Glädje och orubblig vilja i lundalaget gav resultat

• Det viktigaste man kan göra i livet är att hjälpa andra människor. Jag kan inte bara sitta och betrakta världens elände. Det är roligt också! säger 20-åriga Linnéa Olsson i Lund, en av de hårt kämpande lagmedlemmarna i Universitetskampen 2002, och gruppens stöttepelare.

Under 19 långa timmar pågick tävlingen, från åtta på morgonen fredagen den 1 mars till klockan 03.00 dagen därpå. Det gällde att samla in mest pengar till förmån för de mänskliga rättigheterna och kampen stod mellan Amnestymedlemmar vid universiteten i Lund, Stockholm och Karlstad.

Pengarna kommer att gå till ett skyddsprogram för 42 västafrikanska människorättsförsvarare, studenter och journalister, som tvingats fly sina hemländer på grund av dödshot och förföljelse. Exempel på "brott" de har begått är att delta i fredliga demonstrationer.

Förmiddagen i Lund innehöll mest orolig väntan på ett paket från posten, med plomberingar till ett stort antal bössor som skulle placeras ut på stadens caféer. Men paketet kom aldrig och bössorna fick placeras ut ändå, i elfte timmen när lunchrusningen nästan var över.

Därför var tempot högt när Linnéa och hennes kompis Sarah Chaara rusade från den ena cafédisken till den andra, båda oerhört målmedvetna och fokuserade på sitt uppdrag.

• Åh nej, nu glömde vi ett café! Det ligger helt tossigt till dessutom, ropar Linnéa till Sarah, för att i nästa sekund tappa Amnestybanderollen som hänger över de smala axlarna, samtidigt som hon försöker svara i den ständigt ringande mobiltelefonen och manövrera den jättelika påsen med alla tomma bössor.

Linnéa går oförtrutet fram till människor hon möter för att be dem lägga en slant i skramlingsbössan. Aldrig tycks hon tröttna, om så tio personer säger nej eller undviker att se henne i ögonen. Hon varken sitter eller äter på hela dagen men har ändå alltid ett leende eller ett "vad fint att du vill ge en slant" till övers. Om energin mot förmodan skulle svika har Linnéa både fruktsocker och koffeintabletter i jackfickan.

Diger erfarenhet av att skramla har lärt Linnéa och Sarah vissa knep. Sarah, en gladlynt 20-åring med brunlockigt hårsvall, har märkt att unga killar brukar vara särskilt givmilda. Men även unga tjejer och medelålders kvinnor.

• Jag har vissa strategier när jag går fram till folk. Om man ska generalisera så brukar inte slipsgubbar vilja ge något, säger Sarah.

Skramling är enligt Linnéa den bästa insamlingsmetoden, men mycket annat stod också på dagens program: Fiskedamm utanför en ICA-butik, ett nattöppet café och senare skramling - igen - på diskotek. På Stortorget fungerade Blekingska Nationens kör som en levande jukebox. Den som ville kunde mot betalning önska exempelvis Blue Suede Shoes eller Ring Ring. Sarah skrattade gott åt "jukeboxen", en stålställning knapphändigt täckt av rosa överkast. Under dessa stod kören och huttrade.

För kallt var det. Kanske var det därför stadens invånare skyndade sig förbi torget och det rosa tältet, och senare även auktionen som laget ordnade. Auktionspubliken bestod av en enda, tapper ung man.

• Kommer ni inte nu så strippar jag! Det är ett hot! inleder auktionsförrättare Björn Björnsson, som för dagen ställde upp gratis. Får jag 100 kronor för en signerad kassett med Varanteatern? Får jag 25? Den går för 25 kronor till herrn här framför mig.

Om det gick lite trögt under dagen gav nattens ansträngningar på pubar och diskotek desto mer utdelning. Då samlades över hälften av pengarna in. Sammanlagt blev det över 8000 kronor i bössorna, ett bättre resultat än väntat.

• Om vi vinner beror det nog på vår stenhårda vilja och kämparglöd, säger Linnéa. Det här var ingen plåga utan vi gjorde det med glädje. Förhoppningsvis kommer tävlingen att innebära att folk ser att vi finns och själva vill gå med i Amnesty.

Ellinor Järlesjö

Fotnot: Sammanräkningen visade senare att lundalaget vann tävlingen med 8.141 kronor. Stockholm kom tvåa med 7.278 kronor och Karlstad trea med 2.667 kronor.