Från arkivet: En lång kamp mot dödsstraffet – veteranen Brita Grundin berättar om Amnestys ihärdiga arbete

Den 15 februari skulle Brita Grundin ha fyllt 96 år men hösten 2022 gick hon bort efter årtionden av aktiva insatser inom Amnesty. För att minnas hennes arbete återpublicerar vi här en intervju med Brita Grundin från Amnesty Press nummer 2/2011 där hon berättar om sitt engagemang mot dödsstraffet. I nummer 4/2022 finns en minnestext om Brita Grundin av Andrea Bodekull och Thomas Hammarberg.

Den 15 februari skulle Brita Grundin ha fyllt 96 år men hösten 2022 gick hon bort efter årtionden av aktiva insatser inom Amnesty. För att minnas hennes arbete återpublicerar vi här en intervju med Brita Grundin från Amnesty Press nummer 2/2011 där hon berättar om sitt engagemang mot dödsstraffet. I nummer 4/2022 finns en minnestext om Brita Grundin av Andrea Bodekull och Thomas Hammarberg.

Från Amnesty Press nummer 2/2011

Ett känt namn inom Amnesty. Envis och kunnig. Så går pratet om dödsstraffsexperten Brita Grundin som arbetat med Amnesty sedan 1968. Med det brinnande engagemanget i topp ser hon positivt på framtiden.

Amnesty Press nummer 2-2011. Foto: Amnesty Press

Det var Biafrakriget i Nigeria i slutet av 1960-talet som eldade upp Brita Grundins engagemang ordentligt när hon kom upp i vuxen ålder. Med sina finländska rötter kunde hon förstå varför de krigade och kämpade för sin självständighet men hon kunde inte förstå hur man kunde offra civilbefolkningen på ett så blodigt sätt.

– Jag skickade en månadslön en gång. Jag hade inte så mycket så det var inte mycket pengar men det kändes att här måste man göra någonting, berättar Brita.

1968 var Brita och hennes man och såg Hasse och Tages ”Åh vilken härlig fred!” i Linköping och i pausen berättade artisterna om Amnesty.

– Jag kände med en gång: ”Det här. Det här är min grej”. Efteråt träffade vi några vänner och bildade en Amnestygrupp på stående fot på teatern. Jag tror att jag gick och betalade medlemsavgiften dagen efter, berättar hon.

Efter det jobbade hon med gruppen i Linköping i flera år, sedan blev hon invald i Amnestys styrelse och i slutet av 1970-talet tog hon tjänstledigt ett år för att ta en tjänst på svenska sekretariatet. Där stannade hon sedan i tolv år fram till pensionen. I lägenheten i Vasastan i Stockholm är ett helt rum vigt åt pärmar och böcker hon samlat på sig från Amnesty och står tillsammans med finländsk poesi.

I ett rum har Brita Grundin samlat pärmar och böcker från sina år i Amnesty. Foto: Yvette Lindholm

I dag är Brita 84 år och är kvar i tre av Amnestys grupper. Som dödsstraffsexpert sitter hon så klart kvar i aktionsgruppen mot dödsstraffet, AMD, som träffas varannan vecka. Hon är också med i arbetsgruppen för tortyrfrågor och hälso- och sjukvårdsgruppen.

Om kampen mot dödsstraffet konstaterar hon:

– Det var inte lätt. I den svenska sektionen var vi tidigt ute. Vi hade det i stadgarna i Sverige innan alla andra i början av 1970-talet och då flög man i taket på kontoret i London: ”Omöjliga svenska sektionen med sitt dödsstraff, det har inte tagits något beslut, vad sysslar de med?”, berättar Brita.

Det slutade med att svenska sektionen fick plocka bort det ur stadgarna tills det togs ett internationellt beslut om att arbeta mot dödsstraffet i mitten av 1970-talet.

Samtidigt som Amnesty blev tilldelat Nobels fredspris 1977 hölls en stor internationell konferens där man beslutade att organisationen skulle börja arbeta aktivt mot dödsstraffet. Ändå ville man inte i London att grupperna skulle arbeta med dödsstraffet. Från internationella sekretariatets sida tyckte man att det var en för känslig fråga och att det var för komplicerat för grupperna att arbeta med den frågan.

Vissa protester hördes från svenskt håll och 1978 hölls ett helgmöte på internationella sekretariatet.

– På lördagen hade de samlat alla experter och man skulle äntligen övertala den här envisa, dumma svenska sektionen om hur svårt det var för grupperna att arbeta mot dödsstraffet, berättar Brita. Experterna försökte få de tre medlemmarna från svenska sektionen att förstå att dödsstraffet var en för svår fråga för gräsrötterna att hantera.

– Jag blev så förbannad och sade ”fattar ni inte att det här är det lättaste vi har. Det här är lagstiftning och det här ska bort. Lagarna är nedskrivna och det är regeringens fulla ansvar”.

Svenska sektionens årsmöte 1984 i Folkets Hus i Stockholm. Foto: Amnesty

Brita och hennes två kollegor skakade på huvudet och tänkte att ”det här går ju aldrig”.

– Men sedan på söndagen hade allt svängt. 180 grader. Och vi fattade ingenting, säger Brita.

