»Vi är alltid rädda«

Airis Enriques Pando. Hon blev sju år. Sedan blev hon bortrövad, våldtagen och misshandlad till döds.

Klockan är sex på morgonen när bilen stannar vid den första vägkorsningen på den raka dammiga vägen mot Ciudad Juárez i norra Mexiko. Tidningsförsäljarna har precis börjat sälja dagens nypressade tidning och när vi ser toppnyheten, påminns vi brutalt om varför vi är här: »Flicka hittad våldtagen och mördad«.

När Raquel Romero Pineda, 16 år, försvann utanför sitt jobb den 20 mars i år, kunde varken familj, pojkvän eller arbetskamrater förklara vart hon hade tagit vägen. Nu vet de.

Raquels kropp hittades en vecka senare, såren på fötterna visade på flyktförsök och hennes bara underliv på att hon hade våldtagits.

På väg hem från nattskiftet. Den här promenaden är den farligaste en kvinna kan göra i Ciudad Juárez.

På tretton år har över 400 kvinnor rövats bort, våldtagits och sedan mördats i delstaten Chihuahua. Och det var i Ciudad Juárez som allt började 1993. Här försvinner fortfarande flest kvinnor och här lever kvinnorna i skräck – för i dag har historierna blivit för många och det kommer bara nya.
– Vi är alltid rädda, säger Julia Caldera Chavez. Vi var rädda innan det hände och är ännu räddare i dag. Det som hon pratar om, det hände 20 juli år 2000 och det hände hennes dotter María Magdalena.

María hade fått ett nytt jobb som hushållerska i stadens centrala delar. Ett jobb som hennes mamma Julia hade ordnat genom kontakter hon haft på sin arbetsplats, en så kallad maquiladora. Det är sammansättningsfabriker som gör att vi i väst bland annat kan fynda teveapparater och billiga jeans. Vid löpande band sitter framför allt kvinnor – fattiga och inflyttade – och får ihop en dagslön på kanske 60 kronor. Det är på grund av de här fabrikerna som staden Ciudad Juárez växer snabbt. Många hör rykten om jobb och många i Mexiko vill ha jobb och många flyttar därför hit.

Hela familjen Chavez. En person saknas på bilden – Maria Magdalena. Hon försvann år 2000 och hennes kropp hittades bara några hundra meter härifrån.

Det är kvinnorna här som tillhör den största riskgruppen för att drabbas av det som i dag fått namnet femicide. Femicide är den beteckning som numera används när kvinnor i stor skala mördas just därför att de är kvinnor.

Julia var lycklig över att hon hittat ett jobb åt dottern utanför fabriken. Men María kom aldrig hem från den andra dagen på sitt jobb som hushållerska. María steg upp tidigt på morgonen den 20 juli, sade adjö till sin familj, gick den långa ensamma grusvägen ner till bussen och kom hem fyra månader senare i en svart plastsäck – våldtagen, misshandlad och strypt.

I dag får inte någon av Julias tre andra döttrar gå ut ensamma. Antingen måste de åka bil eller gå tillsammans med flera vänner och de måste alltid berätta vart de ska.
– En av mina döttrar, Judith, blev förföljd av några män för bara några veckor sedan, säger Julia. Hon stod och väntade på bussen till arbetet och så kom de och ville bjuda in henne i bilen. Då började hon springa men bilen följde efter. Inte förrän hon springande lyckades närma sig några andra människor, försvann männen i bilen.

Rubi Pando med sin dotter Siria, döpt efter sin syster Airis som blev bortförd av en pedofil för ett halvår sedan. Porträttet på den saknade dottern syns överallt i det lilla radhuset i Ciudad Juarez utkant.

Judith hade tur, det är på det här sättet de allra flesta har försvunnit på väg till eller från arbetet i fabrikerna. Bussarna som transporterar arbetarna stannar en bra bit från hemmet och promenaden därifrån i mörkret är den farligaste en kvinna kan göra i Ciudad Juárez.

På många lyktstolpar i staden har någon målat ett svart kors på en rosa bakgrund, på många ställen har anhöriga satt upp kors på den plats där kropparna har hittats. Bara några hundra meter från Julias hus finns nio kors. På ett och samma ställe har man hittat nio kroppar. Dumpade, lemlästade, våldtagna kroppar och korsen finns där för att påminna om det oförklarliga.

Nästan varje år kommer det en rapport från Amnesty om situationen i
Ciudad Juárez. Varje år kan vi svenskar därför leta oss fram till en notis i tidningen om vad som händer kvinnorna i norra Mexiko, men inte ett enda år kan vi läsa att det har blivit bättre, att de mexikanska myndigheterna fått grepp om situationen, att morden har upphört.

