan är det dags att gå vidare till nästa utmaning, nämligen frågan om hur ondskan blev möjlig. Den är avgörande för att förhindra en framtida repris av förtrycket.

Läs mer om Sydafrikas försoning på nätet:
Sanningskommissionens hemsida: www.truth.org.za
Human Rights Commission (gör fortlöpande utredningar om rasism): www.sahrc.org.za
Försoningssajt (med allehanda åsikter om landets utveckling): www.creativewebs.co.za/apologies/

Annika Forsberg

Reportage | 2000-06-28
Även publicerad i AmnestyPress #3/2000