Brita tycker att dödsstraffet ändå är det som Amnesty har lyckats bäst med att påverka. Men dödsstraffet är inte bara svenska sektionens sak även om den tryckte på inifrån:

– Även om vi aldrig brukar säga att någonting är Amnestys förtjänst så vågar jag nog säga att Amnesty spelade en stor roll när det gällde att lyfta upp dödsstraffet. När jag gick med i Amnesty var det 16 länder som hade avskaffat dödsstraffet, i dag är det 139 länder som avskaffat dödsstraffet i lag eller praktik. Hade inte Amnesty funnits och tryckt på våra regeringar hade det inte gått så här snabbt.

I slutet av 1970-talet tog Brita Grundin tjänstledigt ett år för att ta en tjänst på svenska sekretariatet. Där stannade hon sedan i tolv år fram till pensionen. Foto: Yvette Lindholm

Under Brita Grundins 43 år inom Amnesty har hon sett mycket hända. Hon har mött många tortyroffer, före detta politiska fångar och före detta fångar som oskyldiga har dömts till döden.

– Det är naturligtvis höjdpunkten inom mitt arbete i Amnesty – möten med människor. Att träffa dem som blivit utsatta för så fruktansvärda övergrepp som har sagt att Amnesty hjälpt dem. Och att känna att så många av dem har kvar sin mänskliga värdighet, mänskliga värme och humor, det känns så klart alldeles speciellt, säger hon med ett leende.

– Ändå har det för mig alltid varit otroligt viktigt att komma ihåg att vi arbetar inte bara för de sympatiska människorna. Det fanns många osympatiska människor fängslade som Amnesty arbetade för, även bland de politiska fångarna. Ändå var det så viktigt att arbeta för deras rättigheter, konstaterar Brita.

En stor glädje för Brita var när Amnesty började jobba även för kriminella fångar, inte bara de politiska. Det var dödsstraffet de jobbade mot, vad människorna gjort var inte det viktiga:

– Det är rätten till rättvisa, rätten att inte bli torterad, rätten att inte bli utsatt för grymheter, det är det som är det viktiga! Det har ju med allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna att göra.

Och motgångarna har hon inte hunnit att tänka på:

– Vi har alltid haft så mycket att göra att vi inte hann se bakåt. Visst var det fångar som aldrig släpptes och de som dog i fängelset. Vi hade velat göra mer men vi hade fullt upp med att se framåt.

Brita Grundin är övertygad om att dödsstraffet är på väg att försvinna som straffmetod. Foto: Yvette Lindholm

När Brita idag ser framåt är hon positiv. Dödsstraffet är snart borta säger hon. Kanske inte under hennes livstid, men under nästa generation. Varje år är det nya länder som avskaffar dödsstraffet, nu senast Gabon. Inte ens USA kommer att kunna stå emot till slut.

– Utmaningen ligger i två saker. I vissa länder är det religionen. När det gäller fundamentalisterna kommer de att hänvisa till Koranen och då inte de delar som gäller barmhärtigheten.

Fundamentalismen finns även på den kristna sidan men det påverkar ju inte lagar på samma sätt. Det finns starka krafter inom den muslimska världen som vill ha bort dödsstraffet så det är ingen omöjlighet. Till slut kommer det att försvinna där också men än så länge ser jag det som en av svårigheterna, säger Brita och fortsätter:

– Den andra svårigheten är bristen på politiskt mod. Det finns en föreställning att dödsstraffet är någonting folket vill ha. Vill man då bli folkvald måste man vara för dödsstraffet. Men så länge man inte utbildar människor i vad dödsstraffet är – ett grymt omänskligt och förnedrande straff – då blir det svårt när makten ligger i händerna på människor som är måna om sin egen politiska karriär.

Och Brita kommer fortsätta göra så mycket hon kan.

– Det finns alltid någonting man kan göra. Jag funderar inte så mycket på varför jag gör det här, det har bara känts bra. Man ska inte avskräckas och låta sig hindras från att göra det som känns spontant rätt, avslutar Brita.

Yvette Lindholm (Rasch)

Fakta/Brita Grundin

Ålder: 84 år
Amnesty: Medlem sedan 1968
Bor: I Stockholm
Familj: Fyra barn, åtta barnbarn och sedan 1970 har en dotter till den första samvetsfånge vår Amnestygrupp arbetade för – från Rhodesia – varit medlem av min familj.

Intressen: Människor. Böcker, böcker, böcker. Klassisk musik och jazz. Utrikespolitik. Friidrott och backhoppning (som åskådare!)
Bästa Amnestyminne: Frigivningen av politiska fångar efter militärjuntornas fall i Latinamerika, apartheidlagarnas försvinnande i Sydafrika och Sovjetunionens krasch. Fångarna var så många – fysiskt och psykiskt torterade – och blev äntligen fria.

Läs mer om Brita Grundin och Amnestys arbete mot dödsstraffet

Amnestys 40-åriga kamp mot dödsstraffet (19 oktober 2017)

En kamp på liv och död (29 november 2017)

Manifestation mot dödsstraff (15 oktober 2013)

Den omöjliga uppgiften att återuppväcka de döda (13 oktober 2011)

Kampanjdag mot dödsstraff (12 oktober 2006)