Slaveriets historia i svensk bokutgivning

Slaveriet kastar fortfarande sin skugga över världen. Tolv miljoner slavar fördes över Atlanten mellan 1500-1867. Här berättas om slaveriets epok i bokutgivningen under senare år.

Vi skriver år 1939 och tar avstamp där, för det är ett avgörande årtal i den här essän om slaveriet och de svartas frigörelse, den europeiska kolonialismen och, inte minst, om musiken! 1939 var det runt 100 år efter brittiska imperiets frigivande av sina slavar och tio år efter den stora börskraschen; 1939 var också årtalet då andra världskriget bröt ut, då kontraalten Marian Anderson förvägrades sjunga i Washingtons konserthus och i stället sjöng inför 200 000 personer nedanför Lincolnmonumentet och då en av de största jazzsångerskorna – om inte den största – Billie Holiday för första gången sjöng låten Strange Fruit!
Men låt oss ta det i kronologisk ordning:

Det är kanske inte allom bekant att den allra första människorättsrörelsen – likt Human Rights Watch, Amnesty International eller Oxfam – var den brittiska anti-slaverilobbyn, vars medlemmar sedermera skulle gå under beteckningen abolitionister. De möttes och bildades i ett tryckeri i England, det land som hade flest kolonier och handlade mest med slavar just då, år 1787. Om detta har historikern och skriftställaren Adam Hochschild – bosatt och verkande i San Fransisco – skrivit flera böcker om. Adam Hochschild var grundare av och ordförande för en vänstertidskrift, Mother Jones, som började häckla makten i 1970-talets USA och som sparkade en chefredaktör, Michael Moore, som sedermera gick över till det visuella mediet och gjorde ”dramadokumentären” Roger & Me. På svenska finns två verk av Hochschild översatta: Kung Leopolds vålnad - Om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika och Spräng bojorna - Kampen mot slavhandeln (Ordfronts förlag, 2000 & 2005, övers. Stefan Lindgren & Hans Björkegren).

Kung Leopold II av Belgien.

Den första, som finns på pocket, är en lång, hisnande och vindlande skönlitterär essä, väl värd att vandra, om relationen – eller snarare exploateringen och annekteringen, ja, rentav, folkmordet – mellan ett litet europeiskt land, Belgien, och dess megalomaniska kung, och ett desto större afrikanskt, Kongo, och dess underdåniga folk. Vi får följa Kung Leopold II på hemmaplan i Bryssel, han satte aldrig sin fot på afrikansk mark och han brydde sig aldrig om att lära sig flamländska; hur han ”lobbar”, eller duperar rättare sagt, i maktens korridorer i Europa för att få annektera Kongo, kvadratmeter efter kvadratmeter och hur han gör så i praktiken: systematiskt exploaterar Kongo bit för bit, från Stanleypool i norr, via Kongofloden, ner till Leopoldville (nuvarande Kinshasa) i söder. Och hur han sänder ut Henry Morton Stanley, ”upptäcksresanden” som det så ädelt och äventyrsboksaktigt står i uppslagsverken, fast som i själva verket var en senare tids conquistador, en erövrare __och exploatör, verklighetens överste Kurtz, vars hjärta, inte Kongos, romantiteln anspelar på, så som vi känner honom från Joseph Conrads mästerliga kortroman på blott 38 000 ord Mörkrets hjärta ( från 1800-talets sista skälvande år) och Francis Ford Coppolas filmatisering Apocalypse Now, att uträtta hans smutsiga mission!

Även den andra boken är lång, inte lika vindlande och inte riktigt lika kärnfull, men desto mer faktaspäckad och ändock värd sin vandring då man som läsare lär sig ett och annat, det som historielektionerna i skolan förteg, och förtiger, om européernas systematiska våldtäkt på världen, om Europas relation till Afrika och Amerika (Shangri-la och El Dorado), om européens syn på afrikanen och amerikanen (slaven och tjänaren).

Det gick så långt att abolitionisterna lät gravera en medalj, ett mynt med bilden av en knäböjande svart man som frågar ”Am I not a man and a brother” (Är jag då inte en människa och broder?), att delas ut till dem som bidrog i kampen mot slaveriet.
År 1787 samlades alltså tolv män på James Phillips bokhandel och tryckeri i London och fem år senare hade hela 300 000 engelsmän gått med i den kampanj som bojkottade ”Kung Socker” från de koloniala plantagerna i Karibien. Därefter gick det segt och trögt – det skulle ta hela essän i anspråk att nämna alla som på ett högaktningsfullt sätt sökt göra skillnad i frågan, fastän tre män må ändå nämnas: Thomas Clarkson, Granville Sharp och inte minst Olaudah Equiano, mer om honom senare – men cirka 50 år senare hade rörelsen förmått det brittiska parlamentet att spränga bojorna och befria slavarna.

