Abort – en fråga för Amnesty?

I mitten av 1960-talet utfördes cirka 10 000 illegala aborter varje år i Sverige och det hände att kvinnor dog i sviterna av illegala aborter. Med Hans Nestius, som senare blev ordförande i RFSU, i spetsen engagerade sig den liberala studentklubben i Stockholm och började förmedla kontakter med läkare i Polen som var villiga att utföra aborter på svenska kvinnor. Det kommunistiska Polen hade en liberal abortlagstiftning och under höjdpunkten beräknas att 2 000 svenska kvinnor varje år åkte över Östersjön för att få göra abort. Men det var en kontroversiell fråga som blev livligt diskuterad när riksåklagaren beslöt att väcka åtal mot Nestius och de kvinnor som hade gjort abort i Polen. Bilderna av poliser som i februari 1965 gjorde husrannsakan hemma hos Nestius för att hitta namnen på kvinnorna vände dock långsamt opinionen och 1975 trädde en ny abortlag i kraft, där svenska kvinnor fick rätt att själva bestämma över sin kropp.
Sedan 1993 har Polen en av Europas mest restriktiva abortlagstiftningar. I dag diskuteras i Sverige om utländska kvinnor mot betalning ska ha rätt att få göra abort i vårt land. En utredning väntas i höst presentera ett förslag som sedan ska behandlas av riksdagen.

Vad har då detta med Amnesty att göra? Amnesty är ingen
statisk rörelse. Sedan 1961 har rörelsens åtagande förändrats och utvecklats. Ibland har det skett i samklang med utvecklingen inom FN-systemet, ibland har det skett trots att konventioner och deklarationer är oklara. Och inte sällan har det väckt livliga debatter. Frågan om försvaret av homosexuellas rättigheter var ingalunda självklar när den började diskuteras för 20 år sedan, men i dag finns det knappast någon som ifrågasätter Amnestys arbete i HBT-frågor (Homo- bi- och transfrågor).
Varje år utförs cirka 46 miljoner aborter i världen. Av dessa är 20 miljoner illegala och därmed osäkra aborter. Varje sjätte minut dör en kvinna i sviterna av en osäker abort. En fjärdedel av världens befolkning bor i de 54 länder där aborter är totalförbjudna eller bara tillåts vid extrema omständigheter, till exempel om kvinnans liv är i fara. Det är politiska beslut, ofta fattade under inflytande från religiösa krafter, som avgör om en kvinna ska ha rätt att själv fatta beslut över sin kropp.
När ICM, Amnestys internationella rådsmöte, samlas i Mexiko i augusti finns abortfrågan på agendan. Vad beslutet blir vet vi ännu inte. Men det är möjligt att framtidens Amnesty kommer att arbeta för frigivning av de, såväl kvinnor som sjukvårdspersonal, som nu sitter i fängelse dömda för brott mot rigida abortlagar. Och det är tänkbart att Amnesty kommer att kräva att länder som Irland, Malta, Portugal och Polen avkriminaliserar »ett brott« som hotar kvinnors hälsa och ytterst deras liv.

Ulf B Andersson
vik redaktör