Mord, misshandel, hot och rädsla: Amnesty Press rapporterar från ett Zimbabwe på väg mot diktatur

”Det här är krig på riktigt” dundrade president Robert Mugabe när regeringspartiet ZANU-PF:s höll valupptakt i Victoria Falls inför presidentvalet den 9-10 mars. Militär, paramilitär och så kallade krigsveteraner terroriserar befolkningen samtidigt som regeringen försöker lagstifta sig till en valseger.

Zimbabwe försöker stänga ute utländska media men Amnesty Press kan i detta reportage berätta om människorättsaktivister och oppositionspolitiker som vägrar att låta sig tystas.

Ett taktfast trampande av välputsade läderkängor hörs längs den jordtäckta gatstump som utgör centrum i en liten ort i södra Zimbabwe. Till och med de allra gapigaste försäljarna av frukt och läsk vid det lilla busstorget kommer av sig, tystnar och stirrar på de nyanlända. Ett fyrtiotal unga paramilitärer marscherar vägen fram.

De gröna uniformerna vittnar om att de tillhör den omtalade nationella ungdomsbrigad som tränats i ett nyetablerat läger norr om Harare. De ropar i talkör på landets största språk, shona:

”Vi har skickats hit av våra föräldrar för att utkämpa det här kriget. Vi har skickats hit av våra föräldrar för att befria Zimbabwe”.

Trots den gassande decembersolen känns det som om en isande kyla paralyserar oss åskådare några minuter. Upptakten har börjat till det val som Robert Mugabe liknar vid ett krig.

Ett och ett halvt år har gått sedan parlamentsvalet, då det nystartade oppositionspartiet MDC (Movement for Democratic Change) trots omfattande våld överraskande vann 57 av de 150 platserna i Zimbabwes parlament, som sedan självständigheten helt dominerats av regeringspartiet ZANU-PF. Mugabes parti vann i 62 valkretsar, men presidenten har rätt att utse ytterligare 20 ledamöter och tio platser tillsätts av traditionella hövdingar, som i de flesta fall är regeringstrogna. Valrörelsen blev våldsam och MDC har överklagat resultaten i 39 av de 120 direktvalda valkretsarna. De lokala val och fyllnadsval till parlamentet som har hållits sedan juni 2000 har kännetecknats av omfattande statligt sanktionerat våld.
Victor Moyo, aktiv i MDC på bynivå, fick tillbringa en månad på sjukhus i anslutning till fyllnadsvalet i sin valkrets förra året. Efter ett partimöte kidnappades han och fördes till ett skogsområde där han misshandlades svårt av en grupp ZANU-PF-anhängare och krigsveteraner beväpnade med påkar. Någon stampade på hans huvud.

– Mitt liv räddades av polisen, som kom och letade efter mig sedan mina partikamrater larmat om att jag blivit bortförd. De körde mig till sjukhuset.
Trots att han namngivit flera av förövarna för polisen och vet var de bor har inget hänt.

När vi träffas i hans på ytan sömniga hemby i december är hans skjorta trasig fram på bröstet sedan han veckan innan blev påhoppad och hotad av två krigsveteraner. Nu bryr han sig inte längre om att söka hjälp hos polisen.

• Jag gick in på polisstationen i dag och frågade vad som hänt med min anmälan efter misshandeln. Då fick jag veta att den polis som jag lämnade mitt vittnesmål till har blivit förflyttad, berättar han.

Polisens selektiva gripanden och ovilja att skydda vita farmägare och oppositionsanhängare har framgått allt tydligare ju mer den ekonomiska och politiska krisen i Zimbabwe förvärrats. I november kidnappades krigsveteranen Cain Nkala i Bulawayo och återfanns senare mördad. Då grep polisen genast en rad medlemmar av MDC, bland dem parlamentsledamoten Fletcher Dulini-Ncube. President Mugabe föregrep utredningen och slog fast att MDC-anhängare låg bakom mordet. Med den nya vokabulären efter den 11 september kallades mordet ett terroristdåd, liksom oppositionspartiet MDC numera kallas för terroristorganisation av den statsägda pressen, TV och regeringsrepresentanter.

MDC:s partikontor i Bulawayo, huvudstad i Matabeleland, stacks i brand, och krigsveteraner och ZANU-PF-aktivister löpte amok i staden och klådde upp människor. Gripna oppositionsanhängare har vittnat om tortyr av polis och underrättelseagenter under förhören. I samband med oroligheterna brändes även en skola som ägs av en ZANU-PF-anhängare ned av misstänkta MDC-aktivister.
Mordet på krigsveteranen Nkala kunde inte ha kommit mer olämpligt för MDC, vars presidentkandidat Morgan Tsvangirai gång efter annan uppmanat sina medlemmar att avstå från att använda våld.

Organisationen Zimbabwe Human Rights NGO Forum har i sina månatliga rapporter över politiskt våld i Zimbabwe kunna påvisa en ökande andel vedergällningsvåld från MDC-anhängare, även om statligt sanktionerat våld fortfarande är klart dominerande.

• Om människor attackeras gång efter annan så leder det till att de utvecklar en medborgargarde-mentalitet. Men för oss står det klart att orsaken är regeringens försummelse av rättssäkerheten, säger Tony Reeler, chef för organisationen Amani Trust, som ingår i forumet.