Det skulle emellertid dröja länge, länge innan de svarta fick närmelsevis lika rättigheter även om Demokraternas nästa presidentkandidat ser ut att bli en afrikan-amerikan. Om detta vittnar den hyllade sångerskan Marian Andersons –
”Philly’s finest”, om vilken demondirigenten Arturo Toscanini lär ha sagt: ”En sådan stämma föds bara en gång varje sekel.” – liv och gärning.
1955 blev hon den första svarta sångerskan på Met i New York och året därpå sjöng hon mot Jussi Björling i Verdis Maskeradbalen (som handlar om mordet på Gustav III). Fast hon hade då sedan länge passerat sin formtopp. För redan 1939 mottog hon Singarnmedaljen för den största och ädlaste gärning en afrikan-amerikan har utfört på ett ärorikt och krävande område. Senare samma år skedde dock detta:
”Det väckte pinsam uppmärksamhet över hela världen då hon på grund av sin hudfärg nekades att uppträda i The daughters of the Revolution i Concert Hall i Washington. Mrs. Roosevelt avsade sig ordförandeskapet i klubben på grund av detta beslut och inbjöd Marian Anderson att sjunga var som helst annorstädes i Washington. Hon valde att sjunga från trappan till Capitolium nedanför Lincolnmonumentet. Över 200 000 människor hörde konserten.” (Musikens värld 1969)

Kontraalten Marian Anderson.

Bland dessa 200 000 återfinns två människor som ofrånkomligen dras till varandra, likt plus-och-minus-polerna: David och Delia. Den förste en kärnfysiker av tysk-judisk härkomst, på flykt undan Hitlertyskland, ensam, den resterande familjens och släktens öde ovisst, levande och forskande i exil i D.C.; den senare en yngre, mycket ljushyad kvinna, men av afro-amerikansk härkomst, vars farfar var slav, i södern, Mississippi, men vars far lyckats bli doktor mot alla odds: ”Delia Daley var ljus. Men i det här landets ögon: inte riktigt. När USA säger ‘ljus’ menar det ‘mörk, med en speciell ton’.” (s. 84, övers. Hans-Jacob Nilsson)

Mötet utgör navet varomkring Richard Powers storslagna roman När vi sjöng (Norstedts 2007) kretsar, ömsom centrifugalt, ömsom centripetalt. Originalets titel lyder The Time of our Singing , vilket indikerar och implicerar en tidsaspekt som är av högsta vikt för utvecklingen i romanen – som den svenska titeln, och i viss mån även översättningen, då missar – dels för att David, som fysiker, frenetiskt forskar i Einsteins teori om tidsaxeln/tidspilen och dels för att romanen styckar upp tidsaspekten, den kronologiska ordningen och slutligen för att ”musik är det bästa sättet att skildra tiden” (som komponisten Kim Hedås sade i Synk-Musikmagasinet i P2, 21/5-07).
”Visserligen var hans besatthet tämligen harmlös. Den förslavade ingen och utnyttjade inte någon annans olycka. Men den bidrog heller inte till att avhjälpa någons olycka eller befria en enda levande själ. Nu när jag hade något att jämföra med insåg jag att pappa måste var den ensammaste vita man av alla ensamma vita män i världen. Hur mamma kunde ha kommit på tanken att gifta sig med honom, och hur de båda kunde tro att de skulle kunna skapa sig ett liv tillsammans någonstans i detta land, var hemligheter som han skulle komma att ta med sig i graven.” (s. 524)

Richard Powers.

