Hon stoppade giftfabriken

Phyllis Omido ställdes inför ett val: att göra som arbetsgivaren ville eller förlora jobbet och få en korrupt maktelit 
som sin fiende. Fem år senare har hon stängt ned fabriken som förgiftade ett helt samhälle, och överlevt både mord­försök och fängelsevistelser.

reportage | 2015-10-02
Av: John Palm
Även publicerad i AmnestyPress #3/2015
Phyllis Omido intervjuas av medier utanför en polisstation i Mombasa efter att hon anmält en av fabriksägarna för olaga hot.

Phyllis Omido intervjuas av medier utanför en polisstation i Mombasa efter att hon anmält en av fabriksägarna för olaga hot. Foto: Malin Palm

Receptionsdisken på polisstationen i Mombasa är brun och sliten. Polismännen där bakom är ovilliga att ta emot den anmälan Phyllis Omido kommit för att lämna in. Hon har med sig Eric Odera, pappan vars två barn dött i blyförgiftning. Efter att han talade ut i media för några veckor sedan blev han mordhotad av ägaren till den nu stängda fabriken. Men att ta emot en anmälan riktad mot en så rik och högt uppsatt politiker, det kan bara en hög polischef göra, hävdar männen bakom disken.

Medan Phyllis Omido läxar upp de båda poliserna väntar ett lokalt medieuppbåd utanför. Hon sneglar ned på det gröna laminerade plastkort som hänger runt halsen med texten ”Goldman Environ­mental Prize”. Ett helt vanligt passerkort som hade sin funktion under ceremonin i usa där hon för några veckor sedan tilldelades det prestigefyllda miljöpriset. Hemma i Kenya använder hon det som en livförsäkring.

– När folk ser det runt min hals så är det en påminnelse om att jag är känd utomlands, det ger mig en status som gör att de inte vågar röra mig. Visst, de kan fortfarande skicka folk att döda mig men de kan i alla fall inte göra det helt öppet, säger hon.

Allt började för drygt fem år sedan. Phyllis Omido, som själv bodde i ett liknande område, kom till slummen Owino Uhuru i Mombasas utkant för att göra en miljörapport åt ett smältverk för blyåtervinning. Phyllis Omido anade snabbt oråd och hade snart sin slutsats klar; fabriken höll på att förgifta omgivningen genom utsläpp i både luft och vatten. Men istället för att flytta fabriken valde ägarna att låta någon annan slutföra rapporten.

Den nu stängda fabriken ligger precis intill skjulen där familjer bor.

Den nu stängda fabriken ligger precis intill skjulen där familjer bor. Foto: Malin Palm

Startskottet för Phyllis Omidos kamp kom när hennes egen son blev sjuk. Bara att vara med på sin mammas arbetsplats räckte för att förgifta honom. Sonen överlevde men efter en konflikt med arbetsgivaren om ersättning för sjukhuskostnader fick hon sluta på sitt jobb. Innan hon lämnade Owino Uhuru försökte hon berätta för invånarna vad hon visste.

– De ville inte lyssna. För dem var smältverket något bra, det var deras arbetsplats och de tänkte att ”Phyllis är bara sur för att hon fick sparken”, berättar hon.

Efter en tid började allt fler personer få allt värre symtom; arbetare blev sjuka, kvinnor fick missfall och barn dog medan plåttaken på husen frättes sönder av syror från fabrikens utsläpp. Invånarna bad Phyllis Omido komma tillbaka för att bli deras talesperson. Hon inledde en informationskampanj, men varken politiker eller tjänstemän ville lyssna. Saker började hända först när media fick upp ögonen för slummen där folk dog och barnen hade skyhöga nivåer av bly i blodet.

Efter en stor demonstration med medie­bevakning stängdes fabriken under en vecka. Men framgångarna var tillfälliga och med dem kom också farorna. På kvällen efter demonstrationen väntade två beväpnade män vid hennes hem. De gav sig på henne men blev skrämda av ljuset från en bil.

– Om det inte varit för att min granne kom hem just då så är jag säker på att de hade dödat mig, säger hon.

I början av 2014 blev trycket från media allt större och ägarna valde att stänga fabriken för gott. Men innan dess hade de försökt komma åt Phyllis Omido igen. Den här gången fängslades hon inför en demonstration och åtalades för upplopp. Under rättegången var hon fri men hade anmälningsplikt hos polisen. Efter tio månader lade domaren ned fallet då åklagarsidan inte lyckades prestera tillräckliga bevis.

