Sångaren som glömdes bort - utom i Sydafrika

filmer | 2012-08-24

Filmen om Sixto Rodriguez har fått flera internationella priser, bland annat
vid festivalen i Sundance.

Searching for Sugar Man
Regi: Malik Bendjelloul
Speltid: 86 minuter
Medverkande: Rodriguez, Clarence Avant, Malik Bendjelloul med flera
Land: Dokumentär, Sverige
Premiär: 24 augusti

Hur kändes det när Elvis Presley, drygt trettio år efter sin förmodade död plötsligt blev återfunnen som ålderstigen rivningsarbetare i den sydafrikanska industristaden Port Elizabeth?

Den frågan, om än i en något modifierad form, ställer den svenske regissören Malik Bendjelloul till sydafrikanska musiker, fans, skivbutiksägare och musikjournalister i sin hyllade dokumentärfilmsdebut Searching for Sugar Man. Genom talrika intervjuer framställs den närmast osannolika historien om sångaren och låtskrivaren Rodriguez: Detroit-sonen som förutspåddes en lysande framtid, floppade i hemlandet USA och blev superstjärna i Sydafrika - utan att veta om det.

Med Camilla Skagerströms industriromantiska foto som fond får vi följa berättelsen om hur Sixto Diaz Rodriguez, sjätte barnet i en mexikansk invandrarfamilj, i början av 1970-talet släpper två album för skivetiketten Sussex Records. Skivorna lovordas av kritiker, inte minst för texternas politiska sprängkraft, men gör likafullt kommersiellt fiasko - folksångarnas tid verkar vara definitivt förbi. När han till sist blir dumpad av sitt bolag, skrinlägger Rodriguez alla artistdrömmar och återgår till tunga ströjobb i rivningsbranschen.

Där och då hade sagan om Rodriguez kunnat få ett snöpligt slut - en ypperligt talangfull singer/songwriter inser att 1960-talet är över och pulsar hemåt genom motorstadens snömodd - om det inte var för att hans båda skivor, Cold Fact och Coming from Reality, helt oväntat började få en närmast viral spridning via heminspelade kassettband i ett land som ligger ungefär så långt från Detroit man kan komma - Sydafrika.

Genom intervjumaterialet får vi veta att Rodriguez gränsöverskridande fattigdomsskildringar hamnade helt rätt bland apartheidtrötta vita sydafrikaner i en tid då den sydafrikanska censuren rev upp stora sår i det utländska kulturflödet och apartheidregimens ledare P. W. Botha alltid höll ett bistert pekfinger redo för TV-publiken.

Allt medan misshagliga albumspår ristades sönder av de nitiska myndigheterna, växte Rodriguez beundrarskara och när apartheidsystemet till slut avskaffades hade han hunnit bli en ikon så väl som en institution i varje progressivt hem i Sydafrika.

Trots att alla hans kända inspelningar vid det laget hade återutgivits i massupplagor genom lokala distributörer, var det snart sagt ingen i landet som visste vem Rodriguez egentligen var, än mindre om han fortfarande var vid liv. Mytbildningen var storstilad; en del menade att han hade skjutit sig själv, andra påstod att han dött i en överdos. Åter andra gick så långt att hävda att Rodriguez hade tagit sitt liv genom att tända eld på sig själv inför en månghövdad publik bestående av oförstående häcklare. En obekväm intervju med före detta Sussex-bossen Clarence Avant avslöjar hur mytbildningen kunde hållas vid liv; under åren som gått hade Rodriguez inte fått en cent i royalty från Sydafrika och således hade pengaspåret stannat vid skivbolaget. Fansens idoga försök att bringa klarhet i vad som egentligen hände med honom verkar lönlösa, tills en dag då Rodriguez egen dotter snubblar över en efterlysning på nätet.

Det är svårt att värja sig från de scener som sedan följer: Rodriguez vid liv, helt klart, och fortfarande idogt knogande i öde huskroppar packar väskan och tar med sina döttrar på en bejublad arenaturné i Sydafrika; korniga pressbilder varvas med rörande liveklipp och hela historien återberättas från de lite anlupna interiörerna i Rodriguez hem.

Han eldar i kaminen, slår an några ackord på sin gitarr och hans lite släpiga baryton visar ingen bitterhet över pengarna som uteblev och karriären som lät vänta på sig så länge. Större delen av gagerna från sydafrikaturnén skänkte han för övrigt bort till familj och vänner.

Bland filmens många förtjänster - Skagerströms foto, Bendjellouls sordinerade intervjuteknik, samt en handfull eleganta animationer som då och då bryter upp verklighetsskildringen - märks framför allt soundtracket; Rodriguez egen musik. Rösten och tonspråket landar någonstans mittemellan Bob Dylan och Cat Stevens, ofta med generösa stråk- eller blåsarrangemang i botten och det är inte svårt att föreställa sig hur låtar som Street Boy, I Wonder, Cause och inte minst Sugar Man kom att ingå i ett slags alternativ pop-kanon för en ungdomsgeneration som var svältfödd på influenser utifrån.

Hade då Rodriguez musik någon vidare inverkan på Sydafrikas politiska utveckling? Hans fans verkar nästan uteslutande ha varit vita sydafrikaner, både bland engelsktalande och afrikander. Svarta eller färgade anhängare lyser med sin frånvaro filmen igenom. Likväl får man känslan att Rodriguez inspirerade till angrepp mot rasåtskillnadspolitiken från en annan front: Rodriguez var ungdomarnas egen upptäckt; en ilandfluten skärva från en annan värld. Därigenom blev musiken också en förtretlig påminnelse om hur hopplöst torftigt och kulturfattigt livet kunde te sig i ett land där statskontrollen rev ut boksidor och repade sönder albumspår.

Tänker man så blir Searching for Sugar Man en både vemodig och upplyftande berättelse om hur en radikal sångförfattare kommer för sent in i en medborgarrättsrörelse, för att istället hinna precis i tid till en annan.

Tobias Klevbom

Sångaren som alla glömde utom ungdomar i apartheidregimens Sydafrika.

filmer | 2012-08-24