Det är en episk fresk över det 20:e seklets USA Powers – som själv är vit, vilket i och för sig kan tyckas irrelevant, men kanske ändå bör nämnas – målar upp, hela dess moderna epok, med fokus på rasismen och diskrimineringen: från slaveriet och lynchningarna, världskrigen och depressionen, medborgarrättsrörelsen och rasmotsättningarna, till Black Consciousness, Louis Farrakhan (miljonmannamarschen) och Rodney King-kravallerna. Det här är en författare i nobelprisklass, om nu priser kan vara ett mått på litterär talang!
Berättelsen handlar mestadels om David och Delias barn, Jonah, Joseph och Ruth, som får lära sig att etnicitet inte betyder nåt, uppfostras till så kallade hothouse-children. Delvis isolerade från omgivningen, både självförvållat och påtvingat, ska de lära sig se bortom hår- och hudfärg. De ärver en enorm musikalitet av sina föräldrar: Ruth, lillasystern, visar vid tidig ålder en abnorm begåvning men vänder sedan den klassiska (”vita”) musiken ryggen för saken, svart upprättelse och revolution; Jonah blir en upphöjd och delvis omhöljdad tenor, men som alltid kommer tilldelas tillägget och epitetet ”negro singer” av etablissemanget; Joseph, hans ett år yngre bror och ackompanjatör, tillika bokens narrateur, är en habil men inte helt lysande pianist som glider fram lite i periferin, fast är den som är där för fadern då denne tynar bort (se citatet ovan). Så här beskriver han ett lyckat rep med Joseph:
”Han behöll sin laserprecisa tonträffning, samtidigt som hans röst löste upp tonerna, gled in i dem på ett sätt som påminde om Billie Holiday när hon skildrade resultatet av en lynchning. ” (s. 440)

Billie Holiday.

Eleanora Fagans, a.k.a. Bille Holiday, liv kunde lika gärna ha varit Marian Andersons, låt vara att Anderson inte levde närmelsevis lika vidlyftigt och självdestruktivt som Lady Day (vilket för övrigt är det engelska namnet för Jungfru Marie bebådelsedag den 25 mars, enligt den kristna kalendern). Som sagt, det är 1939, i april, en judisk lärare vid namn Abel Meeropol bjuds in till Café Society, där Holiday sjunger just då (”När jag började på Café Society var jag okänd. När jag slutade två år senare var jag stjärna. Men det märktes ingen skillnad på bankkontot.”), för att presentera en sång och en text han skrivit utifrån ett fotografi av en lynchning. De slår sig ner vid pianot och går igenom strof för strof (man kan lätt tänka sig samma scen med David & Delia: en judisk man och en ”ljus”-svart kvinna). Billie hade till en början lite svårt att förstå textens metaforer och svårare ord, men med hjälp av lärarens pedagogik blev det hela snart glasklart.
Denna sång utgör vattendelaren i Billie Holidays liv och karriär: det var första gången hon sjöng något så politiskt och kontroversiellt som Strange Fruit. Därmed blev hon dock ett ”jagat” byte av Hoovers FBI och ett ”lovligt” sådant i McCarthy-erans USA. Frank Sinatra, ”Ole’Blue Eyes”, tillhörde något otippat en av beskyddarna och beundrarna och lär ha sagt att Billie ”...was and still remains the greatest single musical influence on me.” (citat ur David Toops tankeväckande, inre musikaliska resa, Haunted Weather, från 2004). I en nyutkommen biografi av den brittiska författarinnan Julia Blackburn kallad blott Billie Holiday (Norstedts 2006, originalet heter With Billie) står inte särskilt mycket om denna episod, något förvånande med tanke på dess vikt, men den står åtminstone omnämnd:
”Enligt Jimmy Fletcher [en federal narkotikaagent, egen anm.] hade Federala narkotikabyrån, FBI och den lokala polisen Billie i sina register ’från första början’*...” och i fotnoten: ”FBI började lägga upp sin dossier på Billie omkring 1940, efter att ha sjungit ’Strange Fruit’ på Café Society. ” (s. 174-75, övers. Erland Törngren.)

Går man till primärkällan, Billie själv, så säger hon i sin självbiografi Lady Sings the Blues (Bakhåll 2001) ännu mindre: ”Jag hade just börjat sjunga ’Strange Fruit’. Skivan sålde bra och jag fick önskningar på den vid nästan varje uppträdande.”
(s. 91, övers. Niklas Lundgren.)
I svensk översättning av Carl-Erik Lindgren utkom självbiografin för första gången 1956 under titeln Svart stjärna – en märklig titel med tanke på originalets. Det är samma epitet som Anderson får i det verkliga livet och Joseph i The Time of our Singing: mycket bra, till och med strålande – för att vara av en svart! Musikbröderna kommer ofta få frågan ”Vad är ni för ena, egentligen?” för att de är så svårplacerbara på grund av sin ljusa hudfärg och inte minst sitt yrkesval: den klassiska (europeiska) musiken. Pigmentokrati i kombination med psykologi ger en ytterst komplicerad vetenskap.
Eljest var mrs Holidays liv en lång räcka svikna löften, utnyttjande pojkvänner och äkta män, öppen och dold rasism, polisiär förföljelse och ett jätteintag av diverse droger. Som Bono sjunger i låten Angel of Harlem från U2-plattan Rattle and Hum:
”Lady Day’s got diamond eyes, she’s seen behind the lies.” Faktum kvarstår att de federala och polisiära trakasserierna – för det var det det var frågan om – hade rasistiska och politiska implikationer snarare än brotts- och drogrelaterade.
Hur lät då sången som hade sådan slagkraft på inte bara Billies liv, utan hade en enorm betydelse för hela den svarta medborgarrättsrörelsen och medvetenheten?