Trots att Phyllis Omido klarade sig undan en dom ser hon inte detta fall som något tecken på att rättssystemet fungerar.
– Det handlar bara om att det fanns tillräckligt med tryck utifrån. Vid det laget hade flera människorättsgrupper uppmärksammat mitt fall och deras närvaro i rättssalen var väldigt viktig, säger hon.

När Phyllis Omido besöker slummen Owino Uhuru välkomnas hon med hurrarop och applåder.

När Phyllis Omido besöker slummen Owino Uhuru välkomnas hon med hurrarop och applåder. Foto: Malin Palm

Phyllis Omido driver i dag sluminvånarnas kamp vidare i sin organisation Center for justice, governance and environmental action, CJGEA och har blivit känd som ”Kenyas Erin Brockovich”, efter den amerikanska aktivisten som blivit världsberömd efter boken och filmen om hennes kamp mot ett bolags miljöförstörelse.

Efter besöket på polisstationen fortsätter Phyllis Omido till Owino Uhuru där hon tas emot som en hjälte med applåder och känslosamma hälsningar. Ett hundratal av de 3 000 invånarna har samlats i ett provisoriskt tält för läkarundersökningar.

Många är fortfarande sjuka och efter år av exponering kan blyet ha satt sig i skelettet vilket gör att det kan ta lång tid innan halterna i kroppen sjunker. Dödsfallen fortsätter och särskilt barn kan ha drabbats av kroniska besvär som utmattning, försenad utveckling, yrsel och minnessvårigheter efter att nervsystemen påverkats.

Catherine Awour går med böjd rygg genom de leriga gångarna mellan Owino Uhurus lerskjul och fram till sitt hem. Utan att säga ett ord letar hon fram ett fotoalbum med bilder på sin döde son, insvept i vita tyger liggandes i en liten kista med ett ansikte så utmärglat att hans ålder är svår att avgöra. Victor Awour fick svår hosta och utslag som fick huden att lossna. Han var tio månader när han dog av blyförgiftning.

– Röken kom in genom våra fönster och vi andades in den varje dag utan att veta hur farligt det var. Jag är fortfarande orkeslös och kan inte arbeta. Bara att gå hit var en kamp, säger Catherine Awour.

Det är sen kväll när Phyllis Omido sätter sig i bilen för att köra hem. Hennes arbete är långt ifrån färdigt. Tillsammans med jurister driver hon en rättsprocess mot fabriksägarna för att få dem att sanera den förgiftade marken och betala skadestånd till invånarna. Med media och utländska organisationer på sin sida tror hon att domstolen kommer att vara tvungen att ta hennes bevis på allvar och att de kommer att vinna. Men hon är också medveten om att alla inte har samma tur.

Sent på kvällen kan Phyllis Omido äta dagens första mål mat efter en hektisk dag.

Sent på kvällen kan Phyllis Omido äta dagens första mål mat efter en hektisk dag. Foto: Malin Palm

Några mil norrut i Malindi drev lantbrukaren Joel Ogada en liknande kamp som Phyllis när utsläppen från en saltgruva förstörde fiskevatten och jordbruk för områdets fattiga. Utan omvärldens ögon på sig var det den rika gruvägaren som vann. Joel Ogada avtjänar just nu ett sjuårigt fängelsestraff.
– Genom organisationen kommer vi att ta oss an fler fall, Joel Ogada kommer att vara ett av de stora fallen i framtiden, säger Phyllis Omido.

Text: John Palm
[email protected]

Foto: Malin Palm
[email protected]

Phyllis Omido

Phyllis Omido Foto: Malin Palm

Phyllis Omido
Ålder: 
37 år.
Familj: 
Sonen King 
David Omido.
Bor: Efter hot och mordförsök har hon bosatt sig i Kilifi norr om Mombasa. aktuell: 
Driver organisationen CJEGEA med fokus på miljöfrågor kopplade till grundläggande mänskliga rättigheter. Mottog år 2015 miljöpriset Goldman Environmental Prize.
Sagt om sin aktivism: 
”Jag visste inte att jag var en människorättskämpe, jag stod bara upp mot det jag tyckte var fel”.

reportage | 2015-10-02
Av: John Palm
Även publicerad i AmnestyPress #3/2015