Så smärtsamt att det gör ont

Teresa (Margarethe Tiesel) möter Afrika i "Paradis:Kärlek".

Film: Paradis: Kärlek
Regi:Ulrich Seidl
Manus: Ulrich Seidl, Veronika Franz
Skådespelare: Margarethe Tiesel, Peter Kazungu, Inge Maux
Längd: 120 minuter
Land: Österrike, Tyskland, Frankrike, 2012

Ulrich Seidl skildrar på ett övertygande sätt österrikiska sexturister på resa i Kenya där de söker unga svarta män som partners för sex – och kanske kärlek. Berättelsen om Sugar Mamas innehåller långt utdragna scener som dröjer sig kvar. ”Paradis: Kärlek” är en riktigt bra film om kolonialism och en sexualitet med köpare och säljare.

Att gå och se österrikaren Ulrich Seidls senaste film är att utsätta sig för två timmar obehag. Det handlar om könsförtryck, om en kolonial syn på den svarte mannen och en skoningslös kritik av massturismen. Paradis: Kärlek är en film som riskerar att ligga kvar och gnaga i maggropen eller bakhuvudet vilket i sig är alldeles utmärkt. Filmer som vill någonting och som lyckas i sitt uppsåt att väcka reaktioner och känslor hos tittaren behövs för att påminna om den bistra verkligheten.

Ulrich Seidl har tidigare gjort sig känd som en filmregissör som inte skyggar för att dra fram sexualitetens olika sidor i sina filmer. I ”Import Export” handlade det om dagens Europa. I den nya filmen handlar det om världen utanför Europa och det tabubelagda ämnet kvinnliga sexköpare. Det har tidigare skildrats övertygande av Laurent Cantet i ”Mot Södern” (2006) där Charlotte Rampling, Karen Young och Menothy Cesar medverkade i en skildring av det sena 1970-talets Haiti, en skoningslös diktatur under Baby Doc, Jean-Claude Duvalier, som lockade medelåders kvinnliga sexköpare från Nordamerika och Europa. Cantets film tilldrog sig i dåtid medan Seidl har valt att låta sin film utspela sig i nutid och denna gång är det Kenyas svarta män som utgör lockelsen för de västerländska kvinnorna.

Margarethe Tiesel gör en fullständigt fenomenal rollgestaltning av Teresa, en 50-årig överviktig österrikisk kvinna med en tonårig dotter. I inledningsscenen får vi se Teresa i hennes arbete med funktionsnedsatta personer som åker radiobil på en tivolianläggning. Liksom under de kommande två timmarna vågar Seidl låta scenerna bli långa, ibland outhärdligt långa vilket hinner framkalla olust, undran och eftertanke hos åskådaren. När Teresa ska lämna dottern och katten hos en väninna eller släkting är det vardagsscener nästan helt utan dialog. Så hamnar vi i Kenya på en av dessa turistanläggningar där soltörstande nordbor ska uppleva sol, bad och Afrika. ”Hakuna matata” (inga problem) är den fras på swahili som turisterna får lära sig redan på transferbussen.

Teresa och hennes väninnor på denna turistresa är alla i 50-årsåldern. De har tröttnat på män hemma i Österrike. De är kåta och vill ha enkelt sex av läckra afrikanska män som är betydligt yngre än de själva. De har pengarna som gör att kroppsliga skavanker, i form av normalkroppar som vi sällan ser på filmduken, inte har någon betydelse. Teresa har också någon diffus dröm om att hitta kärleken.

Då och då skildrar medierna kvinna sexköpare, nu senast i Aftonbladets artikelserie från Gambia. Annars är det manliga sexköpare som dominerar både nyhetsrapportering och fiktionen. Kjell Wilhelmsens porträtt av Glenn i SVT-succén ”30 grader i februari” vintern 2012 var ett trovärdigt porträtt av den svenske man som sökte kärleken i Thailand. Nu är det ju så att kärlek kan uppstå över konstlade gränser både i Gambia, Kenya och Thailand. Men pengarna finns ofta där som bakgrundsfaktor och precis som Glenn får även Teresa uppleva hur hon ses som en penningmaskin som ska betala sin afrikanske vän Munga (Peter Kazungu), inte för sexet specifikt, men för andra saker som sjukhusbesök.

Den koloniala attityden finns öppen hos Teresa och hennes väninnor (där Inge Maux, Helen Brugat och Dunja Sowinetz alla är övertygande i sina roller) och deras objektifierande av den manliga kroppen skiljer sig föga från män som vill utnyttja kvinnor. I en av Seidls starkaste scener har en kenyansk manlig strippa hyrts in för att glädja Teresa på hennes födelsedag. Det är en obehaglig scen, långt utdragen, som ger så mycket sekundärskam att det gör ont. Det är bokstavligt talat naket och slutar med att strippan slängs ut medan kvinnorna talar om att nästa gång ska de fixa en man med ståndgaranti medan de har förklarat att ”Detta är Afrika”.
Det skulle kunna sägas vara befriande att se att även medelålders kvinnor, som inte har perfekta filmkroppar, tillåts ha en kåthet, men deras sexuella begär riktas mot människor som ska sälja sexuella tjänster. Och det är inte kul, bara pinsamt, när en av kvinnorna beskriver hur hon lärt sin kenyanske älskare att säga ”kåtbock” på tyska.

Teresa beslutar sig till sist för att ta upp barmannen Josphat till sitt rum men väljer att kasta ut honom när han inte vill ge henne oralsex.

”Paradis: Kärlek” skildrar också med skarp tydlighet turistindustrins effekter på ett samhälle. Seidl väljer att aldrig göra det afrikanska samhället farligt eller skrämmande, vilket är befriande. Ingen av de vita kvinnorna blir överfallna, bestulna eller våldtagna när de lämnar sitt turistghetto och ger sig ut i verkligheten. Det otäcka är i stället hur de bleka nordborna ligger i solstolar på en strand där ett rep skiljer dem från lokalbefolkningen som hålls borta med hjälp av uniformerade vakter. När någon av solturisterna går över repet omringas de av personer som vill sälja allt från värdelösa halsband till sin kropp, fast det inte uttrycks exakt så.

Repet mellan de två kulturerna på den vackra stranden blir en symbolik för orättvisorna i världen där Europa bygger murar mot både människor och produkter från Afrika. ”Sugar mamas” från det rika Europa som betalar för att få tillgång till kenyanska unga mäns kroppar är en av de företeelser som bidrar till att upprätthålla kolonialismen långt efter att Europa formellt lämnat sina kolonier.

Kanske finns det ändå en liten, ironisk, hoppfull hälsning från regissören när eftertexterna rullar fram. Hotellorkestern som, i en annan av filmens långa scener, utan tillstymmelse till leende framfört ”La Paloma” inför glädjelösa hotellgäster, återkommer. Och denna gång svänger det loss i lite glad musik i alla fall.

Ulf B Andersson