(Se Bille Holiday sjunga på Youtube, sök på Billie Holiday och Strange Fruit)

Rent tonalt är den enkel – ehuru tolkningarna, inte minst hennes egna, hon lät ju aldrig sig lik från inspelning till inspelning, ändå alltid omisskännlig, är legio – några grundackord bara, det är snarare texten som fångar. Den lyder:

Southern trees bear a strange fruit,

Blood on the leaves and blood at the root,

Black bodies swinging in the southern breeze,

Strange fruit hanging from the poplar trees.

Pastoral scene of the gallant South,

The bulging eyes and the twisted mouth,

Scent of Magnolias sweet and fresh,

Then the sudden smell of burning flesh.

Here is a fruit for the crows to pluck,

For the rain to gather, for the wind to suck,

For the sun to rot, for the tree to drop,

Here is a strange and bitter crop.

Strange Fruit utspelar sig i ett gudsförgätet och öde land, den nordamerikanska södern, där Edward P. Jones med rätta lovordade och prisbelönta roman Den kända världen (Ordfront 2007) utspelar sig. Vi känner i P. Jones värld igen plantokratin, slavekonomin, bomullsplantagen och torkan, såväl i den regnfrånvarande jorden som i relationen människorna emellan, från William Faulkners litterära och mytologiska landskap Yoknapatawpha County. Med den stora skillnaden att The Known World är skriven av en svart man (men båda är bördiga från södern) och att han komplicerar detta förhållande ytterligare med att låta huvudpersonen, Henry Townsend, växa upp som slav hos en ”hygglig” slavägare, William Robbins, för att så småningom bli friköpt av sin far men slutligen själv bli slavägare, alltså axla slavdrivarens och inte faders mantel:

”Augustus reste sig så snabbt att hans stol nästan välte och han grep tag i den utan att ta blicken från Henry. ’Menar du att du har köpt en man och att han är din nu? Du köpte honom och du gav honom inte fri? Du äger en man, Henry?’
’Ja. Jo visst, pappa.’ Henry såg från sin far till sin mor.
Mildred reste sig också. ’Varför, Henry?’ sa hon. ’Varför har du gjort det?’ Hon letade i sitt minne efter den tidpunkt, den dag då hon och hennes man hade berättat för honom om allt som han borde och inte borde göra.” (Övers. Birgitta Gahrton.)

Det är således en intrikat historia om rätt och fel, brott och straff, svart och vit och, framför allt, det sociala arvets seger, eller nederlag i lika hög grad, över det biologiska. Den är vacker, språkligt och stilistiskt, men mycket hård, P. Jones värld. Vi befinner oss i 1800-talets mitt, slaveriet står i zenith. Det skulle ju ta USA till ytterligare 27 år och ett inbördeskrig (1861-65) för att befria slavarna, även om man redan 1808 förbjöd handeln med slavar. (Bara en sådan sak att Jones skriver Nordamerika och inte det allmänt vedertagna Amerika – som ju är namnet på hela kontinenten och inte endast deras land, vilket vissa förmätet tycks tro – gör att man lyssnar på denne författare.)

Edward P. Jones.

