Framgångar och bakslag

Ledare i nummer 2/2013 om bakslag och framgångar för Amnesty

Går det att mäta de framgångar en organisation som Amnesty International har i sitt arbete när medlemmarna oförtrutet arbetar för att mänskliga rättigheter ska gälla överallt utan några undantag? Även i organisationsvärlden har det numera smugit sig in alltmer av tänkande från företagens sfär när ”varumärken” ska stärkas och resultatet av målen för arbetet ska mätas i en kvantitativ måttstock. För Amnestys del är det ibland lätt att slå fast att ett arbete har misslyckats.

Krisen i det amerikanska fånglägret i Guantánamo på Kuba skärps nu vecka för vecka med den pågående hungerstrejken. Det är ett misslyckande för Amnesty och hela människorättsrörelsen att denna skamfläck och symbol för rättssäkerhetens urholkning i samband med USA:s krig mot terrorismen överhuvudtaget finns kvar. Inte minst då det har gått fyra år sedan Barack Obama som president år 2009 lovade att stänga fånglägret inom ett år.

Amnesty har dock inga planer på att ge upp sitt arbete för att de 166 fångarna antingen ska ställas inför rätta och få en korrekt rättegång eller friges. Av fångarna är för övrigt 86 friskrivna från misstankar om terrorism men tillbringar ändå år efter år i fortsatt fångenskap. Amnestys årsmöte beslöt i Uppsala förra året att verka för att Sverige ska ta emot denna grupp. Sverige, liksom många andra länder, avvisar dock krav på att ta emot fångar från Guantánamo. Länder som Palau och Bermuda har visat större prov på humanitär flexibilitet då de tagit emot sex, respektive fyra uigurer från Kina som USA höll fängslade på Guantánamo.

Ibland kan det dock noteras att Amnesty har ett avgörande inflytande på viktiga beslut. Den 16 maj förklarade Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer i DN att Sverige nu stoppar alla utvisningar till Eritrea. Under de senaste tre åren har visserligen en överväldigande majoritet av asylsökande eritreaner fått stanna i Sverige men tio personer har med tvång utvisats. Beijer förklarade för DN att verket tidigare har saknat den tydliga rapportering man nu har fått, ”dels från Amnesty och dels från norska myndigheter som har varit på plats”.
Medan Eritrea i princip är stängt för omvärldens insyn och därmed hamnar i medieskugga fortsätter Amnesty att efter förmåga försöka klarlägga vad som händer i landet. I den senaste rapporten, publicerad 9 maj, lyfter Amnesty fram att det i Eritrea uppskattningsvis finns 10 000 politiska fångar som har fängslats utan att ställas inför rätta. En av dem är den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak som greps 21 september 2001.

Den 19 december 2001 utfärdade Amnesty en blixtaktion sedan Ahmed Agiza och Mohammed Alzery hämtats i Sverige av Säpo för att skickas till tortyr i Egypten i ett svenskt bidrag till George W Bushs krig mot terrorismen. Den 4 maj 2013 stod Ahmed Agiza i talarstolen på Amnestys årsmöte i Sunne och berättade om sina erfarenheter. Att han är en fri man, återförenad med sin familj, var för årsmötesdeltagarna en påminnelse om att uthålligt arbete till sist ibland ändå kan krönas med framgång.
Ulf B Andersson