Det får ni inte den här gången heller. I stället får ni läsa om ett krucifix som hänger vid ett stort porträtt på Airis Enriques Pando. Porträttet har den bästa platsen i det lilla radhuset i utkanten av Ciudad Juarez. Var man än står i huset ser man bilden – bilden på dottern som försvann, som mördades, som våldtogs.

Arbetartransport. Många tusen arbetar i gigantiska samman- sättningsfabriker för låga löner.

Hon var bara sju år när det hände och när Rubi Pando – hennes mamma – som så många gånger förr, vänder sig till Gud så har hon bara en fråga kvar: jag kan förstå varför du ville ha min dotter i himlen, men inte hur du kunde låta henne utstå den behandlingen innan hon dog.
Hon får aldrig något svar, det har hon inte fått på de sex månader hon har levt med sorgen.
– Varför våldtog de henne? Varför lät de henne lida? Varför slog de henne i ansiktet så många gånger? Varför kan de inte respektera ett liv?
Rubi Pando ser trött ut när hon frågar, hon har frågat för många gånger nu och vill hellre titta på sin dotters porträtt och se Airis i sin yngsta dotters ansikte. Hon som låg i Rubis mage när det hände, hon som fått namnet Siria för att hedra sin syster. Hon som aldrig får lära känna sin storasyster. Bara för att hon bor i en stad där man mördar kvinnor.

I dag lever Rubi Pando med sin man och med sina två återstående döttrar som aldrig får gå ut utan sina föräldrar. I stället tillbringar döttrarna de flesta timmarna på dagen framför teven utan att de förstår varför.
– De kommer att förstå när de blir äldre, jag vågar inte lämna dem längre, den här staden är inte att lita på, säger hon.

Alla Amnestyrapporter som kommer har ändå inte klingat ohörda. När den senaste kritiken kom 2005 tillsattes en ny utredningsgrupp och i dag arbetar 30 poliser med att granska fall tillbaka ända till 1993.

Fram till dess hade utredningarna enbart skötts av den lokala polisen som anklagats för korruption och för slarv. Samtidigt har den mexikanska regeringen tillsatt en ombudsman för mänskliga rättigheter i Chihuahua.
Men när det gäller faktiska resultat står det stilla, trots alla eftergifter, för det är det som det handlar om. Inga insatser hade kommit till utan internationell påverkan. Fram till för bara några år sedan var myndighetens hållning att det bara var prostituerade kvinnor som försvann, som själva utsatte sig för risker och som – mellan raderna – fick skylla sig själva.

På kullen bara några hundra meter från familjen Chavez hus har man hittat nio kroppar. Dottern Maria Magdalena var en av dem.

Inget var sant. Men de snabba insatserna har också betytt nya lagbrott. Flera av de personer som gripits för morden och sedan erkänt har blivit utsatta för tortyr och när Amnesty uppmärksammat saken har polisen tvingats släppa männen.

Nu finns dock ett nytt hopp. Flera kvinnoorganisationer har bjudit in den argentinska rättsmedicinska gruppen Equipo Argentino de Antropologia Forense, EAAF – som blev kända för sitt arbete efter diktaturen i Argentina och i dag arbetar i krigszoner över hela världen – för att hjälpa dem att leta efter försvunna kroppar och i identifiera återfunna kroppar.

Än så länge är arbetet i sin linda och några resultat har inte offentliggjorts. Men vägen är tydlig, hjälpen får kvinnorna i Ciudad Juárez söka utomlands. Där hemma finns bara motstånd. Och rädsla.
– Vi vill flytta, säger Julia Caldera Chavez. Men jag kan inte, inte förrän vi har hittat de skyldiga för det skulle kännas som att lämna María.

Text: Per Ek
Bild: Anders Hansson

Bakgrund Ciudad Juárez

470 kvinnor har hittats mördade i Chihuahua sedan 1993, många fler har försvunnit utan spår. Teorierna om vem eller vilka som ligger bakom är många, konspirationsteorierna nästan fler. Författaren och journalisten Diane Washington Chavez är en av de journalister som har grävt djupast i kvinnomorden. Enligt henne är det knark och korruption som är huvudingredienser i kvinnomorden.

Knarkmaffian betalar polisen för att de inte ska göra någonting och många knarkaffärer styrs av stora företagsägare i Ciudad Juárez. Några av dessa kidnappar kvinnor. De gör det för att roa sig eller för att visa sin makt. På grund av korruption utreder polisen nästan inga fall av kvinnomord och de förblir ouppklarade. Enligt Diane Washington Chavez betyder det att det är fritt fram för massmördare, pedofiler och andra kriminella gäng att göra samma sak.

Ciudad Juárez har blivit en laglös stad. Det pratas också om andra teorier bakom morden, att det handlar om initiationsriter för gängmedlemmar eller att det rör sig om ett par grova seriemördare. Och så finns machismon, som brukar beskrivas som ett aggressivt manlighetsideal.

Per Ek