Det som Augustus Townsend, Henrys far, gör vid 22 års ålder, köper sig fri genom en förhållandevis förstående slavägare, för att sedan kidnappas och säljas vidare av slavtjuvar, trots att han alltså är en fri man med lejdebrev på fickan, påminner en hel del om Olaudah Equianos omväxlande och fängslande liv och leverne återgivet i dennes självbiografi från 1700-talets slut, en riktig bästsäljare på sin tid och tillika en viktig röst i kampen för de svartas frigörelse från slaveriet: Gustavus Vassa, afrikanen. En slavs berättelse (1998). Även den förutseende nog översatt av Ordfront (förlaget ska ha en eloge för att man satsar på kvalitetslitteratur i sannerligen angelägna ämnen).
Man kan som svensk kanske höja på ett eller annat ögonbryn över namnvalet, Olaudah Equiano var hans dopnamn, men det torde tillhöra den svenska allmänbildningen, eftersom skolan inget säger, känna till att Sverige en gång ”ägde” en karibisk ö mellan 1784-1877: Saint Barthélemy, en ”gåva” från franska till svenska kronan, vars huvudort heter Gustavia. Det är således gamla Vasa som åsyftas i båda fallen, även om det är i olika sammanhang, fast har med slavhandeln att göra. Och att svenskt stål bokstavligen slog slavarna i järn: halskedjor, tumskruvar, hand- och fotbojor. Ekonomihistorikern Göran Rydén skriver: ”Sveriges järnhantering och järnhandel var intimt länkad till den så kallade atlantiska ekonomin och slavhandeln.” (DN 23/11-01) Att, med statsvetaren Horace Campbells ord, ”varje västeuropeisk stat, från Sverige i norr till Portugal i söder, deltog i den kommers som skulle komma att förändra världshistorien.” (DN 31/5-03)

Abolisten och exslaven Olaudah Equiano, a.k.a Gustavus Vassa.

Det omvända förhållandet, att växa upp som vit i en ”svart miljö”, har vi en hel del litterära exempel på: portugisiske Fernando Pessoa, som skrev under ett antal heteronymer men som genom sitt dopnamn står som författare till Orons bok , växte upp i Durban, stad i Natalprovinsen i Sydafrika, blev bilingual och flyttade som 17-åring tillbaka till Lissabon; den franske, lätt hermetiske lyrikern, tillika diplomaten Saint-John Perse föddes som Alexis Léger på ön Guadaloupe, vilken tar en stor plats i Perses tidiga poesi, men flyttade på faderns inrådan i tonåren till kolonisternas huvudstad och tog en jur. kand.; i likhet med Ella Gwendoline Rees Williams, den brittiska prosaisten som skrev under pseudonymet Jean Rhys och växte upp på ön Dominica, inte Dominikanska republiken som det står på förlagets bokomslagsflik, men som fick sin utbildning i London och låter sin genombrottsroman, Sargassohavet (Modernista 2007), en pendang till Charlotte Brontës Jean Eyre, utspelas där men sen inte så mycket mer i sin produktion.
Intressantast ur den ”kreolsk-kaukasiska” synvinkeln är nog dock ett tämligen ungt men högst kontemporärt författarskap, vars husgudar heter ovan nämnda Pessoa och ”labyrinten” Borges, som vi lärt känna genom Marianne Sandel och hennes förlag Almavivas försorg, nämligen José Eduardo Agualusas. Sandel har förtjänstfullt översatt tre volymer – novellsamlingen Dansa igen (2001), brevromanen Kreolska riket (2003) och reseberättelsen En främling i Goa (2006). Alla handlar de om förhållandet i slavtriangeln: Europa-Afrika-Amerika (och Asien i den sistnämnda, en slavkvadrat således).

José Eduardo Agualusa.

I Agualusas fall handlar det om Angola, där han föddes och växte upp, Brasilien och Portugal, där han såväl studerade som arbetade. Detta förhållande kommer klarast till uttryck i Kreolska riket. Och det är märkvärdigt hur mångfacetterad och innehållsdiger Agualusa lyckas göra texten genom blott 26 brev och runt 150 sidor. Den debatterar slaveriet i en tid, 1800-talets slut, då det ännu ej var förbjudet – i Latinamerika vill säga – men väl starkt ifrågasatt. I centrum står Carlos Fradique Mendes, en äventyrare och entreprenör som skriver brev till sin ”broder” Eça de Queiró (även han en heteronym, en hommage till Pessoa kan man förmoda), till sin gudmor och till sin älskade Ana från triangelns alla tre hörn. Samtidigt som det är en partsinlaga mot slaveriet och en historisk berättelse är det en spännande äventyrsroman och en bitterljuv kärleksdito:
”Förra veckan var det stora festligheter på min egendom. Jag beslöt att ge fribrev åt alla fabriksarbetarna, vilket blev en förevändning för en glad och lättsam demonstration mot slaveriet. Till São Fransisco de Conde anlände några av de mest betydande personligheterna inom den växande rörelsen för slaveriets upphävande. Arbetarna valde i övervägande antal att stanna kvar i min tjänst, med samma lön som de europeiska nybyggarna får i de sydliga provinserna samt en förbindelse från min sida för deras sjukvård och barnens skolgång. ” (s. 104, i Marianne Sandels övers.)