På Harares gator har polis, krigsveteraner och militär under hösten slagit tillbaka hårt mot demonstrationer som hållits i protest mot regeringens planerade förändringar av flera viktiga lagar. Den 22 november kunde vi som råkade vistas i de centrala delarna av staden se kravallpolis öppet attackera ett fredligt demonstrationståg med batonger och sparka på liggande demonstranter. 33 personer greps och arresterades med motiveringen att de hindrade trafiken.

Och våldet har inte begränsats till misshandel och hot. Under 2001 dödades minst 50 människor genom politiskt motiverat våld, enligt Zimbabwes Human Rights NGO Forum, men siffran är troligen mycket högre än så eftersom många personer rapporterats vara försvunna. Dessutom är minst 70 000 människor på flykt inom landet.

Regeringen tycks inte bry sig om att maskera sitt agerande. Parlamentsledamoten Phillip Chiyangwa filmades av tv-kameror i september 2001 när han uppmanade ungdomar från ZANU-PF till våld i samband med farmockupationer:

”Om ni får tag på MDC-anhängare, slå dem tills de dör. Bränn deras gårdar och deras arbetares hus, och fly sedan snabbt, så ska vi beskylla de vita för att ha bränt ner arbetarnas hus. Rapportera till polisen, för de är med oss”.

På landsbygden märks det tydligt att människor numera undviker att diskutera politik utanför den närmaste kretsen. När bussen stannar i en by längs vägen från Harare till Masvingo står en kvinna iförd regeringspartiets nytryckta t-tröja med texten ”Presidential elections 2002 – 3rd Chimurenga war” (regeringens politik att avhysa vita jordägare ses som det tredje befrielsekriget) och ett fotografi av president Mugabe med knuten näve.

Medpassagerarnas blickar fokuseras på henne och den livliga diskussionen på sätet bakom mig tystnar. I Masvingo har MDC-kontoret övergivits tillfälligt – hyresvärden har fått mottaga hot av så kallade krigsveteraner, och vågar inte längre låta partiet arbeta från sina byggnader. En MDC-funktionär som inte vill bli namngiven berättar om hur han öppet hotats av säkerhetspoliser på den lokala puben: ”I år ska vi döda dig”. Hans släktingar som bor kvar på landsbygden har misshandlats och partiet, som genom lag har förbjudits att få stöd från utlandet, har svårt att ge ekonomisk hjälp till medlemmar som behöver föras till sjukhus.

I Harare berättar Tony Reeler om rädslan för att hans organisation Amani Trust, som arbetar med rehabilitering av våldets offer, ska tvingas stänga genom de nya repressiva lagarna, och om svårigheterna att garantera säkerheten för våldsoffer som lever gömda i organisationens skyddade hus. Någon vecka innan vi träffas har en person som rest tillbaka till sin hemby i familjeärenden misshandlats till döds.

– Jag är övertygad om att regeringen kommer att arrestera några av oss och stänga organisationen. Men vi måste fortsätta att arbeta, det är en fråga om moraliska principer. Våld och tortyr är uppenbart moraliskt fel, och där sådant våld existerar måste vi protestera mot det, säger han.

Victor Moyo och hans partikolleger fortsätter sitt kampanjarbete genom att gå från dörr till dörr och dela ut information i byarna, trots att det är livsfarligt.

• Militären har blivit kallad till det här området och det är fullt av underrättelseagenter överallt. Jag är rädd för att de kommer att föra bort mig på natten. Men allt jag kan göra är att låsa min dörr på kvällen och inte öppna för någon. Jag kommer aldrig att ta ett steg tillbaka, säger han.

Text: Åsa Eriksson

Fotnot: Victor Moyo heter egentligen någonting annat.

Faktaruta

Nya lagar
Våld är inte det enda medlet ZANU-PF använder sig av för att öka sin kontroll över befolkningen. Regeringen har lagt fram flera repressiva lagförslag för att klubbas igenom av parlamentet. Den nya Public Order and Security Bill, som antogs den 11 januari, behandlar ”terrorism”, och gör det möjligt för polisen att hålla kvar en misstänkt i arresten på obestämd tid.

Den nya vallagen förhindrar frivilligorganisationer från att utöva väljarutbildning, och gör det svårare för oberoende utländska och inhemska organisationer och stater att övervaka valet.

En planerad ny informationslag skulle göra det olagligt för utländska medborgare att arbeta som journalister i Zimbabwe, och en journalist skulle kunna få upp till två års fängelse om det statliga medierådet som ska skapas anser att hon/han undanhållit eller förvrängt information, eller arbetat utan tillstånd från informationsministeriet. Det lagförslaget drogs dock överraskande tillbaka av regeringen den 16 januari efter intern kritik inom ZANU-PF.

Domstolsväsendet, som länge arbetade relativt oberoende av dagspolitiken, kämpar i motvind sedan regeringen tvingade förre chefsdomaren Anthony Gubbay att avgå och ersatte honom med den f d ministern Godfrey Chidyausiku, som förklarade jordockupationerna lagliga. Militären, polisen och statligt avlönade krigsveteraner har däremot fått uppmuntran i form av fördubblade löner efter nyår.