Den dolda smygrasismen och den inbillade överhögheten, främst mot de svarta, den så kallade eurocentrismen, lever dock kvar i det europeiska medvetandet och det lär ta än ett tag att bli av med den. I exempelvis Bonniers lexikon från 1970 står: ”Marian Anderson, amerikansk alt (neger)” och i Bonniers musiklexikon från 1983: ”A. sjöng som barn i en kyrkokör i Philadelphia och fick med ekonomisk hjälp av negermusiker möjlighet att studera sång.” Tjugo år senare är det klädsamt utbytt mot ”svarta musiker”.
Och än kan man höra människor trotsigt säga ”negerboll” i stället för chokladboll på kondiset, än hör man 40-talister säga ”neger” i stället för svart, för det har de ”alltid” sagt. Än säger hela världen mulatt om barnet till en svart och en vit förälder trots att det är den spanska termen för liten åsna, ett smeknamn Jonah tilldelar sin broder Joseph för att ordet skall framträda i full effekt: mule. Termen och färgen svart har för övrigt en synnerligen negativ konnotation i svenskan, antingen är man en smitare eller depressiv: svartarbete, svartfot, svart hemhjälp, betala skatt svart, svartsjuk, svartsynt och svart i själen eller ta den första svenska titeln på Lady Days biografi, Svart stjärna, för några exempel.

Men de finns de som försvarar ordvalet neger framför svart. Som den kamerunska författarinnan Calixthe Beyala i romanen Ännu talar träden (En bok för alla 2005), som handlar om tyskarnas, engelsmännens och fransmännens kolonisering av eller försök att kolonisera Kamerun. I en intervju i SR förklarar Beyala, numera boende i Paris, varför hon valde termen ”nègre” före ”noiré” och därmed ta tillbaka det från rasisterna:
”Svart är en färg, neger är en kultur. Jag använder inte ordet i nedsättande betydelse utan vill i stället rehabilitera det, därför att det i sig innefattar så mycket av det afrikanska folkets tankevärld, filosofi, kultur och historia.”

Slaveriet är dock det största brottet begånget i mänsklighetens historia, det alla kategorier och utan jämförelse värsta folkmordet. Men än har USA och Europa inte gjort upp med sitt förflutna, sin skuld till Syd. Någon ersättning för det lidande och de kval Nord utsatt Syd för – det enda man hör är vagt tal om en allmän skuldavskrivning – har aldrig riktigt diskuterats, trots att man med ett par musklick kan ta del av siffror som dessa:

”1500-1867 fördes 12 miljoner slavar över Atlanten. Dödligheten var stor, ca 20% av människorna dog på skeppen av bl.a. sjukdomar, sanitära olägenheter och andra omständigheter. 90% av de överlevande såldes i Karibien och Brasilien, 8% såldes i nuv. USA. 30 av 1000 dog under de första året i det nya landet p.g.a. deras immunförsvar. 2/3 dog under vidaretransporten efter det att de sålts (t.ex. på Mississippi-floden). Genomsnitt av antal slavar som lämnade Afrika, 74 200 st./år Transatlanten. Denna handel slutade 1867. Notera att dessa siffror gäller den lagliga slavhandeln. Det antal som smugglades är okänt. ” (A Historical guide to world slavery, Seymour Dreschler och Stanley L. Engerman, Oxford University Press, 1998.)

Ett försök gjordes dock: I september 2001 hölls en världskonferens om rasism i Durban, där slavarnas ättlingar framförde högst rimliga krav på någon form av kompensation från Nord för all den exploatering, av såväl arbetskraft som mänskligt lidande, såväl råvaror som naturtillgångar, under kolonialismen. USA lämnade FN-konferensen då Israels ockupation av Palestina liknats vid apartheid; EU:s ministerråd vägrade gå med på konferensens förslag om att likställa den afrikanska förintelsen med den europeiska Förintelsen (nota bene versalen). Och lämpligt nog, för Nord, kom 9/11 och tvillingtornens kollaps emellan, vilket samtidigt överskuggade och förbleknade allt i dess fallande skugga!

Text: Rikard Rehnbergh